60 Py­ro­ma­nia

Def Lep­pard

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

När Def Lep­pard bör­ja­de spe­la in den här ski­van 1982 sa de att de­ras am­bi­tion var att gö­ra nå­got an­norlun­da mot allt an­nat där ute. Py­ro­ma­nia släpp­tes ett år se­na­re och lev­de upp till det djär­va ut­ta­lan­det. Ut­an över­drift så för­änd­ra­de ski­van hård­roc­ken. Tju­go­fem år se­na­re lå­ter ski­van fort­fa­ran­de ny och väl­digt vi­tal.

Till­sam­mans med pro­du­cen­ten Mutt Lange rev Def Lep­pard ner bar­riä­rer­na mel­lan hård­rock och pop. De an­vän­de sig av samp­ling­ar där det be­höv­des, de la­de enor­ma, mäk­ti­ga kö­rer och gav ski­van ett sound som var kris­pigt och di­stinkt – per­fekt för ame­ri­kansk ra­dio. Ut­ö­ver det skrev de en rad lå­tar av så pass hög kva­li­tet att varen­da en av dem är im­po­ne­ran­de. Någ­ra av dem – Pho­to­graph, Rock Of Ages, Rock Rock (Till You Drop) – har bli­vit iko­nis­ka. Till och med de mind­re kän­da Co­min’ Un­der Fi­re och Stage­fright är mäs­ter­verk inom den me­lo­dis­ka hård­roc­ken. Upp­föl­ja­ren Hys­te­ria från 1987 sål­de kanske mer, men Py­ro­ma­nia är Def Lep­pard i hög­form.

Def Lep­pard och Mutt Lange var en per­fekt kom­bi­na­tion. Det ha­de ban­det haft på känn re­dan in­nan de ha­de hört Hig­h­way To Hell och Back In Black. De äls­ka­de det se­na 70-ta­lets new wa­ve-pop­hit­tar som Mutt ha­de pro­du­ce­rat, till ex­em­pel The Mo­tors med Dan­ci­ng The Night Away, Ci­ty Boys 5.7.0.5 och Boom­town Rats lis­tet­ta Rat Trap. Med AC/DC:S kom­mer­si­el­la su­per­fram­gång Back In Black ha­de Mutt be­vi­sat att han var den bäs­ta hård­rock­pro­du­cen­ten i bran­schen, sam­ti­digt som han ha­de sten­koll på hur man gör en pop­sing­el. Def Lep­pards mål var att dra nyt­ta av de två fär­dig­he­ter­na.

”High ‘N’ Dry var en re­jäl för­bätt­ring från den förs­ta ski­van”, sä­ger Joe El­li­ott. ”Och med den tred­je ski­van vil­le vi ta yt­ter­li­ga­re ett stort kliv. Vi vil­le in­te gö­ra High ‘N’ Dry II.”

Mutt Lange de­la­de hans vi­sion. Han sa till ban­det: ”Vi kan gö­ra en ski­va som ing­en nå­gon­sin har gjort ti­di­ga­re.” Mutt ra­da­de upp den se­nas­te stu­di­o­tek­ni­ken som de ha­de till sitt för­fo­gan­de – di­gi­tal in­spel­ning, nya trum­ma­ski­ner och syn­tar – och för­kla­ra­de hur de skul­le an­vän­das vi in­spel­ning av hård­rock.”

Def Lep­pard skrev det mesta av ma­te­ri­a­let till sin tred­je ski­va i feb­ru­a­ri 1982. Som­li­ga av lå­tar­na var helt nya och bygg­de på ett an­tal riff som ban­det ha­de job­bat på ef­ter High ‘N’ Dry- tur­nén. Men de gjor­de ock­så om någ­ra gam­la lå­tar som in­te ha­de ham­nat på High ‘N’ Dry: Me­di­ci­ne Man pum­pa­des upp och döp­tes om till Rock Rock (Till You Drop), och en ti­di­ga­re ofär­dig låt – be­skri­ven av Joe som ”en pop­sång för två gi­tar­rer” – blev till slut klar och fick ti­teln Pho­to­graph.

