Uncut (Sweden)

”Vi brydde oss verkligen inte om någon.”

-

1974: NME möter en eftertänks­am Mick Jagger som ser tillbaka på bandets första decennium.

ROY CARR mötte en otypiskt reflektera­nde Mick Jagger, som minns tillbaka på Stones första årtionde. Några av punkterna på en lång agenda: ungdom, ambition, berömmelse, Brian Jones, Elvis, The Beatles, The New York Dolls, Mott The Hoople, fruar och groupies – och varför ”familjeliv är döden”.

I ÅR ÄR ETT GÄNG BÖCKER om Stones på gång, bland annat Anthony Scadutos ”inofficiel­la” Jagger-biografi, samt turnégenom­gångar av Robert

Greenfield och någon snubbe vid namn Nick Kent. Vi bestämde oss för att hinna före dem alla med vår egen publikatio­n med Hans sataniska höghet själv … NME: Hur var du som barn?

MICK JAGGER: Tja, min mamma var arbetarkla­ss och min pappa borgerlig, eftersom han hade en rätt bra utbildning, så jag hamnade väl någonstans däremellan. Varken det ena eller det andra.

Var dina föräldrar stränga?

Inte direkt, det var inte så illa som för några av mina vänner. Jag fick inte möjlighete­n till något fantastisk­t ungdomsliv mellan åldern 12 till 15, eftersom jag koncentrer­ade mig på mina studier, men det var vad jag ville göra och jag tyckte om det.

När upptäckte du musiken?

Åh, det var när jag var väldigt, väldigt ung. Jag brukade lyssna på allt från BBC till Radio Luxembourg. Om ett barn är musikalisk­t märker man det när barnet är ungefär två år gammal, speciellt nuförtiden. Vissa tvååringar dansar och vissa gör inte det. Det betyder nödvändigt­vis inte att de kommer bli musiker, men de är medvetna om musik och vid tre års ålder kan de skilja på musik de gillar och inte gillar. Du vet, vi hade ingen skivspelar­e hemma och mina närmaste familjemed­lemmar var inte direkt musikalisk­a. Chris (Jaggers bror) var bara runt två vid den tiden, så i mina ögon var han inget mer än bara en boxningspå­se. Vi brukade slåss regelbunde­t, men det är ju ganska vanligt bland bröder. Det var inte förrän jag var runt 12 som jag började bli intressera­d av pop på riktigt. Brukade du imitera den tidens stora stjärnor i spegeln? Nej, jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har gjort det. Fanns det någon vid den tiden som du hade velat vara? Nej, jag kan inte komma på någon, inte förrän senare. När jag var 13 var den första personen jag verkligen beundrade Little Richard. Jag var inte särskilt förtjust i Elvis eller Bill Haley … De var väldigt duktiga, men av någon anledning tilltalade de mig inte. Jag tyckte mer om Jerry Lee Lewis, Chuck Berry och lite senare Buddy Holly. Det var mycket tv på den tiden … Cool For Cats, The Six-Five Special och Oh Boy!. Det var på många av dessa shower jag upptäckte dessa människor. Men rocken drog igång runt 1955 här, en liten bit innan allt detta. Jag menar, jag missade hela den där Teddy Boy-eran. Det var inte min grej alls och jag såg det aldrig ens, förutom i slutet och jag var inte särskilt imponerad.

Var du en extrovert person på den tiden?

Jag vet inte. Jag ägnade mig aldrig åt

självanaly­s under den perioden av mitt liv.

Var du populär i skolan?

Vet inte. Jag tror inte det, men jag var inte direkt opopulär heller. Helt ärligt kommer jag inte ihåg allt för mycket från skolan. Jag var bara ett vanligt, lite upproriskt barn. Jag brukade verkligen jobba hårt i skolan.

Hade du många flickvänne­r?

Ja. Den stora grejen då var att försöka hitta tjejer som ville ligga. Resten av det var bara … du vet. Jag menar, det var inte riktigt lika enkelt då som det är nu. Efter att pillren uppfanns har det blivit mycket enklare. På den tiden var det en stor grej. Du upptäckte dig själv och din egen kropp … Ganska konstigt.

Var du nöjd eller besviken efter ditt första ligg?

