Bet­ter Call Saul

Bet­ter Call Saul är en av de få spi­noff-se­ri­er som kan mä­ta sig med ori­gi­na­let. Vi har pra­tat med de tre som är hjär­tat av se­ri­ens suc­cé.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: klart. Samt

Ro­sie Flet­cher

Det är ris­ka­belt att gö­ra spi­noff­se­ri­er. Även idag, då sto­ra fil­moch tv-fran­chi­ser blir allt­mer van­li­ga, är det för­vå­nans­värt få som kan le­va upp till käll­ma­te­ri­a­let. Det är Fra­si­er, så Star Trek: The Next Ge­ne­ra­tion och Deep Spa­ce Ni­ne. Plus Angel och en hand­full and­ra. Men of­tast blir de väl­me­nan­de flop­par el­ler sto­ra fi­as­kon. Hm, nå­gon som minns Jo­ey?

Där­för möt­tes Bet­ter Call Saul med stor lätt­nad. Net­flix-se­ri­ens pre­quel/se­quel till Bre­a­king Bad sat­te en per­fekt ba­lans av hu­mor och dra­ma. Den över­ras­kar stän­digt och Bob Oden­kirk har gjort ett för­vå­nans­värt en­kelt hopp från bi­roll till hu­vud­per­son.

Ef­ter förs­ta sä­song­ens av­slut­ning pra­ta­de vi med de tre sto­ra driv­kraf­ter­na bakom: se­ri­e­ska­pa­ren Vin­ce Gil­li­gan och Pe­ter Gould samt Jim­my/saul själv – Bob Oden­kirk.

BOB ODEN­KIRK (SAUL GOOD­MAN)

Kän­de du att du mås­te han­te­ra publi­kens för­vänt­ning­ar med Bet­ter Call Saul? Se­ri­en har en helt an­nan ton än Bre­a­king Bad … Ja. Det är en frå­ga Vin­ce, Pe­ter och jag pra­ta­de om: Hur gör vi en ny se­rie ef­ter Bre­a­king Bad? Jag tror vi al­la till slut var eni­ga om att roll­ka­rak­tä­ren ha­de bra ener­gi runt sig och att det var värt det för Vin­ce och Pe­ter att tän­ka på ho­nom och ut­fors­ka ho­nom och ska­pa nya histo­ri­er åt ho­nom. Det är all­tid li­te tur in­vol­ve­rat i att gö­ra film el­ler en tv-se­rie. Du sam­lar ihop en grupp män­ni­skor och så job­bar de så hårt de kan. Någ­ra gång­er blir re­sul­ta­tet väl­digt bra.

Var det ett med­ve­tet val att gö­ra se­ri­en mer ko­misk än Bre­a­king Bad?

Jag tror inte att det gjor­des nå­gon med­ve­ten an­sträng­ning att gö­ra den ro­li­ga­re än Bre­a­king

Bad. Det är cliff­hang­ers i den här se­ri­en som är väl­digt myc­ket Bre­a­king Bad. Jag kom­mer ihåg när det star­ta­de, då sa Vin­ce: ”Kanske det blir 70 pro­cent ko­me­di och 30 pro­cent dra­ma.” Och me­dan histo­ri­en ut­veck­la­de sig blev det mer: ”Nej, nej, nej – det blir 70 pro­cent dra­ma och 30 pro­cent ko­me­di.” Räk­nas det som ko­me­di att min roll­ka­rak­tär kom­mer med fler skämt än Wal­ter White? I så fall är se­ri­en mer ko­misk.

Sneg­la­de du nå­gon gång på and­ra fram­gångs­ri­ka spi­noff-se­ri­er för att få in­spi­ra­tion?

