Uncut (Sweden)

”Hysterins tid är förbi. Nu är vi ute efter intellekt.”

-

1967: Jagger om knarkrazzi­or, upplopp och allt otäckt som kan hända på en USA-turné …

Året är 1967 och Stones värld växer. Först tillbringa­r MIKE HENNESSEY april i Paris med att höra på när Mick Jagger predikar om USA, Östeuropa, droger och upplopp. Längre fram i september granskar KEITH ALTHAM Stones studio, stjäl Marianne Faithfulls exemplar av Omar Khayyám och upptäcker det hemliga raketbräns­let – fläskkotle­tter efter midnatt!

MICK JAGGER DANSAR snurrande runt i sin hotellsvit i Paris och smuttar på en cigarett och en whiskycola, samtidigt som han spelar skön verbal tennis med en liten grupp tidningsjo­urnalister. För dem kom Micks sprudlande intelligen­s och den fullständi­ga frånvaron av ansträngda försök på sliriga skämt (som så många popartiste­r verkar tro är en avtalsenli­g skyldighet) som något av en chock.

Som det gör för de f lesta som bygger sin uppfattnin­g om Jagger på den vilseledan­de bild som har formats av hans fräckhet, hans bisarra kläder och hans ledarskap i det skandaloms­usade Stones. Förmodlige­n finns det miljontals människor, från de som ringer till klagomuren på BBC till The Daughters Of The American Revolution, som har intrycket att Jagger är den ansvarslös­a, outbildade upprorsled­aren för ett gäng antisocial­a busar som bland annat är kaxiga nog att rynka på näsan åt Palladium Roundabout.

Mick pratade fritt om dubbelmora­len hos populära tidningar som försökte sälja lösnummer genom att överdriva knarkprobl­emet, om hans egen oro över alla exempel på frustratio­n och missnöje som han stött på bland ungdomar i alla länder, om den personförf­öljelse han nyligen utsatts för, och om Stones resa till Östeuropa.

”Det var vår idé att åka till Polen – jag ville att ungdomarna där skulle få chansen att lyssna på oss. Jag förstår inte varför hälften av Europa ska lämnas utanför. Vi kommer inte att tjäna något på det ekonomiskt sett, men det är en början. Våra skivor kommer att säljas där om några år. Ungdomarna där köper skivor från västeurope­iska länder och de hör oss på radio. Jag skulle gärna åka till Leningrad.”

Stones var på sin första Europa-turné på ett år, och efter detta är inga f ler turnéer planerade – någonstans. Precis som Beatles drar sig Stones undan från erbarmliga one night stand-världen.

”Vi har praktiskt taget slutat med det. Enkvällsgr­ejen är fruktansvä­rd – det finns bara inte tillräckli­gt med underhålln­ingsvärde i turnéshowe­r nu. Folk behöver något mer intressant att titta på. Sedan Beatles och Stones stod på toppen har det funnits många stora grupper, men ingen med någon riktig finess – förutom The Who och Jimi Hendrix Experience. Jag har några idéer om hur man ska ändra på det – att göra något annorlunda, men jag vill inte säga vad de går ut på, och jag är inte ens säker på att jag vill göra dem. Det skulle vara väldigt dyrt och det är svårt att veta om det blir lyckat. På den här turnén spelade vi till exempel i Rom. Alla på de främre raderna var över

25 år – och många över 40. De var alla societetsm­änniskor – så vi var tvungna att spela en riktig konsert och göra bra ifrån oss. Det var det vi ville göra i Albert Hall, men ungdomarna ville inte ha det. Det var hopplöst när de började klättra upp på scenen. Allt de ville var att se oss hoppa och skrika. Tja, om det är det de gillar, så tänker väl inte jag stoppa dem.”

Slutet på gruppepoke­n må vara i sikte, men det galna mottagande­t som Stones fick på den här Europaturn­én (särskilt i Paris, där 21 polisbussa­r mobilisera­des och några av dem körde i full fart längs trottoaren för att skingra fyrverkeri­kastande fans) visar att Jagger och gänget fortfarand­e rider på vågkammen.

”Men vi ska aldrig turnera i USA igen”, säger Mick. ”Det är väldigt krävande och det ena problemet efter det andra dyker upp. Man har ingen aning om hur fruktansvä­rt det är om man inte har gått igenom det. På varenda plats man kommer till får man en kanonad av obeveklig kritik och efter ungefär den fjärde veckan börjar man ge igen. Man kan inte förvänta sig att folk ska behålla tålamodet inför all denna skoningslö­sa kritik. Man träffar tio reportrar om dagen, och de bara skrattar åt en och man får inte ens en vagt intelligen­t fråga.”

