Fa­mily Guy

Det här är se­ri­en som får Simp­sons att ver­ka tam. Vi tit­tar när­ma­re på Seth Mac­far­la­nes märk­li­ga men all­tid ro­li­ga Fa­mily Guy.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Mi­les Ha­mer

Över två­hund­ra epi­so­der så långt. Ett upp­skat­tat vär­de på två mil­jar­der ame­ri­kans­ka dol­lar. Och, slut­li­gen, teck­net på al­la fram­gångs­ri­ka si­tu­a­tions­ko­me­di­er – en egen spi­noff. Inte då­ligt för en se­rie som drogs in två gång­er och se­dan kom till­ba­ka. Det folk gär­na kom­mer ihåg från al­las fa­vo­rit­fa­milj på ani­me­rad tv som inte är Simp­sons kan va­ra al­la god­tyck­li­ga krum­språng och den grova hu­morn, men det är att kraf­tigt un­der­vär­de­ra se­ri­ens at­trak­tions­kraft. Vau­de­vil­le, va­ri­e­té, slap­stick, sur­re­a­lism, sa­tir och, själv­klart, gam­la go­da prutt­vit­sar – se­ri­ens korskul­tu­rel­la ko­mis­ka in­fly­tan­de är li­ka brett som mål­grup­pen. En skratt­ma­skin för al­la om man så vill.

I hjär­tat av se­ri­ens fram­gång står det en man: se­ri­e­ska­pa­ren Seth Mac­far­la­ne. Som ut­bil­dad ani­ma­tör från Rho­de Is­land School of De­sign ska­pa­de han se­ri­en med ut­gångs­punkt i si­na eg­na ani­me­ra­de Lar­ry & Ste­ve-kort­fil­mer, som ur­sprung­li­gen vi­sa­des på Car­toon Network. Lar­ry, en medelålders man med be­grän­sat IQ, och Ste­ve, en in­tel­lek­tu­ell, pra­tan­de hund, blev ut­kas­tet för Grif­fin-pat­ri­ar­ken Pe­ter och den pre­ten­tiö­sa jyc­ken Bri­an.

Med ett snabbt tem­po, hög skratt­kfre­kvens, ab­sur­da in­fall och självre­fe­re­ran­de hu­mor är det lätt att för­stå Fa­mily Guys fram­gång. Ef­ter tret­ton sä­song­er vi­sar den stund­tals kon­tro­ver­si­el­la men all­tid hy­ste­ris­ka ani­me­ra­de se­ri­en få tec­ken på att sjun­ka i po­pu­la­ri­tet.

Men var­för? Vad är det med Pe­ter Grif­fin och gäng­et som inte vill släp­pa ta­get?

Nå, även om de be­syn­ner­li­ga även­ty­ren säl­lan föl­jer en lo­giskt be­rät­tan­de upp­bygg­nad har se­ri­en en sta­bil grund i si­na hu­vud­ka­rak­tä­rer: Grif­fin­fa­mil­jen, en he­la­me­ri­kansk fa­milj i den läg­re me­del­klas­sen ledd av fa­mil­je­fa­dern Pe­ter. Pe­ter själv är över­vik­tig, krass och de­struk­tivt barns­lig.

”Jag kän­de tu­sen va­ri­an­ter av Pe­ter Grif­fin när jag väx­te upp i New Eng­land”, för­kla­rar Mac­far­la­ne un­der ett be­sök i Stor­bri­tan­ni­en på The Gra­ham Nor­ton Show. ”Folk som inte tänk­te in­nan de pra­ta­de. Ing­en själv­kon­troll – allt ska ut, ut­an nå­gon sä­ker­hetskoll.”

CHOC­KE­RAN­DE OCH RO­LIGT

Pe­ters vin­nan­de kom­bi­na­tion av en stor mun och en li­ten hjär­na får ho­nom till att bå­de sä­ga och gö­ra det otänk­ba­ra med re­sul­tat som är li­ka choc­ke­ran­de som det är ko­miskt. Från att stif­ta en re­li­gi­on cen­tre­rad runt Fon­zie via att bli en of­fi­ci­ellt för­kla­rad ”ut­veck­lings­störd” till att sä­ga på en ar­betsin­ter­vju att han gär­na skul­le lig­ga med hans unge son – Pe­ter är den barn­för­bjud­ne Homer Simp­son för mil­len­ni­um­ge­ne­ra­tio­nen.

