90 Blood Su­gar Sex Ma­gik

Red Hot Chi­li Pep­pers

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Imånga av­se­en­den är Blood Su­gar Sex Ma­gik Red Hot Chi­li Pep­pers fi­nas­te ögon­blick. Den är län­ken mel­lan de ti­di­ga­re årens hår­da funkrock och den mju­ka­re stil som har gett dem stjärn­sta­tus. Gi­tar­ris­ten John Frusci­an­tes åter­komst ef­ter en kort, dro­gre­la­te­rad från­va­ro gav ban­det ny ener­gi som ald­rig ti­di­ga­re. Och al­la lå­tar är ly­san­de: Suck My Kiss och Un­der The Bridge hör till de­cen­ni­ets bäs­ta.

Till en bör­jan var front­man­nen Ant­ho­ny Ki­e­dis osä­ker på om han vil­le att ban­det skul­le job­ba med den ökän­de pro­du­cen­ten Rick Ru­bin. Han kän­de på sig att ke­min in­te skul­le stäm­ma.

”Vi viss­te in­te om han skul­le smäl­ta in med tan­ke på Slay­er och Dan­zigs kok­ta get­hu­vu­den och allt”, sa Ki­e­dis se­na­re och re­fe­re­ra­de till Ru­bins ti­di­ga­re ar­be­te. ”Men han vi­sa­de sig va­ra en öp­pen­sin­nad, fri­tän­kan­de och om­sorgs­full själ.”

Ki­e­dis re­ser­va­tio­ner var in­te ogrun­da­de. Slu­tet av 80-ta­let ha­de gått hårt åt ban­det med drog­miss­bruk, den ur­s­pung­li­ga gi­tar­ris­ten Hil­lel Slo­vaks död (av en överdos he­ro­in) och trum­mi­sen Jack Irons av­hopp. Men kom­mer­si­ellt upp­lev­de ban­det en upp­gång. Med gi­tar­ris­ten John Frusci­an­te och trum­mi­sen Chad Smith på plats skul­le 1989 bli ban­dets ge­nom­brottsår. De­ras ski­va Mot­her’s Milk – med Slo­vak och Irons och en tolk­ning av Ji­mi Hend­rix Fi­re – gjor­de att de slog ige­nom på MTV i USA med vi­de­or­na från Knock Me Down och den vil­da co­vern på Ste­vie Won­ders Hig­her Ground.

Ru­bin hit­ta­de en herr­gård som var byggd 1917 på Lau­rel Ca­nyon Bou­le­vard i Los Ang­e­les där de be­slu­ta­de sig för att spe­la in Blood Su­gar Sex Ma­gik. Herr­går­den var in­svept i histo­ria: gangst­rar höll till här, Ji­mi Hend­rix bod­de i hu­set en kort pe­ri­od, The Be­at­les fes­ta­de här …

Red Hot Chi­li Pep­pers äls­ka­de om­giv­ning­ar­na och till­bring­a­de sju vec­kor i näs­tan to­tal ex­il på plat­sen. De av­böj­de stö­ran­de be­sök från folk ut­i­från och um­gicks med vän­ligt sin­na­de an­dar som de påstod hem­sök­te de­ras till­fäl­li­ga hem. I Funky Monks, do­ku­men­tä­ren om ski­vans till­bli­vel­se, blir det tyd­ligt hur vik­tig in­spel­nings­plat­sen var för att fri­gö­ra de­ras kre­a­ti­vi­tet. Vid ett till­fäl­le spe­lar Flea med till Mel­lows­hip Slinky In B Ma­jor och Apache Ro­se Pe­acock på två små lek­saks­pi­a­non. Sit­tan­des längst ner på hu­vud­trap­pan spe­la­de ban­det på nav­kaps­lar och ett tomt mjölk­kärl till Bre­a­king The Girl. Allt pas­se­ra­de ver­ka­de det som.