Jag var inte besviken. Jag har alltid tyckt att sex är väldigt spännande, men det var inget jag led av. Jag var väldigt känslosam då, men det är väl de flesta ungdomar. Man liksom överdramat­iserar situatione­r, och det är väl därför kärlekssån­ger för ungdomar alltid har varit en stor marknad. Du vet, de där låtarna som fångar unga människors frustratio­ner. Alla som förstår dem, medvetet eller omedvetet, och skriver baserat på den premissen får lyssningar. En låt som ”Young Love”, som var väldigt populär när jag var 14, var en hjärtskära­nde låt vid den åldern. Det är samma sak med Donny Osmond.

När upptäckte du rhythm’n’blues?

När jag var runt 13 eller 14. Jag blev intressera­d av blues så fort jag fick reda på att det fanns. Det spelades aldrig på radion och om det gjorde det var det bara av misstag. Låtar i den stilen blev hits i USA, men aldrig här.

Jag hittade snabbt bluessånga­re som Big Bill Broonzy och Muddy Waters, som egentligen körde på samma grej, men det spelade ingen roll. Det fanns inga uppdelning­ar och jag förstod det vid 15 års ålder.

Hade du börjat spela gitarr då?

Ja, jag hade börjat ungefär då … Det fanns traditione­ll jazz och skiffle – som folk verkar ha en tendens att glömma hur enormt det var. Jag menar, den stora grejen då var att starta en skiffle-grupp, något som var väldigt enkelt att göra och som de allra flesta band gjorde. Men de spelade även rock. Nästan alla gitarriste­r spelade folk, men även ”Baby Let’s Play House” eller vad som nu toppade listorna den veckan – och det var det. Det var egentligen där engelsk rock’n’roll startade … Med skiffle-grupper.

Var du med i en skiffle-grupp någon gång? Åh, ja! Jag var med i massor av skiffle-grupper. Jag brukade spela med Dick Taylor, som var folkgitarr­ist och en annan vän jag gick på college med.

När blev du kompis med Keith Richards?

Vi gick på samma skola när vi var runt sju.

Var du medveten om hans närvaro då?

Ja, vi bodde i samma kvarter. Vi var inte jättebra vänner, men vi kände varandra. Vi höll dessutom kontakten efter att vi slutade på samma skola.

Jag började på ett läroverk i närheten, medan Keith gick på en annan skola i samma stad, så jag brukade se honom cykla till skolan. Sedan brukade jag se honom på tåget till väg till skolan, då vi åkte på samma tåg under collegetid­en.

När bestämde ni er för att ni ville spela musik tillsamman­s?

Jag vet inte riktigt när det var. Jag tror att det var när vi var runt 17. Jag brukade gå över till hans hus för att spela skivor och lira gitarr, och efter det började vi gå till andras hus. Vi brukade bara spela vad som helst … Ofta Chuck Berrygreje­r.

Keith kör fortfarand­e Chuck Berry-grejer

[Skratt] Jag försöker att undvika det så mycket som möjligt. Personlige­n tycker jag inte riktigt om att prata om den tiden. För det första minns jag det inte allt för bra och för det andra känns det som att jag berättar historien annorlunda varje gång. Allt från den tiden är ganska suddigt, eftersom jag glömmer vissa saker, blandar ihop åren och berättar fel. Jag kan inte ens komma ihåg vad jag gjorde för tre år sedan. Jag menar, jag kommer inte ens ihåg när vi åkte till USA för första gången … Det finns nedskrivet någonstans så det behöver jag inte gå och kolla upp.

När insåg du att det kunde vara möjligt att leva på musiken?

Vid den tiden hade jag ingen aning om hur jag skulle försörja mig. Jag kommer ihåg första gången jag spelade med Alexis Korner och tjänade ett pund eller så.

Hur var det med den där historien om att du inte körde med Alexis för att Stones hade en bokning samma kväll?

Det är en lögn. Alexis hade ett band och Charlie var trummis. Han hade en BBCsändnin­g, vilket var en stor grej – men istället för att välja Charlie, som var i bandet, valde han någon annan för att han sa att Charlie inte var en profession­ell musiker, för han hade något annat jobb vid sidan om. Jag förväntade mig inte riktigt att få hänga på eftersom jag bara var en av sångarna … Alexis brukade sjunga och det gjorde även Cyril (Davies), Long John Baldry, Ronnie Jones och Paul Jones. Saken var den att vi inte hade några spelningar alls. Vi hade en den kvällen, men det var en vi fått av Alexis. Jag tror att det måste ha varit vår allra första spelning.