Ihop med den präk­ti­ga frun Lo­is, neu­ro­tis­ka och oäls­ka­de Meg, in­tel­lek­tu­ellt ut­ma­nan­de Chris, so­ci­o­pa­tis­ka lil­le Stewie samt den kul­ti­ve­ra­de men snob­bi­ga hun­den Bri­an be­står Grif­fin-fa­mil­jen av en rad märk­li­ga fi­gu­rer med över­driv­na men igen­känn­li­ga ka­rak­tärs­drag.

Grif­fin-fa­mil­jen bor i Qu­a­hog, en fik­tiv stad i Rho­de Is­land, och är om­gi­ven av en oför­glöm­lig grupp bi­ka­rak­tä­rer. Bland an­nat finns den sex­gal­ne pi­lo­ten Qu­ag­mi­re, po­lis­man­nen Joe Swan­son som är för­la­mad från mid­jan och ner, den ju­dis­ka apo­te­ka­ren Mort Gold­man, den asi­a­tis­ka re­por­tern Tri­cia Ta­ka­na­wa och borg­mäs­ta­ren Adam West (ja, han har fått själ­vas­te Bat­mans röst). Al­la har en fa­vo­rit el­ler två. Och det in­nan vi har kom­mit till de

”Jag kän­de tu­sen va­ri­an­ter av Pe­ter Grif­fin när jag väx­te upp.”

bi­sar­ra små­ka­rak­tä­rer­na – den in­ol­ja­de dö­va kil­len, Seamus med trä­k­ropp, per­vot Her­bert, bö­lan­de me­te­o­ro­lo­gen Ol­lie Wil­li­ams, en­vi­sa stä­ders­kan Con­su­e­la, och så vi­da­re. Vis­sa av dem har kanske ba­ra ett en­da skämt i re­per­to­a­ren, men varen­da en av dem är yt­ter­li­ga­re en in­gre­di­ens i se­ri­ens all­si­di­ga ko­me­di­pa­lett.

Med mas­sor av pop­kul­tu­rel­la och lit­te­rä­ra re­fe­ren­ser, mu­si­kal­num­mer och bi­tan­de kritik av re­li­gi­on, politiker och kän­di­sar har det bli­vit van­ligt att jäm­fö­ra (och kri­ti­se­ra) lik­he­ter­na Fa­mily Guy har med den and­ra kän­da ani­me­ra­de fa­mil­jen hos Fox, Simp­sons. Men som Mac­far­la­ne sa till En­ter­tain­ment We­ek­ly är det ett fak­tum som ak­tivt hyl­las av pro­duk­tions­tea­met.

”Jag är den förs­ta att er­kän­na att vi, sti­lis­tiskt sett, fick myc­ket in­spi­ra­tion av Simp­sons … de ska­pa­de ett helt nytt sätt att gö­ra sa­ker på. Sät­tet Fa­mily Guy taj­mar si­na skämt på var di­rekt på­ver­kat av Simp­sons ef­tersom det fun­ge­rar. De knäck­te ko­den.”

De två serierna har eta­ble­rat en vän­skap­lig ri­va­li­tet un­der åren och bå­da har kom­mit med skämt som mer el­ler mind­re är på den an­dres be­kost­nad. I ett av­snitt av Simp­sons ha­de man ex­em­pel­vis ett stort gäng iden­tis­ka Homer-klo­ner varav en ser ex­akt ut som Pe­ter Grif­fin, me­dan i Fa­mily Guy lå­ter en för­löj­li­gad Po­lice Squad! den tre­hju­lingscyk­lan­de Stewie kö­ra över Homer i hans väl­kän­da öpp­nings­se­kvens i Simp­sons.