När Vin­ce pra­ta­de om se­ri­en och om spi­noff-se­ri­er och hur de of­ta miss­lyc­ka­des ta­la­de han om Fra­si­er – hur bra den kla­rat sig ef­ter Skål. Det var det han strä­va­de ef­ter. Jag tän­ker att det kre­a­tivt sett är en in­tres­sant pa­ral­lell ef­tersom Skål var som en bar. En grupp män­ni­skor som häng­er ute. Och så går man till Fra­si­er – en väl­digt spe­ci­ell fa­milj som inte lik­nar ens egen, inte nå­gon man kan re­la­te­ra till di­rekt. Men man kan re­la­te­ra till kil­len.

Jim­my Mcgill är ad­vo­kat. Hans bror är ad­vo­kat. Hans bror har en pas­sion som är äk­ta men som är psy­ko­so­ma­tisk. Han har följt en myc­ket spe­ci­fik väg i sitt liv. Han har ing­en fru. Han har inga barn. Men sa­ker­na som knuf­far och drar ho­nom … Det som dri­ver den här roll­ka­rak­tä­ren är unikt, men kanske de­las det av and­ra män­ni­skor. Öns­kan om att bli ett namn el­ler, som jag tror gäl­ler här, så vet han att han är bra på nå­got. Han vet att han har någ­ra star­ka si­dor. Han har ald­rig kom­mit på vad han ska gö­ra med dem, och det gör ho­nom li­te ga­len.

Änd­ra­de du sät­tet du spe­lar på från Bre­a­king Bad till Bet­ter Call Saul? Ef­tersom du spe­lar en yng­re upp­la­ga av dig själv.

Saul sågs i så kor­ta brottstyc­ken i Bre­a­king Bad att man inte rik­tigt kan se he­la per­so­nen där. Man såg ba­ra hans ytt­re när han snac­ka­de med en kil­le som han trod­de skul­le be­ta­la hans räk­ning­ar. När allt är över och han sä­ger ”Nej, vi är fär­di­ga här” till Wal­ter, då ser man ige­nom det fals­ka ytt­ret, man ser att han inte spe­lar för gal­le­ri­et läng­re.

Jag tror inte att jag änd­rat till­vä­ga­gångs­sät­tet i det sto­ra he­la. Jag tror mer att det har att gö­ra med den här roll­ka­rak­tä­ren. Det är myc­ket mer som vi­sas i ma­nu­set, i sce­ner­na, i ögon­blic­ken. Han är yng­re. Han är li­te osä­ker på sig själv. Han vi­sar vad han kän­ner myc­ket of­ta­re. Han för­sö­ker att kom­ma fram till vad han till­hör. Men jag änd­ra­de inte mitt till­vä­ga­gångs­sätt. Det är det­sam­ma, som är att ta ma­nu­set och för­stå in­ne­hål­let. Allt jag gör kom­mer från ma­nu­set.

När folk be­röm­mer mig sä­ger jag att det är ett lag­ar­be­te – jag och al­la and­ra. Men i mitt hu­vud var det de som gjor­de roll­ka­rak­tä­ren me­dan jag ba­ra spe­la­de ho­nom. Jag kom­mer från ma­nu­set, så det är det en­da sät­tet jag kan tän­ka på.

”Det var nå­got vi pra­ta­de om: Hur gör vi en ny se­rie ef­ter Bre­a­king Bad?”

Tror du att det är sam­ma publik som ser bå­da serierna?

Ja, jag tror nog det. Och jag tror an­led­ning­en är Vin­ce Gil­li­gan. Ef­tersom kär­nan i des­sa två se­ri­er är den där kil­len och hans fär­dig­he­ter. Jag tror det

till­freds­stäl­ler den publi­ken. Det finns sa­ker som kom­mer att hän­da som får Bre­a­king Bad-publi­ken att skrat­ta och hop­pa upp och ned i sto­lar­na.

Vet du allt som kom­mer att hän­da för roll­ka­rak­tä­ren?

Jag lä­ser inte så långt i ma­nu­set. Man får inte skräm­ma sig själv, man mås­te ba­ra gö­ra sitt jobb. Så jag vill inte veta vad som hän­der vi­da­re. Jag vill ba­ra veta det jag vet just nu, i den här sce­nen.