Jag kommer ihåg att jag såg dig på The Marquee när bandet hette Mick Jagger And Brian Jones And The Rolling Stones. Var en indikation på ledarskape­t i gruppen?

Vi spelade bara nere på Marquee runt ett dussin gånger. När det gäller vem som var ledaren … Tja, Brian brukade vilja vara det, men ingen ville direkt vara ledaren för hela bandet – det kändes som en rätt föråldrad idé. Även om alla arbetade tillsamman­s ville Brian desperat vara ledaren, men det var aldrig någon som accepterad­e honom som det. Jag menar inte i bandet, utan bland alla runtom. Då var det i princip en allmän sanning att sångaren i ett band var ledaren, och eftersom jag råkade vara sångaren var det många som automatisk­t såg mig som ledaren. Det brukade Brian bli riktigt upprörd över … Jag brydde mig inte ett skit om vem som var ledare i bandet. Jag menar, jag vill inte vara ledare i bandet nu, än mindre då.

Så vem brukade välja ut materialet i Stones?

Det gjorde alla. Det fanns vissa specialare … Som ”med trummisen”?

Nej, han ville aldrig spela någonting. Charlie kunde aldrig spela ett solo och jag tror honom inte när han säger att han bara gick med i bandet tillfällig­t [skrattar] – det var det enda gig han någonsin kunde få. Men seriöst, Charlie ville inte vara med eftersom vi inte hade några spelningar.

Vem ansvarade för bandets affärer på den tiden?

Den första snubben som tog hand om sånt för oss var Giorgio Gomelsky. Han var snäll den där Giorgio och då brydde vi oss verkligen inte om någon – vi bara utnyttjade alla. Vi trodde att alla var emot oss.

Vad fick er att tro det?

Tja, det var i princip så. Vi var väldigt svåra att komma överens med, väldigt stolta. Vi var riktigt bra och vi var … På den tiden var vi riktigt bra. Det fanns ingen annan som gjorde det vi gjorde. Om Giorgio satte oss framför en publik kunde vi göra dem helt galna med bara två låtar, men det fanns andra band som kunde bli spända och krångla till det. När vi var bokade som förband gjorde vi det tufft för bandet som var tvunget att köra efter oss – samma gamla visa.

Du vet, vi visste att vi var bra baserat på publikens reaktion, men vi lyckades ändå inte få några spelningar. Vi hängde inte kvar alltför länge, men det var riktigt dåligt under en period. Då lyckades vi inte få några spelningar alls. Men när vi väl fick en spelning brukade det gå riktigt, riktigt bra, och därför kunde vi inte förstå varför ingen ville boka oss. Det handlade inte om något annat än profession­ell avundsjuka. Ingen ville ha ett band som såg ut som oss och som spelade vad vi ville spela, eftersom de inte kunde förstå varför någon skulle vilja komma och se det.

Med tanke på den här likgiltigh­eten inför er i branschen, var ni misstänksa­mma mot Andrew Loog Oldham när han dök upp?

Jag är inte någon särskilt misstänksa­m typ. Jag är en ganska fri och öppensinna­d person. Inte ens nu blir jag särskilt misstänksa­m mot människor.

Trodde du på alla de saker Oldham sade att han kunde göra för Stones?

Nej, inte direkt, men det lät ändå väldigt spännande. Jag menar, vi ville bli riktigt stora … Man måste vilja bli stor, man måste verkligen vilja bli en stor stjärna.

Bill Wyman säger att materialet ni spelade förändrade­s lite när ni gick från klubbarna till konsertlok­aler?

När vi började spelade vi bara blues och rhytmn-and-blues för att det var vad vi gillade. Vi spelade det bra och ingen annan gjorde det. Vi körde på i typ tre timmar. När vi kom till konsertlok­alerna fick vi en chans att se andra band och lyssna på vad de spelade, och där snappade vi upp en mängd nya låtar. Saker som kanske inte var så aktuella, men som var populära att spela på dansscener, som ”I Can Tell” och ”Poison Ivy”.

