68

Lynyrd Skynyrd (pro­nounced ‘L eh-’nérd ‘Skin-’nérd)

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Ing­et an­nat band har bli­vit så stu­ka­de på höj­den av sin kar­riär li­ka plöts­ligt och fruk­tans­värt som Lynyrd Skynyrd. Ban­det bör­ja­de på blyg­sam ni­vå i Jack­son­vil­le, Flo­ri­da 1964 och blev med ti­den ett av 70-ta­lets sto­ra band. Band­nam­net här­stam­mar från en osym­pa­tisk gym­nas­tik­lä­ra­re som het­te Le­o­nard Skin­ner.

Lynyrd Skynyrds klas­sis­ka de­but-lp ut­gör en hörn­sten inom syd­stats­roc­ken och in­ne­hål­ler en av gen­rens he­li­gas­te lå­tar. Grun­da­ren och gi­tar­ris­ten Ga­ry Ros­sing­ton har sagt om Free Bird: ”Den var in­te spe­ci­ellt tung, ba­ra en kär­lekslåt om att läm­na stan.” Men den­na epis­ka ni­o­mi­nu­ter­slåt är Lynyrd Skynyrds Stair­way To He­a­ven, en le­gen­da­risk rock­hymn. Ski­van in­ne­hål­ler ock­så två vack­ra blues­ba­se­ra­de lå­tar: Simp­le Man och Tues­day’s Go­ne. Och i den sväng­i­ga Gim­me Th­ree Steps sjung­er Ron­nie Van Zant om hur tje­jen Lin­da Lous svart­sju­ke pojk­vän drar pi­stol mot ho­nom – den ar­ke­ty­pis­ka syd­stats­sa­gan.

Den of­ta be­rät­ta­de och stjärn­ströd­da histo­ri­en om Lynyrd Skynyrd har be­skri­vits som re­sul­ta­tet av möj­lig­he­ter, för­be­re­del­ser, ta­lang och tur. Vad var odd­sen för att Dy­lan-mu­si­kern och pro­du­cen­ten Al Koo­per skul­le tras­ka in på ett spel­stäl­le i At­lan­ta som­ma­ren 1972 och få syn på ban­det?

Koo­per över­ty­ga­de skiv­bo­la­get MCA att pyt­sa in peng­ar i hans un­de­re­ti­kett Sounds Of The South i ett för­sök att kon­kur­re­ra med Cap­ri­corn Re­cords (som All­man Brot­hers låg på). Han im­po­ne­ra­des av Lynyrd Skynyrds pro­fes­sio­na­lism, ar­range­mang, gi­tarr­spel och in­te minst av den kor­te och sat­te sång­a­ren Ron­nie Van Zant som bar svart t-shirt and säc­ki­ga jeans.

”Först ir­ri­te­ra­de han mig ef­tersom han snur­ra­de på mik­ro­fonsta­ti­vet”, sä­ger Koo­per. ”Lynyrd Skynyrds egen tam­bur­ma­jor, men istäl­let för en ba­tong ha­de han ett mik­ro­fonsta­tiv som för öv­rigt var av alu­mi­ni­um – det ba­ra såg ut som om det var tungt. Det gil­la­de jag. Plus att jag tyck­te att det var ro­ligt att han läm­na­de si­na skor vid si­dan av sce­nen. Men jag bryr mig in­te om det vi­su­el­la. Mu­si­ken var ma­ka­lös. Hur skul­le man kun­na lå­ta bli att re­a­ge­ra förs­ta gång­en man hör I Ain’t The One el­ler Free Bird?”

I Koo­pers ögon var Lynyrd Skynyrd hans All­man Brot­hers – ju­ve­len i syd­stats­roc­kens kro­na. Lynyrd Skynyrd för­vand­la­de gen­ren med sin fräc­ka och far­li­ga mu­sik som in­ne­höll sve­kets mör­ka ra­se­ri, för­rä­de­ri el­ler ba­ra gri­nig­het och hopp­lös­hets­käns­lan över de allt fär­re möj­lig­he­ter­na på lands­byg­den i Sö­dern. Det här var kil­lar som in­te för­vän­ta­de sig nå­got men vil­le ha allt. Van Zants läp­par for­ma­des till en sur halv­må­ne när han spot­ta­de ut tex­ten till Po­i­son Whis­key el­ler Things Go­in’ On. Man kan hö­ra det i Gim­me Th­ree Steps och i det mäk­ti­ga requ­i­e­met Free Bird.

Lå­ten bör­ja­de som en trå­nan­de kär­leks­sång om en man som för­sök­te ta sig ur ett klaust­ro­fo­biskt för­hål­lan­de. Den väx­te till epis­ka pro­por­tio­ner när de la­de till ett bom­bas­tiskt

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.