”Vi ha­de inga ver­ba­la el­ler in­tel­lek­tu­el­la mål med ski­van”, sa Frusci­an­te. ”Vi ba­ra gick upp var­je mor­gon och spe­la­de det som kän­des bäst att spe­la … vi ska­pa­de mu­sik på sam­ma sätt som en blom­ma väx­er. Vi var helt i vår egen di­men­sion. Den öv­ri­ga värl­den ex­i­ste­ra­de in­te och vi lev­de i en värld av otyglad fan­ta­si.”

Ban­det spe­la­de in 25 lå­tar av vil­ka 22 var ori­gi­nal­ma­te­ri­al. 17 spår ham­na­de på ski­van. Ett av des­sa var blues­le­gen­den Ro­bert John­sons They’re Red Hot som spe­la­des in ut­om­hus nat­te­tid med lju­det av bi­lar som su­sa­de fram ge­nom da­len ne­dan­för me­dan ban­det spe­la­de lå­ten stå­en­des på en per­sisk mat­ta som var ut­lagd över det vild­vux­na grä­set. Ses­sio­nen re­sul­te­ra­de ock­så i den ele­gan­ta Soul To Sque­e­ze som – märk­ligt nog – in­te ham­na­de på ski­van men släpp­tes som sing­el i USA 1993.

Al­bu­met pre­sen­te­ra­de ett mer för­fi­nat och mju­ka­re Red Hot Chi­li Pep­pers, bå­de mu­si­ka­liskt och text­mäs­sigt. I Could Ha­ve Li­ed och Bre­a­king The Girl – med Frusci­an­tes ring­an­de akus­tis­ka gi­tarr – upp­vi­sa­de ett mångsidi­ga­re band som öpp­na­de nya vägar för att le­ve­re­ra sin groo­ve. Men de var fort­fa­ran­de in­te främ­man­de för bom­bas­tisk och tung funk, ex­emp­li­fi­e­rat ge­nom den grym­ma Gi­ve It Away som kom ur ett Flea-jam som Ki­e­dis ome­del­bart fast­na­de för. Den gro­tes­ka ka­ri­ka­ty­ren i Sir Psycho Sexy ut­må­lar dem som oan­sva­ri­ga sex­is­ter, men tex­ten är så up­pen­bart över­dri­ven att all kri­tik mås­te an­ses va­ra ogrun­dad.

My Lo­vely Man var en kär­leks­för­kla­ring från Ki­e­dis till Hil­lel: ”Well I’m cry­in’/now my lo­vely man/yes I’m cry­in’/now la­ter/my lo­vely man, if I can …” Han spe­la­de in sång­en till lå­ten i ett pro­vi­so­riskt bås vid fönst­ret med ut­sikt över om­giv­ning­ar­na och med tän­da ljus på gol­vet längs bå­sets väg­gar.

Men det var i Un­der The Bridge som ban­dets kre­a­ti­va och kom­mer­si­el­la guld­å­der låg. Ki­e­dis ut­gick från sin kär­lek till ban­dets ad­op­tiv­hemstad Los Ang­e­les, per­so­ni­fi­e­ra­de den (’” I dri­ve on her stre­ets/’cau­se she’s my com­pa­ni­on/i walk through her hills/’cau­se she knows who I am” ) och ha­de det som ut­gångs­punkt in­nan han re­flek­te­ra­de över sin mör­ka tid där som he­ro­in­miss­bru­ka­re.

På ban­dets sista dag i hu­set sa Frusci­an­te med fam­nen full av klä­der och cd-ski­vor att han ald­rig ha­de känt sig så stolt över nå­got han gjort i he­la sitt liv. Flea me­na­de att så länge ban­det kun­de hål­la kär­le­ken till mu­si­ken och varand­ra vid liv så fanns det ing­en risk att de nå­gon­sin skul­le miss­lyc­kas.

ut­gi­ven 1991 pro­du­cent Rick Ru­bin

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.