56 Aqualung

Jet­hro Tull

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

skot­te som för­grunds­fi­gur gi­vet­vis. Jet­hro Tulls iden­ti­tet är sy­no­nym med Ian An­der­son – sång­a­ren som även spe­lar akus­tisk gi­tarr, man­do­lin, block­flöjt, pi­a­no, fi­ol och in­te minst tvär­flöjt som ing­en an­nan. An­der­son har häm­tat in­spi­ra­tion ur de dju­pas­te röt­ter­na av folk­mu­si­ken och pyss­lat med elekt­ro­ni­ka när det var helt nytt och i prin­cip out­fors­kat. Han har skri­vit om pro­sti­tu­e­ra­de och luf­fa­re, kyrk­ligt över­flöd och hed­nis­ka bes­tar. Han har bli­vit allt mer be­kym­rad över jord­bru­kets ned­gång i takt med sti­gan­de ål­der. Han är ett ori­gi­nal, en man som har an­ta­git fle­ra hal­vi­ro­nis­ka, själv­kri­tis­ka per­son­lig­he­ter som har de­fi­ni­e­rat ban­det han fron­tar.

Aqualung kan bäst be­skri­vas som att den be­fin­ner sig halv­vägs mel­lan ti­di­ga­re blues­ba­se­ra­de als­ter och den folk­mu­si­kin­flu­e­ra­de pro­gres­si­va rock som skul­le blom­ma ut till ful­lo på kom­man­de ski­vor ( Thick As A Brick). Trots att Aqualung är rik på kon­cep­tu­ell kon­ti­nu­i­tet, som Frank Zap­pa skul­le kun­na ha be­skri­vit det, är det in­te i egent­lig me­ning ett kon­cep­tal­bum – ett fak­tum som Ian An­der­son vre­sigt har po­äng­te­rat un­der åren. Ski­van be­står av en sam­ling sjas­ki­ga, se­ku­lä­ra sce­ner mot vil­ka hyck­le­ri­et med or­ga­ni­se­rad re­li­gi­on och kon­cep­tet med gud grans­kas.

Myc­ket av ski­vans kraft och osan­no­li­ka bär­kraft vitt­nar om lå­tar­nas kva­li­tet. Här är ett band som upp­täc­ker sitt san­na jag. Bert Jansch och Roy Har­pers in­flu­en­ser märks tyd­ligt, men den mag­ni­fi­ka Mot­her Goo­se – en eli­sa­be­tansk mad­ri­gal med post-me­del­ti­da block­flöj­ter – sträc­ker sig än­nu läng­re till­ba­ka och av­slö­jar Ian An­der­sons in­tres­se för äld­re mu­sik.

Det är dock Mar­tin Bar­res bom­bas­tis­ka riff på ti­tel­spå­ret och de ef­ter­föl­jan­de Locomo­ti­ve Bre­ath och Cross-ey­ed Ma­ry som de­fi­ni­e­rar ski­van, och de ut­gör en ra­di­o­vän­lig platt­form som gjor­de att ban­det fick sto­ra kom­mer­si­el­la fram­gång­ar i USA – hur märk­ligt det än kan lå­ta så här 47 år se­na­re.

Det är en väl­digt dy­na­misk ski­va som kick­star­tas med ti­tellå­tens då­nan­de riff, och som följs av tid­lö­sa klas­sis­ka rock­lå­tar ( Cross-ey­ed Ma­ry, My God) var­va­de med kor­ta akus­tis­ka bi­tar som kun­de ha kom­mit di­rekt ur Roy Har­pers sång­ka­ta­log ( Che­ap Day Re­turn, Wond’ring Aloud). Och Locomo­ti­ve Bre­ath är än idag det bäs­ta li­ve­extra­num­ret som nå­gon­sin har skri­vits.

När det gäl­ler tex­ter­na må­las någ­ra tro­vär­di­ga och färg­star­ka per­son­por­tätt upp på ski­vans förs­ta si­da, me­dan si­da två ut­fors­kar te­man som är re­la­te­ra­de till or­ga­ni­se­rad re­li­gi­on. Det fick kri­ti­ker­na att kal­la Aqualung för ett kon­cep­tal­bum. Det var det egent­li­gen in­te. Men bå­de text­mäs­sigt och mu­si­ka­liskt var det ett ban­bry­tan­de al­bum som de­mon­stre­ra­de Jet­hro Tulls tyngd och in­tel­li­gens.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.