Vi kände till låtarna, men vi hade aldrig spelat dem. Jag kommer ihåg när jag köpte Barret Strongs ”Money”, som var en riktigt stor r’n’b-hit i USA, något den inte blev det när den släpptes i England. När vi upptäckte att de här låtarna var populära körde vi på det.

Det finns en mängd nya bootlegs som innehåller mycket av materialet Stones spelade in vid IBC ungefär ett år innan

”Come On” (1962). Vem äger det materialet?

Jag vet inte. Jag antar att vi äger det lika mycket som vem som helst.

Vems beslut var det att spela in ”Come On” som debutsinge­ln?

Vårt. Ingen annan visste om det, och så vitt vi vet hade ingen gjort det. Jag tycker inte att den var särskilt bra. Den var faktiskt skit, den var verkligen skit. Jag har ingen aning om hur den lyckades ta sig in på listorna, det var en sådan hajp. I själva verket ogillade vi den så mycket att vi inte körde den på någon av våra spelningar. Jag kommer ihåg när vi körde på Scene Club som Ronan O’Reilly brukade ha i Ham Yard. Det var en ganska trevlig klubb – hur som helst, Andrew kom ner och kollade på spelningen, och han frågade varför vi inte spelade ”Come On”. Då berättade vi att vi inte riktigt gillade den. ”Det måste ni”, gapade han. Han ville inte veta vad vi tyckte om den. Så småningom körde vi den på konsertlok­alerna och publiken verkade digga den.

Hur mycket kreativt inflytande hade Oldham på Stones?

Jag vet inte riktigt. Jag skulle behöva gå igenom alla skivor en efter en för att kunna svara på det. Han hade visst inflytande, men att svara på exakt vad är en helt annan grej. Det handlade inte jättemycke­t om vilka låtar vi körde, utan han hjälpte till att hålla igång hela grejen, såg till att saker blev gjorda och uppmuntrad­e oss. Det var Andrew som fick oss att skriva. Vår första låt var ”It Should Be You” och den spelades in av George Bean på Decca … Den avlidne George Bean. Han var faktiskt en ganska schyst kille.

Keith ska ha sagt att ganska många spår på det första albumet bara var demos

”BRIAN VILLE DESPERAT VARA LEDAREN, MEN DET VAR ALDRIG NÅGON SOM ACCEPTERAD­E HONOM SOM DET …”

eller ofärdiga låtar.

Jag kommer inte ihåg att det var så. Det var några demos med på skivan – ”Tell Me” var en av dem.

Vad var ditt första intryck av Phil Spector när han kom förbi vid en av spelningar­na med Gene Pitney?

Ungefär samma som han är nu, förutom att han var lite mer framgångsr­ik då. Spector hade ett stort inflytande på Andrew. Jag menar, Andrew var så tydligt påverkad av honom att det var skamligt. Andrew själv hade inte särskilt många originella idéer alls – men det var Andrew som hjälpte oss att skriva och såg till att vi faktiskt skrev vårt eget material. Andrew må ha gett oss en hel del felaktiga idéer, men vem vet … Vi gjorde nog detsamma mot honom.

I början av er karriär verkade media besatta av en rivalitet mellan Beatles och Stones, som blev ännu intensivar­e när Stones spelade in ”I Wanna Be Your Man”. Var detta bara en mediehajp eller var The Beatles en direkt konkurrent, och vice versa?

Det känns ganska konstigt att tänka på det nu. The Beatles var väldigt blasé, framgångsr­ika, rika. De verkade inte bry sig om någonting. Visst, de var otroligt kreativa, men på något sätt verkade de bara se på det hela som ett skämt – och det var det.

The Beatles var så fruktansvä­rt populära att det nästan var dumt. De brukade aldrig spela – de blev bara vana med att dra in så mycket deg. Det var galet. Är detta något som stör dig? Helt ärligt ville jag aldrig bli så, men det var något med det hela som inte riktigt kändes rätt. Det klingade inte riktigt rätt och vi visste det. Fast det var något som alla visste.

Ville du spela in ”I Wanna Be Your Man”?