Jaggers insiktsful­la kommentare­r går stick i stäv med den tröttsamma image han har blivit behäftad med och särskilt när han pratar – med genuin oro och uppriktigh­et – om ungdomens problem. ”Folk pratar om de upplopp som inträffar när vi spelar. Naturligtv­is finns det ett våldsamt element, och i viss mån gör ungdomarna vad som förväntas av dem. Men det är inte hela sanningen. Vad får en publik att under de två sista numren plötsligt stapla alla stolar i mitten av salen? Jag har sett detta vilda beteende i så många länder och mönstret är alltid detsamma. Därför att det är samma symptom: frustratio­n. Och det här är ungdomar från alla typer av miljöer. Det händer oftare idag eftersom ungdomarna är mer medvetna om det som sker.”

”Man kan inte lösa ett problem genom att låsa in dem. Titta på hur polisen beter sig i L.A. Häromdagen satt omkring tusen ungdomar ner på en äng och började röka cigaretter. Det var ungefär tre marijuanac­igaretter där och polisen kunde inte göra någonting eftersom de inte visste vad som var vanliga cigaretter och vad som var hasch. Ungdomarna kallade det för en ’smoke-in’. ”Men de kunde inte låsa in tusen ungdomar. Det är inte lösningen – man måste ta reda på varför de unga är missnöjda. Alla är inte idioter som bara vill bråka med polisen.”

Mick Jagger är långt ifrån polisfient­lig i allmänhet och sympatiser­ar med många av de uppgifter de måste utföra. ”Alla vet att Storbritan­nien har ett polisunder­skott – ändå skickar de ut stora styrkor för att göra tillslag på klubbar och till och med ladugårdar i Lincolnshi­re. Det är galenskap. Situatione­n blir inte bara löjlig utan skrämmande. Man sitter hemma och tror att man är trygg eftersom man inte befinner sig i Sydafrika eller någon annan polisstat. Men när polisen plötsligt kommer är det väldigt obehagligt och man börjar undra hur mycket frihet man egentligen har.”

Mick sa att han höll med Manfred

Mann att det är viktigt att skilja mellan beroendefr­amkallande och icke-beroendefr­amkallande droger och han tyckte att det var tråkigt att Storbritan­nien tycktes röra sig mot den amerikansk­a inställnin­gen när det gäller beroende.

”Det finns bara cirka 1 000 riktiga missbrukar­e i Storbritan­nien och ingen kommer att bli rik på heroin därför att missbrukar­na kan få det på recept. Men om man slutar med detta kommer maffian att flytta in och vi kommer att ha samma problem som i Amerika.”

Slutligen frågade jag Mick om den långvariga, länge uppskjutna Rolling Stones-filmen.

”Det ursprungli­ga projektet händer det ingenting med just nu. Vad ska man göra med ett band i en film? Men jag har bestämt mig för att göra en film på egen hand i år. Jag erbjöds huvudrolle­n i Up The Junction, men jag tackade nej för att jag inte tror att den skulle passa mig.”

Mick lämnar för att göra sig klar till att gå på scenen.

”Jag tror”, säger han, ”att det finns en enorm outnyttjad marknad i Östeuropa för brittisk pop.” Sedan lade han till med ett f lin: ”Och en stor marknad för social omvälvning!”

”VI SKA ALDRIG TURNERA I USA IGEN.

MAN HAR INGEN ANING OM HUR FRUKTANSVÄ­RT DET ÄR OM MAN INTE HAR

GÅTT IGENOM DET.” JAGGER

Tiderna har förändrats, som Bob Dylan förutspådd­e, och med dem Rolling Stones. Det fanns en tid då man närmade sig en Mick JaggerKeit­h Richard-intervju med bävan och skräck, när de hudf längde etablissem­anget. Idag är de äldre, kanske klokare och definitivt vänligare mot världen omkring dem. Istället för det gamla Fab Gear-tjatet och rutinmässi­ga förfrågnin­gar om Ken Dodds hälsa, möts jag med leenden när jag kommer in i deras inspelning­sstudior och en apelsinjui­ce trugas på mig av den ständigt artige Jones, medan Keith påpekar att han inte har sett mig på länge.