Bort­sett från trum­mi­sen Rick Al­len bi­drog al­la band­med­lem­mar till låt­skri­van­det, det gjor­de även Mutt Lange som ha­de sitt namn på ski­vans al­la tio lå­tar. Gi­tar­ris­ten Pe­te Wil­lis skrev rif­fet till Rock Rock (Till You Drop). Den and­re gi­tar­ris­ten, Ste­ve Clark, var ett stort Jim­my Page­fan och skrev den Zep­pelin­dof­tan­de Bil­ly’s Got A Gun. Rick Sa­vage var upp­hovs­man till rock­rö­ka­ren Stage­fright.

Gi­tar­ris­ten Pe­te Wil­lis ha­de med ti­den bli­vit en be­last­ning för ban­det och ef­ter ut­drag­na dis­kus­sio­ner fat­ta­des ett be­slut. ”Vi ha­de fat­tat det här be­slu­tet 99 gång­er ti­di­ga­re”, suc­kar El­li­ott, ”och var­je gång ha­de vi ta­lats ur det, an­ting­en av Pe­te el­ler vårt ma­na­ge­ment.”

Ban­det ha­de re­dan sett ut en er­sät­ta­re för Wil­lis, näm­li­gen Lon­don­bon Phil Col­len som var gi­tar­rist i Nwobhm*-glam­rock­ban­det Girl och god vän till Joe . Un­der tur­nén som följ­de på High ‘N’ Dry ring­de Joe till Phil ef­ter än­nu ett av Wil­lis fyl­le­spel. Wil­lis kal­la­des till ett band­mö­te och in­for­me­ra­des om att han var ute ur ban­det en gång för al­la.

Sam­ti­digt är El­li­ott nog­grann med att un­der­stry­ka vik­ten av Pe­te Wil­lis bi­drag till Py­ro­ma­nia. Gi­tar­ris­ten ha­de sitt namn på fy­ra av ski­vans tio lå­tar, bland an­nat Pho­to­graph som blev al­bu­mets främs­ta hit. Och trots si­na dus­ter med Mutt Lange spe­lar Wil­lis komp­gi­tarr på al­la lå­tar. Phil Col­len an­slöt till ban­det i in­spel­ning­ens slut­ske­de när de åter­vän­de till Lon­don för på­lägg och mix­ning i Bat­te­ry Stu­di­os.

Den slut­gil­ti­ga mix­en av Py­ro­ma­nia blev klar strax in­nan ju­len 1982. Ski­van ha­de ta­git nio må­na­der att fär­dig­stäl­la. Med en kost­nad på över en mil­jon pund var den tvung­en att säl­ja i minst tre mil­jo­ner ex­em­plar för att gö­ra Def Lep­pard skuld­fria. Joe El­li­ott bor­de ha va­rit ner­vös. Det var han in­te.

”Vi viss­te att vi ha­de gjort en grym ski­va”, sä­ger han. ”Och vi viss­te att den ha­de po­ten­ti­al att bli en stor­säl­ja­re.”

Och det blev den. Un­der en otro­lig pe­ri­od i au­gusti sål­de Py­ro­ma­nia 100 000 ex­em­plar om da­gen i USA. Ski­van klätt­ra­de till and­ra plats på Bill­board-lis­tan – sla­gen en­dast av Mi­chael Jack­sons Thril­ler. ”Vi sål­de fak­tiskt mer än Thril­ler i en vec­ka”, sä­ger El­li­ott, ”men det rå­ka­de var sam­ma vec­ka som sound­trac­ket till Flash­dan­ce top­pa­de lis­tan, vi ham­na­de två och Jac­ko trea.”

ut­gi­ven 1983 pro­du­cent Mutt Lange

*NWOBHM = New wa­ve of bri­tish he­a­vy me­tal.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.