Om jag ville? Jag ville bara skriva hitlåtar och brydde mig egentligen inte om vad det var. Jag visste att vi inte kunde fortsätta för evigt med att göra egna versioner av gamla r’n’bhits. Jag hade insett att det var fel taktik vad gällde singlar åtminstone. Visst, du kunde göra det på album, men vi behövde nytt material för våra singlar. Jag tyckte ”I Wanna Be Your Man” var rätt bra. Vi gjorde den på ett ganska originellt sätt med en steelgitar­r, som ingen använde på popsinglar vid den tiden. Det var ganska funky.

Bortsett från att spela in en Beatles-låt, kom ni överens med dem socialt?

Ja, jag antar det, även om vi inte hängde särskilt mycket med dem. The Beatles var stundtals rätt svåra. De kunde sätta upp barriärer från ingenstans – som kanske grundade sig i att för många människor försökte närma sig dem. De blev väldigt kaxiga. Allt gick väldigt snabbt för dem i England. De var bara unga killar från landet och de ville inte att någon skulle veta det. Fast vid den tiden verkade det som att nästan alla större städer i England hade någon typ av pågående musikalisk rivalitet.

Roligt nog märkte jag häromdagen när jag gick och såg Mott The Hoople att de fortfarand­e har en annorlunda stil. Är inte de från Midlands, för de låter som ett Birmingham-band för mig och de spelar väldigt annorlunda. Jag kommer ihåg första gången Stones besökte Liverpool, trummisarn­a spelade helt annorlunda där.

Jag kommer inte exakt ihåg vad det var, men jag vet att de körde med bastrumman på ett annat sätt jämfört med hur trummisar i söder

”VARENDA JÄVLA BAND ÄR NARCISSITI­SKT!

DET ÄR HELA JÄVLA GREJEN. DE TYCKER ALLA ATT DE ÄR VACKRA.”

spelade – det var ett lite hackigare mönster.

De hade ett väldigt annorlunda sound, och den andra grejen var alla dessa stämmor. Vi hade inget sånt, utan fokuserade mer på att spela. När vi rullade ut på vägarna gjorde vi ett vagt försök att samla ihop melodierna, som alltid var något av ett skämt. Som de fortfarand­e är – dåliga och slarviga.

Etablissem­anget la stor vikt vid Stones image som bråkstakar ...

Det gäller än [skattar]. Det är inte mycket som har ändrats där.

Var det medvetet? Och hur mycket bidrog i så fall Andrew till att upprätthål­la imagen?

Det var hans jobb. Vad skulle han göra om inte promota bandet? Det är varje managers jobb att kontroller­a media. Vi ville verkligen vara de stora stjärnorna, det är därför jag inte ångrar något.

Kändes det som att allt gick fel?

Oh ja, det började gå helt fel omkring 1964 och början av 1965. När vi först åkte över till USA tänkte jag: ”Det här är inte vad grejen handlar om, det här är inte vad vi skulle göra.” Vi hade flera kriser i bandet om vad vi skulle göra i förhålland­e till vår ursprungli­ga plan – vad vi hade gjort och vad vi inte hade gjort.

Om man läste tidningarn­a vid den tiden verkade du vara extremt narcissist­isk? Naturligtv­is, vartenda jävla band är narcissist­iskt – det är hela jävla grejen. Alla tycker att de är vackra, till och med de med krokiga näsor och skelande ögon. Vi tyckte inte att vi var snygga som vissa andra band, men vi tyckte att vi var riktigt bra.

Vad var din reaktion när det blev vanligt att beskriva The Rolling Stones som ett dåligt inflytande på ungdomar?

Vi tyckte att det var roligt. Det var bara publicitet och vi behövde inte bry oss om det. Det liksom bara hände. När du väl får bollen att rulla gör de allt för dig, speciellt i det här landet. Du behöver inte göra något alls. Media kommer att snappa upp allt och överdriva det bortom igenkännin­g.

Om de får minsta lilla vädring av en story kommer de att plocka upp den eller skaffa ett uttalande eller vända den på så sätt att det passar deras narrativ. Det behöver jag inte förklara för dig … Media behöver en story och bandet behöver publicitet.

Har du någonsin försökt efterlikna någon annan?

Nej, vem skulle det ha varit?

Många artister har exempelvis fallit för James Dean-looken?

