Johan Hammerby: Självklarhet och skräll på en gång
Hälften av årets låtar i Melodifestivalen har nu hörts, och en sak slår mig, nånting som borde vara en självklarhet alla år. Folk har röstat på det som de gillar bäst. Inte just den artist som de tycker mest om sedan tidigare. Det är hur kul som helst – och precis som det ska vara.
Om man skulle tippa på förhand, innan man har hört låtarna, så är det lätt att tänka att Oscar Enestad skulle ha en massa fans med sig från sin tid som pojkbandsidol. Men nu hade han en oerhört tråkig och anonym låt – och han förtjänade att hamna i botten. Margaret hade en av fjolårets mest radiospelade mellolåtar, men nu kom hon med ett konstigt nummer och en bara alldaglig poplåt – och då gick det inte.
Få i Sverige kände till Vlad Reiser innan han presenterades som en av årets deltagare. Ännu färre hade hört talas om Malou Prytz. Men i lördags hade de låtar som publiken tyckte om, och det räckte för att folk ska trycka i appen tillräckligt många gånger för att de ska hamna före sjufaldiga veteraner eller 86-åriga kulturikoner.
Att Vlad skulle avancera och få en andra chans i Nyköping hade jag förutspått. Han har en modern låt med ett okej nummer, och även om han inte är någon bra sångare så räckte det i dagens startfält.
Men att Malou ens skulle ta sig till en andra röstningsomgång, bara det var förvånande. Att hon sen tar den första direktplatsen till finalen, det var en av de största skrällarna som har hänt på många, många år i den här tävlingen.
Personligen förstår jag mig inte på det. Inte för att låten är dålig – men för att den inte är något särskilt. Mitt omdöme under veckan har varit att den är bra och låter som mycket man gör på Spotify eller reklamradiokanalerna i dag – men att den är alldeles för anonym och intetsägande. Hur gick den? Vad heter den? Jag kan inte riktigt spela upp den i mitt huvud nu när jag försöker minnas den.
Men jag tycker att det är roligt för Malou. Det är kul att höra om hur hon har hittat ett sätt att ge utlopp för sina inre tankar via musiken. Den blyga 15-åringen från småländska Ryd fick blomma ut och bli stjärna över en natt inför tre miljoner tv-tittare. Det är riktigt häftigt, och jag är glad för hennes skull.
Men den stora
anledningen till att Malou kunde ta sig vidare är att den andra finalplatsen, och övriga resultat, var helt up for grabs för alla. Alla låtar hade kunnat hamna var som – utom på plats 1. För där fanns det bara ett enda bidrag som kunde vinna, och det var duetten mellan Hanna Ferm och Liamoo. Det var den mest överlägsna vinnaren på väldigt många år. I det menar jag inte att det nödvändigtvis är den bästa låten på länge. Men i det här startfältet var det klasskillnader. ”Hold you” var så många ljusår ifrån något av de andra bidragen. Låten, artisterna, showen, kemin, rösterna, allt stämde perfekt.
Räcker det till slutseger? Kan vara så. En sak som är extra viktig i år är att låten kan gå hem i alla åldersgrupper. Där har nog exempelvis artister som Vlad Reiser mer problem. Han körde en modern låt som kan funka hos yngre – men Hanna och Liamoo har en modern låt som de flesta kan hitta något i.
De var förhandsfavoriter som levererade. Hittills har artister som Nano och Margaret också varit det, men när deras låtar inte levererade så som man hoppats så blir resultatet också därav. Det bevisade deltävling 2 i Malmö. Ha en bra låt så går det bra, oavsett vem du är. Oavsett om det innebär årets största överraskning, eller ingen överraskning alls.
Det var den mest överlägsna vinnaren på väldigt många år