58 Qu­adrop­he­nia

The Who

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

60-ta­let som står med ena fo­ten i vux­en­värl­den. Man får föl­ja hu­vud­ka­rak­tä­ren Jim­my Coo­pers själs­li­ga läng­tan ge­nom dro­ger, obe­sva­rad kär­lek, strand­bråk, en rad vär­de­lö­sa jobb och oför­stå­en­de för­äld­rar. Mods­sce­nen blir snart trist, hans bäs­ta kom­pis stic­ker med hans tjej, han slår sön­der sin äls­ka­de ves­pa och tar sig till Brighton i ett de­spe­rat för­sök att åter­kny­ta till spän­ning­en och ge­men­ska­pen i dus­ter­na mel­lan mods och roc­kers. Men som­ma­ren 1965 är över. Över­väl­di­gad av för­tviv­lan ger han sig ut på ha­vet för att gö­ra slut på allt men får en plöts­ligt up­pen­ba­rel­se.

Det vim­lar av me­ta­fo­rer på Qu­adrop­he­nia – ha­vet är bå­de en de­struk­tiv och för­so­nan­de kraft – men även hän­vis­ning­ar till The Whos eget för­flut­na. Det hand­lar om 1960-ta­lets ide­a­lism och ung­domskul­tur skild­rat ur det cy­nis­ka 1970-ta­lets per­spek­tiv av fram­gångs­ri­ka rock­stjär­nor som själ­va har ge­nom­levt det. Det hand­lar li­ka myc­ket om The Who som om Jim­my.

Det är ett kom­plext och myc­ket am­bi­tiöst verk, vil­ket åter­speglas i själ­va mu­si­ken. Mäk­ti­ga gi­tar­rer och sång­in­sat­ser kom­plet­te­ras av blå­sar­range­mang, strå­kar och in­tri­kat synt- och pi­a­no­spel. ”När jag och Pe­te skrev till varand­ra un­der den här pe­ri­o­den bru­ka­de jag kal­la ho­nom för Tann­häu­ser med hän­vis­ning till Qu­adrop­he­nia”, sä­ger Bar­nes. ”Vil­ket var be­fo­gat, för blås­in­stru­men­ten lå­ter verk­li­gen Wag­ners­ka. Man kan se fram­för sig sto­ra, ba­stan­ta da­mer i hjälm som kör ves­por. Det är ett tungt och hårt roc­kal­bum men det finns ock­så väl­digt fi­na par­ti­er med fi­o­ler och syn­tar. Pe­te har käns­la för så­dant. Det är som pors­lin och för­stärkt be­tong bred­vid varand­ra.”

Tyd­li­gen så grep­pa­de in­te de öv­ri­ga med­lem­mar­na i The Who rik­tigt vad Qu­adrop­he­nia hand­la­de om, vil­ket Towns­hend an­ser är ”för­stå­e­ligt” med tan­ke på att ”det in­te fram­stod som en sam­ling lå­tar för­rän om­kring tre vec­kor in­nan in­spel­ning­ar­na på­bör­ja­des”.

Den med­lem som tog till sig pro­jek­tet lät­tast var ba­sis­ten John En­twist­le som gavs fria hän­der att gö­ra blå­sar­range­mang till mix­en. Den­na in­sats hörs tyd­li­gast på 5: 15, ti­tel­spå­ret och kli­max­et på Lo­ve Rei­gn O’er Me.

Qu­adrop­he­nia är en gans­ka sen ski­va för att va­ra en av The Whos bäs­ta. En ski­va om 1960- ta­let som spe­la­des in un­der det pro­g­gi­ga 1970- ta­let. Och trots att den hand­lar om bå­de en spe­ci­fik tid och en spe­ci­fik kul­tur­nisch känns den märk­ligt re­le­vant än idag. Det hand­lar om lå­tar som träng­er djupt in i sjä­len, epis­ka mu­sik - styc­ken som man kan för­lo­ra sig i el­ler hyt­ta med nä­ven till.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.