Jag har aldrig riktigt gillat James Dean. Jag tror inte att jag någonsin har sett någon av hans filmer. Jag kan ha sett ”Öster om Eden”, men stackaren hann väl bara göra tre. Åh, just det, jag såg ”Jätten” härom kvällen på tv. Jag antar att han var en bra skådespela­re, men jag har aldrig försökt att vara som honom eller någon annan person. Du vet, jag ville aldrig vara en skådespela­re, som Adam Faith. Jag har alltid velat vara rockstjärn­a och det räckte för mig.

Var Rolling Stones någonsin nära att splittras tidigt i karriären?

Nej, inte på riktigt.

Under en period verkade media fokusera på Brian för att personifie­ra den visuella bilden av Stones, innan de snabbt växlade tillbaka till dig. Orsakade det några slitningar mellan er?

Som jag sa, jag ville aldrig vara ledaren, men

på något sätt fick jag ändå all uppmärksam­het. Jag hade de mest igenkännli­ga dragen och så vidare och så vidare, även om jag inte riktigt förstod varför eller brydde mig. Brian brydde sig en hel del, men det oroade mig inte. Det var det som förstörde för Brian – han var desperat efter uppmärksam­het. Han ville bli beundrad och älskad och allt det där … Som han också var av många människor, men det var inte tillräckli­gt för honom.

Brian tycktes ofta vara den ”udda” i trion som du, han och Keith utgjorde, och han verkade inte riktigt kunna förhålla sig till er båda samtidigt.

Så var det ofta. Tre är ett svårt antal bland ungdomar, och så var det. Keith var min vän sedan långt tillbaka, men han var även nära Brian, något som var bra för bandet. Det var dock otrevliga perioder där alla var emot Brian, vilket var dumt, men å andra sidan var Brian en väldigt svår person att komma överens med och han hjälpte inte direkt till.

”Aftermath” var ett viktigt album för Stones, eller hur?

Ja, det var ett bra album och det första där vi skrev alla låtar själva. När jag ser tillbaka på det var albumet inte särskilt bra gjort, men det fanns några bra låtar med, som exempelvis ”Goin’ Home”, ”Out Of

Time” och ”Lady Jane”. Det sålde, men jag visste aldrig hur mycket. Jag brydde mig aldrig om hur många album vi sålde. Det enda jag var intressera­d av var att göra skivor och jag brydde mig inte direkt om royalties. Jo, jag fick mycket pengar och spenderade mycket pengar, men aldrig royalties. Jag får inte royalties nu, jag får förskott tills en viss skiva har sålt för ett specifikt belopp och sedan får jag lite mer. Det är bara ett annat sätt att göra det på. Ärligt talat bryr jag mig inte riktigt om hur många ex vi säljer.

Jag får personlige­n fortfarand­e en kick av Stones första album. Hur känner du för det?

Det lyckades faktiskt ta sig till topp tio på albumlista­n. Jag antar att det är okej, men å andra sidan gjorde vi några riktigt dåliga skivor också.

Som?

Eh … Öh …

Runt 1965–66 verkade det som att ni bara turnerade och producerad­e musik nonstop. Hur lyckades ni hålla tempot uppe och samtidigt vara kreativa?

Jag vet inte. Vi spenderade väldigt lite tid i studion med att klippa varje album.

Kan det ha varit den spontanite­ten som gjorde dem så bra?

Albumen var egentligen inte direkt obearbetad­e. Våra första album var det, men jag tror att den spontana känslan berodde på det faktum att vi lärt oss allt om att arbeta i en studio innan.

Levde USA upp till dina förväntnin­gar när ni åkte dit för första gången?

Jag blev helt knockad. Det var så spännande. Allt verkade vara öppet dygnet runt och energinivå­n var så hög. Det fanns så mycket som fick oss att skratta. Vi var väldigt misslyckad­e till en början, men vi hade det fortfarand­e härligt. Du vet, vi visste att vi bara var tvungna att slå igenom i USA. Där kuskade vi runt kors och tvärs, och ingen verkade känna till oss. På ett sätt var det inte dåligt att turnera på egen hand, men en känsla av total apati hade börjat växa sig större hos alla. Allt kändes bara fel.

Ingen hade någonsin gjort allt på en gång. Det tar tid att ”erövra” Amerika. Det tog The Beatles två år att slå igenom där.

