BLACK AND BLUE

En osannolik triumf när gitarrister köar för att ha en chans på det bästa gigget i rockbranschen …

Ett gäng gitarrister på audition, ett första försök

med reggae ... En osannolik triumf.

TILL SYNES HADE Black And Blue en hel del emot sig. När inspelningarna påbörjades hade Glimmer Twins hunnit fylla 30, gitarristen Mick Taylor hade just slutat och folk undrade om Stones hade sett sina bästa dagar. Inspelningarna – som hade påbörjats i Münchens högteknologiska Musicland Studios i december 1974 och fortsatte i Rotterdam en månad senare – fick också fungera som auditioner för Taylors ersättare, med amerikanerna Wayne Perkins och Harvey Mandel samt deras kompis Ron Wood (som fick jobbet och var med på albumomslaget) allihop jammade med Keith Richard (som tillfälligt hade tappat bort s-et i slutet av sitt efternamn, det kan tänkas att det hade det ramlat ner i en gryta med gethuvudsoppa).

Hur som helst visade sig detta vara en ganska produktiv period för bandet, trots den förvirring som uppstod i kölvattnet av ”hela havet stormar”situationen, de ständigt närvarande drogerna och skatteproblemen som hade förvandlat dem till lyxnomader. Det groove-orienterade materialet, närvaron av f lera utomstående prominenta musiker – inklusive Billy Preston, Nicky Hopkins, perkussionisten Ollie Brown och, enligt ryktet, en anonym Jeff Beck – konspirerade för att generera några mycket välsmakande föreställningar. Dessa skräddarsyddes sakkunnigt med en ultratorr akustik signerad teknikerna Glyn Johns och Keith Harwoods – den senare hann ackumulera en imponerande diskografi inklusive Diamond Dogs, Houses Of The Holy och Physical Graffiti, innan han dog i en bilolycka 1977.

Johns, som hade spelat in en av bandets allra första demos, berättade 1982: ”Vi började jobba med skivan i Tyskland kvällen innan Mick Taylor lämnade bandet. Vi fem, som det visade sig vara, träffades åter som originalbesättningen på egen hand med Nicky Hopkins och Stew [Ian Stewart]. Och det var fantastiskt, för det var precis som förr, men utan Brian. Vi spelade in elva låtar på knappt två veckor. Vi överdubbade på många av dem, för de kom snabbare än någonsin tidigare ... Vi tog en paus över jul ,och sedan sa de att de ville åka och jobba i Rotterdam. Det var då de började ta in folk på audition. Jag rekommenderade faktiskt Perkins.”

”Jag var tvungen att ha kontroll över bandet ”, sa Keith om den udda dynamiken. ”När gitarrister kom och gick, var jag tvungen att se till att det inte bara blev jammande och helt enkelt sätta ner foten. Det var förmodligen det som fick mig att inte göra det som alla andra gjorde. Precis som Ollie Brown förmodligen har drivit Charlie hårdare och gett Charlie nya idéer hela tiden. Charlie spelar mer helgjutet när han får lite mer utrymme.”

Den ruffiga stämningen blir tydlig redan i albumets första ögonblick, när Keith Richards James Brown-inspirerade rytmgitarr-tjut och Charlie Watts smockor på skarptrumman presenterar den djupa funken i ”Hot Stuff”. Det kanske inte är en av Stones största låtar, men det är en av deras svängigaste – toppad av Jaggers sång – och det är mer än tillräckligt för att göra det till en oändligt berusande lyssnarupplevelse. Övergången från ”Hot Stuff” till ”Hand Of Fate” knockar mig varje gång, när Richards lägger in sina signaturgitarrackord med en blandning av kaxighet och nonchalans och sätter igång ett långdraget serve och volley-spel med Perkins. Eftersom den inte har blivit oändligt exponerad som ”Brown Sugar” och ”Start Me Up” behåller ”Hand Of Fate” överrask

ningsmomentet, vilket ger låten den energiska kick som alla dessa låtar hade när de nyss kommit. Sedan kommer deras coverversion av den jamaicanska hiten ”Cherry Oh Baby”, med dess skitiga, träffande reggae-groove. Sista spåret på sidan ett är ”Memory Motel”, som börjar bräckligt men nästan stegvis förstoras till en episk skala, med Jagger och Richards som turas om att sjunga förstastämman. Dessa livliga sju minuter hör till Stones mest rörande stora ballader, helt på nivå med ”Moonlight Mile”, ”Winter” och ”Angie”. Låten kristalliserar inte bara Stones etos utan hela 70-talets roots-rock, från Van Morrison vid tiden för Tupelo Honey och Rod Stewart från Gasoline Alley till Dylans Blood On The Tracks och Little Feats Sailin’ Shoes. Den andra sidan är praktiskt taget en spegelbild av den första, där ytterligare ett par svängiga nummer (”Hey Negrita” och ”Melody”) fortsätter in i en annan fängslande widescreen-ballad (”Fool To Cry”) och en kraftig, spännande rocklåt (”Crazy Mama”).

När Black And Blue kom ut 1976 avfärdade många albumet eftersom det inte var Exile On

Main St, medan andra blev förvirrade av skivan, precis som de hade blivit av Exile, ironiskt nog. I sin recension i Creem beslutade Lester Bangs för att Stones ”verkligen inte betyder något längre eller står för någonting, vilket faktiskt är tur för både dem och oss. Jag menar, det var en tung börda att bära för alla inblandade. Detta är det första MENINGSLÖSA Stones-albumet, och tack gode Gud för det.” Men Robert Christgau fann mycket att tycka om i sin recension av skivan i A-Consumer Guide: ”Mer uppenbart imitativt av svarta musikrytmer och stilar än något Stonesalbum sedan December’s Children [en USAutgåva, se s. 142] och också mindre originell (om än mer humoristisk) i sin omvandling, men skivan tar ändå verkliga risker och föreslår en väg ut ur grooven ...

Diagnos: inte död på långa vägar.”

Inte ens Stones själva verkade veta vad de skulle tycka om skivan det efteråt. ”Det var en slags semesterperiod”, sa Jagger om den tiden två decennier senare. ”Jag menar, vi brydde oss, men

vi brydde oss inte så mycket som vi hade gjort tidigare, vi koncentrerade oss inte riktigt på den kreativa processen.” Ett år efter utgivningen beklagade sig Richards att skivan ”inte var särskilt bra – i alla fall inte alls lika bra som Let It Bleed.” Men åtta år senare, när Keith lyssnade på skivan igen ändrade han åsikt. ”Jag hade inte lyssnat på den på länge, och en del av det överraskade mig, särskilt att den spelades in medan vi letade efter ny gitarrist.” Intressant nog var en av skivans största fans Mick Taylor, vars utträde ur bandet hade bidragit till att den blev till. ”Jag gillar Black And Blue”, sa han 1979.

Skivan som är 41 minuter med supertajt, kruttorr hifirock och soul är ett av Stones mest undervärderade album – den enda Stones-lp som fokuserar enbart på känsla och inte på ämne, även om den absolut har en del minnesvärt material. När Keith sjunger ”She’s got a mind of her own… She’s one of a kind” i ”Fool To Cry” skulle det kunna vara en beskrivning av den här härliga skivan.