Det är allt.

VIN­CE GIL­LI­GAN OCH PE­TER GOULD

För­vänt­ning­ar­na på Bet­ter Call Saul var myc­ket höga. Kän­des det pressan­de?

VG: Ja, de­fi­ni­tivt. Vi är så gla­da för att Bre­a­king Bad mot­togs så bra av världen och jag tror det över­träf­fa­de al­la vår för­vänt­ning­ar, el­ler hur Pe­ter?

PG: Ab­so­lut, det var bort­om vår vil­das­te fan­ta­si. Det var de­fi­ni­tivt myc­ket press. Press är ett bra ord för det här, fak­tiskt.

VG: Men vi är väl­digt stol­ta över Bet­ter Call Saul. Vi tyc­ker det är en vär­dig … eh …

PG: Kom­pan­jon.

VG: Ja, det är väl en kom­pan­jon, an­tar jag. Den an­vän­der en del sam­ma roll­ka­rak­tä­rer men den är i all­ra högs­ta grad sin egen se­rie.

Fanns det någ­ra and­ra roll­ka­rak­tä­rer som ni fun­de­ra­de på att vi­da­re­ut­veck­la, och var­för val­de ni till slut Saul?

PG: Vi äls­ka­de att han är en pro­blem­lö­sa­re. För oss var det all­tid en frå­ga om vem den­na kil­le fak­tiskt

”Saul var li­te gåt­full. Det var en av de sa­ker som fa­sci­ne­ra­de oss.”

var. En del roll­ka­rak­tä­rer följ­de vi med hem, lär­de kän­na de­ras psy­ke li­te bätt­re, men Saul var li­te gåt­full. Det var en av de sa­ker som fa­sci­ne­ra­de oss. Vi fun­de­ra­de på vad som fanns bakom den masken, el­ler om det över­hu­vud­ta­get är en mask.

VG: Och han är en ro­lig per­son att skri­va di­a­log till. Jag tror det ock­så ha­de med sa­ken att gö­ra.

På sätt och vis är Bet­ter Call Saul som en ori­gi­nal­be­rät­tel­se från en teck­nad se­rie. De­sig­na­de ni se­ri­en så av­sikt­ligt?

VG: Ja, det är en slags ur­sprungs­hi­sto­ria på så sätt att den hand­lar om den här roll­ka­rak­tä­rens ut­veck­ling. När man mö­ter den här kil­len i förs­ta epi­so­den he­ter han inte Saul. Han he­ter Jim­my Mcgill. Så det var så vi när­ma­de oss det.

PG: Ju mer vi pra­ta­de om hur han blev Saul Good­man, desto mer in­tres­se­ra­de blev vi i att be­rät­ta den de­len av histo­ri­en ge­nom att för­flyt­ta oss till­ba­ka i ti­den.

VG: Vi pra­ta­de myc­ket om det­ta när vi för­sök­te att skri­va histo­ri­en all­de­les i bör­jan. Kil­len man mö­ter i Bre­a­king Bad är gans­ka be­kväm med det han hål­ler på med, och han är gans­ka själv­stän­dig på ett sätt and­ra roll­ka­rak­tä­rer i Bre­a­king Bad inte ver­kar va­ra. Och det är svårt. Det är svårt att ska­pa en se­rie runt en roll­ka­rak­tär som är mer el­ler mind­re nöjd med sitt liv – så vi mås­te gå till­ba­ka i ti­den för att un­der­sö­ka den här fi­gu­ren in­nan han blev så­dan.

PG: Det and­ra är att han ef­ter Bre­a­king Bad för­mod­li­gen inte är Saul Good­man läng­re …

Vad är det mest ut­ma­nan­de med att vi­da­re­ut­veck­la den här världen?