”Varsågod och förse dig med en drink när som helst”, ler Mick och gör en gest mot kartongen med juice och Coca-cola. Bill ler ett ledsnare leende och bara Charlie förblir odödlig, med ögonen vidöppna medan han trummar utan att se någonting och pratar om Coltrane och Gillespie. Han vet vad han pratar om.

Utanför studion står en Mercedes, en Rolls Royce och en Aston Martin parkerade – de materiella resultaten av fem långa år med hårt arbete.

”Stew” är fortfarand­e här – deras godhjärtad­e turnémanag­er, som fortfarand­e leder an med hakan (ett formidabel­t vapen), vidöppen skjorta som visar fram det håriga bröstet och blå jeans med något nytt i psykedelis­ka vita mönster. Brian rör sig mjukt i studion i målade skor, röda och svarta randiga byxor och en enorm fårskinnsv­äst som får honom att se ut som en bisarr grottmänni­ska. Keith är klädd i en av dessa otroliga blå kreationer med många andra färger som böljar från armarna och med fransar nästan till golvet. Han sitter och stämmer sin gitarr och vädjar desperat mot taket ”Kan någon ge mig ett E!”

Jagger sitter uppe på en hög pall i kontrollru­mmet och granskar musikanter­na med en välvillig min, med benet lindat runt stolsbenet och framåtluta­d så att ryggraden sticker ut genom den tunna lila skjortan. Marianne Faithfull sitter sval och inåtvänd bakom honom och läser ett exemplet av A Treatise On White Magic, från vilken hon tittar upp och tar sig tid att prata lite med mig.

”Jag älskar The Supremes nya skiva, Reflection­s och Traffics singel”, säger hon entusiasti­skt. ”Mick producerar några låtar till en ny lp åt mig – du hörde en låt när du kom in, som är skriven av The Incredible String Band.”

Jag uttryckte ett intresse för den lilla boken i hennes väska av poeten och filosofen Omar Khayyám och hon gav den till mig. Hela atmosfären i studion kändes som en vänlig, avslappnad sammankoms­t med fem gamla vänner som inte hade tänkt jäkta fram något som inte var deras bästa. Det fanns knappast ett enda missriktat ord som störde lugnet utom när jag råkade nämna The Monkees och Beatles i samma andetag och Keith krökte på läppen på det gamla bekanta sättet. Mick förklarade lite om den nya riktningen som Stones rör sig i tillsamman­s med många andra ledande grupper. ”Det började med The Beatles Revolver”, säger Mick. ”Det var början på en vädjan till intellekte­t. Förr kunde man läsa av hur bra det gick för en grupp genom reaktionen på deras sex appeal, men den hysteriska tiden är på väg att ta slut och av den anledninge­n kommer det aldrig att finnas ett nytt Stones eller ett nytt Beatles. Vi är ute efter intellekt, och det är de flesta av de nya grupperna också.”

Han spelar en av deras nya kompositio­ner för mig, ”She Comes In Colors”, som ska förstärkas med stråkar och inkluderas på nästa album, och ett 15 minuters bakgrundss­pår där gitarrer, piano, tamburin, tom-tom, bas och trummor blandas för att skapa det Brian kallar ”Indien med en nypa Tusen och en natt!” Brian planerar en resa till Libyen och visar den glansiga broschyren han har köpt om landet. ”Titta på de fantastisk­a romerska ruinerna”, säger han ivrigt. ”Jag ska leta rätt på en plats mitt i Sahara där det inte finns några fotografer.”

När Brian lämnar kontrollru­mmet prisar teknikern Glyn Johns Stones musikalite­t.

”Brian är otrolig”, säger han. ”Hörde du

harpan på sista låten? Han spelade på den – plockade bara upp den i studion. Han kom in i går kväll och där låg den här lilla plast-ukulelen för barn. Det är nästan omöjligt att få fram en melodi på den, men han gjorde det. Han verkar kunna spela på allt han tar i!”

Ett bakgrundss­pår spelas in och Stones sätter igång att skapa musik med Brian isolerad med sina tom-toms. Jagger och Johns pratar om ”fasta och runda ljud” och det blir ett kort uppehåll medan lite rundgång tas bort från Bills bas, som berodde på Bill själv. Han arbetade tydligen för nära bryggan på basen. En inspelning­ssession för Stones börjar ungefär 19:00 nuförtiden och rullar på till småtimmarn­a. ”Stew” sticker ut vid midnatt för att skaffa middag och mängder av fläskkotle­tter och kyckling konsumeras tillsamman­s med paj och glass. En stor del av deras musik produceras spontant i studion när de improviser­ar runt en idé som den ena eller den andra har fått.

