82 Burn

Deep Pur­p­le

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Ut med Gil­lan och Glo­ver, in med Co­ver­da­le och Hug­hes. Som­li­ga var nog skep­tis­ka till den nya Pur­ple­sätt­ning­en, men re­sul­ta­tet av de­ras förs­ta ge­men­sam­ma an­sträng­ning­ar ta­la­de sitt tyd­li­ga språk: Burn sål­de, och den sål­de myc­ket. ”Vi upp­gav en kol­lek­tiv suck av lätt­nad när vi märk­te att vi lyc­ka­des be­hål­la ban­dets fram­gångsni­vå ef­ter ban­dets om­vand­ling från Mark II till Mark III”, med­ger Co­ver­da­le.

Sam­ti­digt som Burn var och är en upp­vis­ning av Deep Pur­ples då nya med­lem­mar – sång­a­ren Da­vid Co­ver­da­le och ba­sis­ten och sång­a­ren Glenn Hug­hes – är det tyd­ligt att det är gi­tar­ris­ten Rit­chie Black­mo­res ski­va. När man lyss­nar på ski­van idag är det två sa­ker som verk­li­gen står ut.

För det förs­ta: Co­ver­da­les och Hug­hes in­sat­ser är ab­so­lut först­klas­si­ga och de­ras sam­spel är oö­ver­träf­fat. Co­ver­da­le le­ve­re­rar opo­le­rad och ruf­fig en­tu­si­asm me­dan Hug­hes sång fyl­ler ut i det hög­re re­gist­ret. De två kom­plet­te­rar varand­ra per­fekt och det lå­ter som om de har sli­pat på si­na sång­du­el­ler i fle­ra år. Ian Gil­lans an­de fick nog an­se sig va­ra be­seg­rad.

För det and­ra: som ti­di­ga­re har nämnts är Black­mo­re den verk­li­ga stjär­nan på Burn. Hans riff – sär­skilt på ti­tel­spå­ret och på Mistre­a­ted – är be­dräg­ligt enk­la, sväng­er och är skick­ligt spe­la­de. Hans gi­tarr­ton är myn­dig och mag­ni­fik och hans so­lon får lyss­na­ren att tap­pa ha­kan – till ex­em­pel när han byg­ger upp si­na blues­ba­se­ra­de va­ri­a­tio­ner i slu­tet av Lay Down Stay Down. Det är över­jor­diskt.

Co­ver­da­le var helt okänd när han gick med i ban­det. Han job­ba­de ti­di­ga­re i kläd­bu­ti­ken Stri­de In Sty­le i Redcar. Hug­hes kom från Tra­pe­ze som var ett re­la­tivt okänt band trots att de var sig­na­de till Moody Blues eti­kett Th­res­hold i Stor­bri­tan­ni­en. När Black­mo­re väl ha­de be­stämt sig för att han vil­le fort­sät­ta med Pur­p­le ef­ter att sång­a­ren Ian Gil­lan och ba­sis­ten Ro­ger Glo­ver ha­de läm­nat ban­det ha­de han en tyd­lig vi­sion av hur grup­pens nya sätt­ning Mark III skul­le ut­for­mas.

Gi­tar­ris­ten vil­le hemskt gär­na ha Paul Rod­gers från Free och Bad Com­pa­ny som ban­dets nye sång­a­re, men han var in­te till­gäng­lig. Istäl­let ploc­ka­des den sou­li­ge Co­ver­da­le in. Sång­a­ren märk­te ge­nast hur sa­ker och ting låg till: ”Jag in­såg snabbt att Rit­chie var Pur­ples hu­vud­sak­li­ge kom­po­si­tör”, minns han. ”Black­mo­re ha­de job­bat hårt. Hans idéer var nya och spän­nan­de och gans­ka an­norlun­da mot det re­cept Pur­p­le an­vän­de sig av på de ski­vor jag lyss­nat på när jag gjor­de mi­na ef­ter­forsk­ning­ar om ban­det.”

”Jag skrev ett halv­dus­sin oli­ka tex­ter till Burn [lå­ten] – så an­ge­lä­gen var jag”, minns Co­ver­da­le. ”Den slut­gil­ti­ga tex­ten till Burn kom till ef­tersom jag för­sök­te gå Rit­chie till mö­tes, an­tar jag. Tex­ten är in­te av det slag jag van­li­gen skri­ver. Jag såg på den mer som sci­ence fic­tions­tro­fer.”

Glenn Hug­hes bi­drog med en kraft­full per­son­lig­het, en gyl­le­ne stru­pe och en

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.