BETWEEN THE BUTTONS

Skarpsynt bild av det svängiga London och en exposé över Brian Jones många talanger.

En frän spegelbild av svängiga London, och en exposé över Brian Jones många olika talanger.

”FÖR ATT VARA ärlig var den påstådda rivaliteten mellan Beatles och Stones helt meningslös”, sa Andrew Loog Oldham till Uncut 2008. ”Det var ingen riktig konkurrens. De sålde tjugo gånger fler skivor än vad vi gjorde. I själva verket fanns det andra band – The Who,

The Small Faces, The Kinks – som kom mycket närmare att kunna tävla med Beatles vid den tiden. Det var det enda jag kunde göra för att låtsas att det fanns en viss jämlikhet.” Oldhams sista lp som Stones-producent fick honom dock att haussa upp tävlingen. Där Beatles kämpade mot Dylan och Beach Boys och kom upp till svindlande höjder med Rubber Soul, Revolver och Sgt Pepper, tillbringade Stones mitten av 60-talet med att försöka komma ikapp.

På Between The Buttons gör Oldham därför ett desperat försök att förvandla Jagger och Richards till de nya Lennon och McCartney. De amerikanska r’n’b-influenserna reduceras till ett minimum, och ersätts av en slags pittoresk London-känsla. Oldham beskriver det som bandets mest ”engelska” album, och en samtida recension ansåg att det var en andra klassens Kinks-kopia. Det finns uppenbara bugningar inför engelsk music hall, som ”Cool, Calm And Collected”, med sin blandning av ragtimepiano och kazoo, och på avslutningsspåret ”Something Happened To Me Yesterday”, där Brian Jones blåsinstrument låter som en promenadorkester som spelar tradjazz och Jaggers skojiga avskedshälsning låter som ett radiomeddelande från andra världskriget. På båda låtarna återgår Jagger, för ovanlighetens skull, till sin ursprungliga Londondialekt emellanåt.

”Ruby Tuesday” [som enbart finns med på den amerikanska versionen av albumet] utforskar en annan sida av det engelska. Det är en ”Eleanor Rigby”-inspirerad kammarpopsingel som medvetet försöker låta som en hövisk medeltidsballad.

Den senare är en av de utvalda kanoniska Stones-låtarna (som ”Lady Jane” eller ”Child Of The Moon”) där kvinnor beskrivs med viskande vördnad, idealiserade som svårfångade, mystiska musor. ”She Smiled Sweetly” skulle också kunna passa in i den kategorin, men generellt innehåller Between The Buttons några av de mest chockerande sexistiska texterna i Stones kanon. Den sorglösa – eller ibland brutala – misogynin på låtar som ”Under My Thumb” på Aftermath eller ”Tumbling Dice” på Exile On Main Street, förklaras vanligtvis som en del av bandets besatthet av afroamerikanska blues – en genre som nog skulle kunna definieras av begreppet maskulinitet i kris. Det är åtminstone fallet med Bo Diddley-pastischen ”Please Go Home”, men Stones kan inte använda sådana ursäkter på några andra spår. Between The Buttons är kanske ett av Stones minst bluesaktiga album, men kvinnohatet är lika dominerande som på andra skivor, om än draperat i ett mjukare formspråk. ”Yesterday’s Papers”, där kvinnor presenteras som engångsprodukter som ska användas och missbrukas, är en fjäderlätt, jazzig konstruktion, med cembalo och vibrafon, medan ”All Sold Out” (ett förbittrat avvisningsbrev) och ”Miss Amanda Jones” (en föraktfull berättelse om en ”itgirl”) är båda strandsatta någonstans mellan Merseybeat och britpop. Allt bleknar till obetydlighet bredvid ”Back Street Girl”, där en mild, ”Norwegian Wood”-aktig akustisk vals ger sötma åt riktigt hatiska – och hatdrypande – texter (”Don’t want you part of my world/Just you be my backstreet girl”), där Jagger, gympalärarens son från Dartford, informerar det underlägsna engångsligget om att hon är ”rather common and coarse anyway”.

Ljudmässigt är det mest slående med Between The Buttons, precis som den tidigare Aftermath, bristen på Keiths elgitarr. Gitarrer över huvud taget spelar faktiskt bara en väldigt liten bärande roll på några låtar. De flesta domineras av klaviatur – i synnerhet Ian Stewarts mäktiga rock’n’roll-piano. Till och med den medföljande singeln, ”Let’s Spend The Night Together”, är helt pianodriven, med bara knappt märkbar gitarr. Mer än hälften av albumets spår går i C-dur, vilket tyder på att de var skrivna på piano, eller anpassade för att passa Ian Stewart eller de instrumentmässiga kraven från Brian Jones – som vid denna tid fortfarande bestämde mycket i studion. Faktum är att hängivna Brian Jones-forskare, som till exempel Throbbing Gristles Genesis P-Orridge, betraktar Between The Buttons som det bästa Stones-albumet på grund av Jones allestädes närvarande geni. Man hör honom spela trombon och kornett på ”Something Happened To Me Yesterday”, dulcimer på ”Cool Calm And Collected” och Dylan-aktigt munspel på ”Who’s Sleeping Here?”. Han körar i raga-stil på ”Obsession”, spelar parisiskt dragspel på ”Back Street Girl” och theremin på ”Please Go Home” samt intressanta obligato på blockflöjt på ett antal spår. Det var emellertid inte bara Jones som töjde gränserna för instrumentering inom rocken: På ”She Smiled Sweetly” spelar Keith Richards kyrkorgel, medan den spröda celloeffekten på ”Ruby Tuesday” skapades av

Bill Wyman som spelade med vänsterhandens fingrar på halsen medan Richards förde stråken. Även om den har intressanta poänger är Between The Buttons inte en klassiker. Det finns några bra spår som Blonde On Blonde-tributen ”Who’s Been Sleeping Here? ”, den psalmliknande ” She Smiled Sweetly ”och de två stora singlarna, som ligger först på den amerikanska utgåvan av albumet. Men vid sidan av några trevliga höjdpunkter (den vackra vaudeville-hyllningen till LSD som är ”Something Happened To Me Yesterday”) finns det för många låtar som osar av ”duger det här?” Utfyllnadsmaterial, den typ av skrot som Lennon eller McCartney skulle ha skämts över att ens ta med på rep.

Nästa gång, och även utan Loog Oldham, skulle Stones ta sitt tävlande med Beatles till extrema ytterligheter.