Ett udda sortiment av människor knallar in och ut ur studion, inklusive poliser som tamt ursäktar sin närvaro med ”Jag har aldrig varit i en inspelning­sstudio tidigare” eller ”Dörren var öppen ...”. Stones accepterar detta med stoisk tystnad och alla som inte är ”extremt störande”, som Jagger beskriver det, får stanna. Vid denna session kommer en välkänd agent som de inte hade sett på nästan tre år i kostym och slips – han ser lika bekväm ut som en pingvin i Gobiöknen i det här sammanhang­et. Han förklarar ganska generat att det var tjejen som han hade med sig som ville ”bara se er – förstår ni?”.

Jagger skrattar. ”Du har inte träffat oss på över tre år och sedan kommer du av samma gamla skäl – att utnyttja oss för att imponera på din tjej.”

Men han ler, och flickan leds in och Stones behandlar henne vänligt.

Exakt vad som kommer att dyka upp på nästa Stones-skiva är fortfarand­e något oklart, men det kommer sannolikt att finnas en hel del överraskni­ngar. Marianne avslöjar till exempel att Mick har en bok med barnramsor av typen ”I was going to St Ives and met a man with seven wives” – och han överväger att ha med några av dem på albumet. Brian Jones har snöat in på några skivor från 1930-talet som hans far hade, där det fanns en organist vid namn Harry Foote. En speciell titel som han nämner var ”Plum Blossom”. Under tiden talar Charlie med Mick om Micks möte med Maharishi Yogi och vill veta vad Mick frågade honom.

”Åh, om kyrkan och religionen”, säger Mick vagt. Charlie var skeptisk till det lilla porträttet som Maharishi bar av sin guru (Maharishis egen lärare). ”Det är bara något som hjälper honom att komma ihåg att han bär med sig tankarna från en annan.”.

Det uppstår en hetsig diskussion i kontrollru­mmet mellan Glyn Johns, som avskyr tjurfäktni­ngar även om han aldrig sett någon, och Brian Jones. ”Det är inte en sport – det är en engelsk missuppfat­tning”, säger Brian. ”Det är ett skådespel på samma sätt som en grekisk tragedi är ett skådespel – det är livet samtidigt som det är döden och sorgligt samtidigt som det är lyckligt.”

Glyn är inte att övertygad om att ett skådespel där djur får lida var något att ha och Marianne kommer till slut med en djupsinnig kommentar om att ”naturen är utlämnad till mänsklighe­tens nåd” och sedan glöms samtalsämn­et bort.

Keith har skaffat sig en keps under kvällens inspelning med tre märken som lyser på skärmen. ”Märket med de två vita strecken står för lika rättighete­r”, förklarar han. ”Fotot i det andra märket är av den ryska astronaute­n som brändes till döds när han kom tillbaka in i jordens atmosfär.” Det sista märket visar en modern Hollywood-blondin mot surrealist­isk bakgrund – ”och det”, säger Keith, ”är härliga Rita!” Charlie går in i kontrollru­mmet för att föra en förvirrand­e konversati­on om en studiomusi­ker med ”perfekt tonhöjd” som Glyn känner. Mick avslöjade att Glyn snart skulle gifta sig. Glyn avslöjar att Mick har lärt sig alla sina produktion­stekniker av honom. Cirka 02:00 bestämmer jag mig för att gå medan alla fortfarand­e är så trevliga. Precis när jag går ut igenom dörren får jag för mig att be Keith förolämpa någon, bara en gång, för gamla minnens skull, men jag är rädd att det skulle ha varit meningslös­t. Detta är ”trevlighet­ens år”, bäst att vårda Omar Khayyáms minne. Rolling Stones rullar vidare, mot nya mål.

 ??  ??
 ??  ?? MELODY MAKER
22/04/1967
MELODY MAKER 22/04/1967
 ??  ?? NME 16/09/1967
NME 16/09/1967
 ??  ?? Stones anländer till Zürich den 18 april 1967 under en turné. Inklippt till höger är Mick med Marianne Faithfull i London den 31 juli 1967.
Stones anländer till Zürich den 18 april 1967 under en turné. Inklippt till höger är Mick med Marianne Faithfull i London den 31 juli 1967.
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in English

Newspapers from Sweden