58 Quadrophenia

The Who

60-talet som står med ena foten i vuxenvärlden. Man får följa huvudkaraktären Jimmy Coopers själsliga längtan genom droger, obesvarad kärlek, strandbråk, en rad värdelösa jobb och oförstående föräldrar. Modsscenen blir snart trist, hans bästa kompis sticker med hans tjej, han slår sönder sin älskade vespa och tar sig till Brighton i ett desperat försök att återknyta till spänningen och gemenskapen i dusterna mellan mods och rockers. Men sommaren 1965 är över. Överväldigad av förtvivlan ger han sig ut på havet för att göra slut på allt men får en plötsligt uppenbarelse.

Det vimlar av metaforer på Quadrophenia – havet är både en destruktiv och försonande kraft – men även hänvisningar till The Whos eget förflutna. Det handlar om 1960-talets idealism och ungdomskultur skildrat ur det cyniska 1970-talets perspektiv av framgångsrika rockstjärnor som själva har genomlevt det. Det handlar lika mycket om The Who som om Jimmy.

Det är ett komplext och mycket ambitiöst verk, vilket återspeglas i själva musiken. Mäktiga gitarrer och sånginsatser kompletteras av blåsarrangemang, stråkar och intrikat synt- och pianospel. ”När jag och Pete skrev till varandra under den här perioden brukade jag kalla honom för Tannhäuser med hänvisning till Quadrophenia”, säger Barnes. ”Vilket var befogat, för blåsinstrumenten låter verkligen Wagnerska. Man kan se framför sig stora, bastanta damer i hjälm som kör vespor. Det är ett tungt och hårt rockalbum men det finns också väldigt fina partier med fioler och syntar. Pete har känsla för sådant. Det är som porslin och förstärkt betong bredvid varandra.”

Tydligen så greppade inte de övriga medlemmarna i The Who riktigt vad Quadrophenia handlade om, vilket Townshend anser är ”förståeligt” med tanke på att ”det inte framstod som en samling låtar förrän omkring tre veckor innan inspelningarna påbörjades”.

Den medlem som tog till sig projektet lättast var basisten John Entwistle som gavs fria händer att göra blåsarrangemang till mixen. Denna insats hörs tydligast på 5: 15, titelspåret och klimaxet på Love Reign O’er Me.

Quadrophenia är en ganska sen skiva för att vara en av The Whos bästa. En skiva om 1960- talet som spelades in under det proggiga 1970- talet. Och trots att den handlar om både en specifik tid och en specifik kulturnisch känns den märkligt relevant än idag. Det handlar om låtar som tränger djupt in i själen, episka musik - stycken som man kan förlora sig i eller hytta med näven till.