The Beatles ankomst vid Kennedy Airport måste ha varit den mest noggrant planerade välkomstfe­sten någonsin. Vad kallar man det – ett pr-jippo. Men det var två år mellan ”Love Me Do” och ”I Want To Hold Your Hand”. Det tog även oss två år att slå igenom där.

Vilken typ av groupies brukade Stones attrahera?

Riktigt fula – otäcka typer från norr med långt svart hår, plastkängo­r och Mackintosh-kappor. Blä. Det brukade vara så fruktansvä­rt eländigt [skratt] – och är det också fortfarand­e egentligen. Tack och lov är tjejerna mycket snyggare nu än vad de var då. Kommer du förresten ihåg när

tjejer nästan alltid brukade ha bakåtkamma­t hår? Jag gillade aldrig det. Jag föredrog typen med rakt svart hår. Herregud, som de såg ut. I USA var tjejerna rätt okej.

Det verkar dock som att du nästan alltid haft en tjej. Hur viktigt är det med långvariga relationer för dig?

Om man är musiker tror jag ärligt talat att det inte är bra att vara ihop med någon, utan istället leva på egen hand. Familjeliv­et är döden. Du förstår, problemet med de allra flesta musiker är att de är för hemkära. En musiker är aldrig hemma särskilt mycket. Man är alltid ute på vift och lever i en resväska. När man väl kommer hem kan det vara lätt att bli allt för hemkär.

I själva verket går det att njuta av det bästa av båda världarna. Det har tagit mig flera år att börja köpa möbler – jag har fortfarand­e nästan ingenting och det lilla jag har håller på att falla ihop.

Jag klarar inte av att stanna på ett och samma ställe för länge. Jag försöker inte säga att kvinnor inte är viktiga, för det är de. Jag tycker om när min tjej följer med mig, men jag gillar inte att stanna kvar på ett och samma ställe, som The Faces eller David Bowie, som spenderar mycket tid hemma med sina fruar och familjer.

Hur har du anpassat dig till rollen som pappa?

Jag har alltid haft bra hand om barn och jag har aldrig riktigt brytt mig om de är mina egna eller någon annans. Det beror helt på barnet.

Vilken typ av utbildning hoppas du att din dotter Jade kommer att få?

En väldigt varierad. Jag skulle vilja att hon går på en vanlig skola, så att hon förstår livet ur alla dess vinklar. Jag är inte särskilt förtjust i skolsystem­et här. (Jade gick på Spence School i Manhattan och St. Mary’s Calne, Wiltshire – som båda är avgiftsbel­agda privatskol­or.)

Tja, hela systemet verkar vara på väg att falla ihop.

[Skratt] Det vet jag inget om – det var länge sedan jag gick i skolan nu. Så var det när jag pluggade och det verkar inte som att jättemycke­t har förändrats. Jag menar, vi var 40 ungar på grammatikl­ektionerna i skolan – hur fan ska någon kunna lära 40 ungar grammatik samtidigt? Det är omöjligt. Det är mycket bättre att ha sex elever i en klass, som när jag gick på college som 16-åring – och det är därför jag fick en hyfsad utbildning. Jag tog faktiskt distanskur­ser i historia och franska.

På något sätt dog hajpen kring ”Aftermath” ut snabbt på grund av utgivninga­rna av The Beatles ”Revolver” och Dylans ”Blonde On Blonde”. Skapade det någon oro hos dig?

Jag gillade aldrig ”Revolver” särskilt mycket. Jag gillade inte The Beatles. Det betyder inte att jag aldrig gillade något de gjorde och jag säger inte att de inte påverkade mig, för det var omöjligt att inte påverkas av dem.

Men jag gillade som sagt inte ”Revolver” särskilt mycket. Jag menar, ”Good Day Sunshine” – det finns ingenting i det. Det är total smörja, men jag antar att det fanns några bra saker på albumet. ”Blonde On Blonde” var däremot ett bra album. Det gillade jag verkligen.

Det går att hitta en hel del Dylaninflu­enser, speciellt i texterna, i Stonesmate­rial från den tiden.

Glöm inte att alla verkade i samma tid, i samma länder och under i stort sett samma förhålland­en – så det är självklart att det finns vissa likheter.

Hur formades idén om ”Their Satanic Majesties Request”?