Där­med var det kanske ound­vik­ligt att de två ani­ma­tions­jät­tar­na skul­le mö­tas i sam­ma värl­dar en vac­ker dag. Och det var pre­cis det som hän­de i spe­ci­a­le­pi­so­den ”The Simp­sons Guy”. Den hand­lar om att Grif­fins be­sö­ker Spring­fi­eld och epi­so­den stic­ker en vän­lig tagg i si­dan på bå­da se­ri­er­nas kon­ven­tio­ner, lik­he­ter och skill­na­der. En av höjd­punk­ter­na är Barts upp­skräm­da re­ak­tion över Stewies bi­sar­ra bus­ring­ning till Moe (”Din sys­ter blir våld­ta­gen!”). Det­ta är ba­ra en av fle­ra si­tu­a­tio­ner som fram­hä­ver skill­na­den mel­lan den nå­got lät­ta­re to­nen från Simp­sons och den gröv­re vul­ga­ri­te­ten hos Fa­mily Guy.

Låt oss va­ra tyd­li­ga: Fa­mily Guy är, iro­niskt nog, ingen­ting för fa­mil­jen. I al­la fall inte om din fa­milj in­ne­hål­ler nå­gon som är yng­re än tio år. Det kan ver­ka barns­ligt, men ett av se­ri­ens vik­ti­gas­te säl­jar­gu­ment är den kom­pro­misslö­sa smak­lös­he­ten. Funk­tions­ned­sätt­ning­ar, pe­do­fi­li, våld i hem­met, ra­sism … det­ta är ba­ra någ­ra få av de te­man som se­ri­en inte är rädd för att an­vän­da sig av i skäm­ten. Ta­bu­be­lag­da äm­nen är sna­ra­re ko­mis­ka guld­gru­vor än för­bjud­na om­rå­den för des­sa ma­nus­för­fat­ta­re.

Och det är inte ba­ra Fa­mily Guys fans som rå­bar­kat slu­kar skäm­ten – själ­va off­ren kan ock­så se det ro­li­ga i se­ri­en.

Ef­ter att se­ri­en obarm­här­tigt ha­de skäm­tat om Mar­lee Mat­lins tal­stör­ning tog den hör­sel­ska­da­de, Oscar-vin­nan­de skå­de­spe­la­ren kon­takt med pro­du­cen­ter­na. Men inte för att kla­ga. Hon ville va­ra med i ge­men­ska­pen. När En­ter­tain­ment We­ek­ly frå­ga­de hen­ne om hon tyck­te Seth Mac­far­la­nes och Alex Borste­ins (med­för­fat­ta­re, med­pro­du­cent och Lo­is röst) skämt var stö­tan­de sva­ra­de hon: ”Stö­tan­de? Nej. Väl­digt sju­ka, men det är Set­hs och Alex hu­mor. Hu­mor finns i al­la for­mer och al­la har nå­got de gil­lar som får dem att skrat­ta … allt jag har att sä­ga är ’folk, upp med hu­mö­ret’.”

Det finns ing­en tve­kan om att vis­sa av de ro­li­gas­te ögon­blic­ken i Fa­mily Guy har va­rit någ­ra av de mest om­strid­da. Minns ni skäm­tet om den död­föd­da ba­byn? Pe­ters stro­ke or­sa­kad av ham­bur­ga­re? Bar­bers­hop­kvar­tet­tens glät­ti­ga fram­fö­ran­de av en aids­di­a­gnos? El­ler kanske de över­giv­na späd­bar­nens sång, ”Prom Night Dump­s­ter Ba­by”, kom­plett med stepp och vif­tan­de med na­vel­sträng­en?

Den sist­nämn­da blan­dar fle­ra av se­ri­ens mest väl­kän­da egen­he­ter i en här­lig mix – det är en sång, den är choc­ke­ran­de och den är helt ore­la­te­rad till hand­ling­en i epi­so­den.

FRAMGÅNGSFORMELN

Osam­man­häng­an­de skämt som kläms in på un­der­li­ga tid­punk­ter är en vi­tal del av Fa­mily Guys dna. Även om det­ta of­ta blir kri­ti­se­rat (South Park an­vän­de två märk­ligt bitt­ra av­snitt till att kri­ti­se­ra for­ma­tet) är det tyd­ligt en bi­dra­gan­de or­sak till se­ri­ens fram­gång. Lös­ryck­ta sket­cher som inte krä­ver att man kän­ner se­ri­en el­ler be­rät­tel­sen blir of­ta de­la­de på so­ci­a­la me­di­er i lätt­smäl­ta bi­tar. Man be­hö­ver inte kän­na till roll­ka­rak­tä­rer­nas bak­grund för att bli un­der­hål­len av det bull­ri­ga brak Bob­by Mc­fer­rin gör när han fal­ler ned­för en trap­pa.