PG: Vi star­ta­de med att hop­pas på att det skul­le bli lät­ta­re ef­tersom vi re­dan gjort Bre­a­king Bad. Det vi upp­täck­te var att det här är en helt ny se­rie med en an­nan per­son­lig­het. Det tog oss gans­ka lång tid att kom­ma fram till det. Det hand­lar fak­tiskt om det Vin­ce pra­ta­de om ti­di­ga­re – om vil­ket in­re psy­ke den här kil­len har och vem han verk­li­gen är. Jag skul­le vil­ja sä­ga att den störs­ta ut­ma­ning­en i slutän­dan var att kom­ma un­der hu­den på Saul Good­man och hit­ta män­ni­skan där un­der. VG: Det, samt att för­sö­ka att inte psy­ka oss själ­va ge­nom de enor­ma för­vänt­ning­ar som var bå­de en väl­sig­nel­se och en för­ban­nel­se.

PG: Jag satt i sta­ben till Bre­a­king Bad, dock inte som se­ri­e­ska­pa­re. Men jag kun­de se att star­ten av var­je sä­song blev mer och mer ut­ma­nan­de vart­ef­ter se­ri­en blev mer och mer po­pu­lär. Vi frå­ga­de all­tid oss själ­va: ”Hur ska vi top­pa det vi pre­cis gjor­de?” Jag tror det vi kom fram till var att vi inte skul­le för­sö­ka, vi skul­le ba­ra pro­va att be­rät­ta histo­ri­en på vårt bäs­ta sätt.

Det finns inte många spi­noff-se­ri­er som har lyc­kats … Hur ska ni änd­ra på det?

VG: Jag ska va­ra är­lig, jag räk­nar egent­li­gen inte med att änd­ra nå­got. Jag vet inte om jag an­vän­der or­det ”zen” kor­rekt, men vi för­sö­ker att var li­te zen kring det. Vi ska­pa­de en histo­ria vi är väl­digt stol­ta över – och det hän­de ibland me­dan vi ska­pa­de den att det var mörkt i sjä­len, då vi tänk­te: ”Är det­ta till­räck­ligt bra?” Men jag tror jag kan snac­ka för Pe­ter när jag sä­ger det­ta: Vi är väl­digt nöj­da med förs­ta sä­song­en. Och det är myc­ket ar­be­te fram­ö­ver men vi ser verk­li­gen en tyd­lig väg fram­åt mot många bra histo­ri­er ef­ter de förs­ta tio epi­so­der­na. Så vi för­sö­ker va­ra li­te ac­cep­te­ran­de och lugna kring om and­ra inte kom­mer att tyc­ka om det.

Är det svårt att gö­ra en dra­ma­se­rie där ni inte kan dö­da hu­vud­per­so­ner­na?

VG: Om man tän­ker ef­ter så kan man egent­li­gen inte dö­da roll­ka­rak­tä­rer­na när man gör se­ri­er som M*A*S*H el­ler Guns­mo­ke el­ler All In The Fa­mily hel­ler, för då skul­le se­ri­en ta slut. Du har rätt, folk kän­ner re­dan till Saul Good­mans fram­tid, de kän­ner till en hel del om den, men vi är inte i en fun­da­men­talt olik po­si­tion från de serierna – man dö­dar inte Haw­keye Pi­er­ce hel­ler. Med det sagt så har du rätt – vi kan inte plöts­ligt ka­pa av hans ben. PG: Vi såg ald­rig hans ben ut­an byx­or i Bre­a­king Bad …

VG: [ler] Han kan ha haft en pro­tes. Men skämt åsi­do, folk sa det­sam­ma när Ti­ta­nic-fil­men kom – al­la kän­ner re­dan till slu­tet. Men folk gjor­de inte det egent­li­gen ef­tersom där fanns tre­tu­sen män­ni­skor på den bå­ten. Publi­ken vet en del, men den vet inte allt. Och det gör är­ligt ta­lat inte vi hel­ler för när­va­ran­de!

Du kan se de tre förs­ta sä­song­er­na av Bet­ter Call Saul på Net­flix, dvd och blu-ray.

Jo­nat­han Banks (till väns­ter) åter­vän­de i rol­len som Mi­ke Ehr­mantraut.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.