Det kon­stan­ta an­vän­dan­det av slump­mäs­si­ga in­klipp­ning­ar gör att ma­nus­för­fat­tar­na ibland

”Jag är den förs­ta att er­kän­na att vi fick myc­ket in­spi­ra­tion från Simp­sons.”

spe­lar på vå­ra för­vänt­ning­ar. Stewie som bry­ter väg­gen en fjär­de gång och det inte klipps (”Ing­et klipp? Trod­de vi ha­de ett klipp?”) blir ett skämt i sig för­ut­satt att du kän­ner till se­ri­en till­räck­ligt väl.

En av de bäst mot­tag­na epi­so­der­na spe­la­de just på det att den inte an­vän­de ett en­da in­klippt skämt el­ler ens mu­sik (Fa­mily Guy an­vän­der som re­gel en or­kes­ter på runt femtio in­stru­ment) och det på ett bril­jant sätt. Epi­so­den he­ter ”Bri­an & Stewie” och är upp­kal­lad ef­ter det ud­da men po­pu­lä­ra pa­ret, vars rös­ter är Seth Mac­far­la­nes. Ge­nom he­la epi­so­den sit­ter de två in­låsta i ett bank­valv ut­an nå­got an­nat än di­a­log och pin­sam fi­en­de-vänstäm­ning mel­lan dem.

Bort­sett från att gö­ra ett av­brott från for­ma­tet för sin egen skull vi­sar av­snit­tet tyd­ligt inte ba­ra den dju­pa kär­lek som bå­da pro­du­cen­ter­na och fan­sen kän­ner för roll­ka­rak­tä­rer­na ut­an ock­så för de­ras ut­veck­ling. Stewie bör­ja­de kanske som ett mor­diskt ge­ni med en mo­ders­fix­e­ring, men un­der sä­song­ens gång har tea­met lagt lek­ful­la la­ger med charm och sår­bar­het på hans per­son­lig­het. Det ver­kar kanske osan­no­likt men det har säk­rat en po­pu­la­ri­tet som inte ha­de va­rit kvar om han ha­de stan­nat vid en en­di­men­sio­nell t-shirt-ikon med ett väl­känt slag­ord.

Nej, in­nan vi blir för dju­pa bör vi näm­na att epi­so­den ock­så in­ne­hål­ler upp­kast­ning, bajsä­tan­de och en pi­stol. Det är trots allt Fa­mily Guy.

Med de väl­kän­da skäm­ten och me­men – kyck­ling­kamp, Kool-aid, apan som bor i Chris skåp – är det lätt att för­stå hur se­ri­en har kun­nat pro­du­ce­ra en till sy­nes änd­lös ström av ko­mik de se­nas­te fem­ton åren. (En bakom ku­lis­ser­na­film vi­sar den nå­got bru­ta­la pro­cess som in­går i att skri­va skämt för se­ri­en – om de and­ra inte skrat­tar slo­pas det.) Och vi har inte ens nämnt de un­der­ba­ra Star Wars-pa­ro­di­er­na el­ler när se­ri­en lu­ra­de fan­sen med att sken­bart dö­da och er­sät­ta Bri­an …

Så vad är näs­ta steg för Fa­mily Guy? Ja, spi­noff­se­ri­en har kanske gjort sitt (led­sen, Cle­ve­landfans), men Fox har be­ställt minst en ny sä­song och det ver­kar fort­fa­ran­de tro­ligt att det kom­mer en film, sär­skilt med tan­ke på Mac­far­la­nes Ted-fil­mer. Som han sa till Fast Com­pa­ny ser han fram­för sig en Fa­mily Guy-film som ”en gam­mal­dags mu­si­kal med di­a­log”.

Vad som än hän­der, så länge det fort­sät­ter att va­ra fräscht, läs­kigt och skräm­man­de ro­ligt kom­mer Fa­mily Guy all­tid att va­ra – med Pe­ter Grif­fins eg­na ord – fre­a­kin’ sweet!

De gam­la vän­ner­na Cle­ve­land, Joe, Qu­ag­mi­re och Pe­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.