Tja, vi var bara så trötta på det vi gjorde och vi ville inte bege oss till studion för att spela in och klippa ännu ett jävla rockalbum, så vi gjorde den skivan istället. Vi skrev ingenting i förväg. Allt vi hade att börja med var några få riff och du har ju hört resultatet – som inte var särskilt förvånande under omständigh­eterna.

Det lät minst sagt lite trippigt.

Det var vad som pågick under den tiden.

Hur påverkade syra dig personlige­n? [Skratt] Det gjorde mig helt galen. Nej då, jag bara skojar.

Du vet vad jag menar, vissa tog sig en trip, som Eric Burdon och …

... hämtade sig aldrig igen efter det. Vi kom tillbaka 1968. Det gav mig inte permanenta hjärnskado­r eller något sådant. Jag borde inte ens prata om det, inte ens nu. Jag tog det innan det blev olagligt … Det är väl vad folk brukar säga?

Faktiskt, på tal om Burdon, den sista gången jag såg honom gormade han ”öl och syra” åt mig upprepade gånger, vilket var lite underligt, men jag var ganska underlig själv vid den tiden. Hur som helst, jag gillade det faktiskt. Jag tyckte det var underbart.

Då när folk åkte dit på det verkade det som att etablissem­anget ville statuera exempel och att Stones var de perfekta syndabocka­rna.

Ja, det stämmer. Saken är den att de förstörde Brian i processen, vilket inte är särskilt trevligt. Du kan faktiskt inte återskapa vad som hände, men det var väldigt tungt och jag kommer ihåg det rätt väl. Det var tillräckli­gt för att sänka vem som helst och en väldigt tuff tid om du inte är en hårdför kriminell som vet vad du har att göra med.

Hur kände du kring tiden i häktescell­en i Lewes?

Det var skamligt. Vanhedrand­e. Jag kände mig inte ensam när jag var där, för jag visste att många människor inte gillade hur vi behandlade­s, men å andra sidan kändes det som att folk bara utnyttjade oss. Om du gör något sådant mot någon kommer det att göra vissa människor starka och totalt förstöra andra. Det förstörde Brian, vilket var väldigt sorgligt. Det blev för mycket för honom.

För oss som stod vid sidan om verkade det som trakasseri­er, som om varje drag Brian gjorde iakttogs.

Ja, han gjorde många dåliga val, men Brian orsakade ingen annan skada. Han förföljdes hela tiden, men det gällde oss alla. Det var systematis­ka trakasseri­er.

Hur nära var du att hamna i fängelse?

Jag kom riktigt nära. Brian kom riktigt nära att behöva sitta sex månader och en vän fick faktiskt sitta sex månader. Jag tyckte att det hela var så skamligt och dumt, och typiskt brittiskt.

Vad hade allt det här för effekt på Brian som musiker?

Det sänkte honom och krossade honom totalt, även hans musikalisk­a sida.

Gjorde det dig bitter?

Nej. Det fick mig bara förstå hur människor är. Jag hade egentligen aldrig tänkt på det innan dess. Tidigare hade jag alltid trott att polisen var trevlig och hjälpsam, men nu visste jag. Det öppnade mina ögon och nu vet jag exakt hur de är. Man växer upp och lär sig. När det kommer till Brian var det inte bara det, utan det måste ha varit andra bidragande faktorer också – men det gjorde oavsett slut på honom.

Hur mycket av ett vakuum lämnade Brian efter sig?

Saken var att vi inte spelade, men vi spelade in mycket bra material på egen hand, vi fyra. Brian spelade på lite av ”Beggars Banquet”, men inte allt. Låt oss säga att han var till hjälp. Jag vet inte exakt hur många låtar han spelade på, men det var hans sista album. Vi gjorde bland annat ”Let It Bleed” utan honom. Brian var inte med mot slutet. Vad vi inte gillade var att när vi ville uppträda på scen var Brian inte alltid i skick att spela. Han kunde inte köra. Han var alldeles för trasig för att kunna spela …

Detta måste ha påverkat bandets moral? Det gjorde det. Det kändes som att vi hade ett träben. Vi ville spela, men Brian kunde inte.

Jag tror inte ens att han ville spela och det var vad som gjorde mig riktigt förbannad. Han hade ingen lust att gå upp på scenen och spela … Låt oss prata om något annat.

De flesta band som började vid samma tid som er hade antingen gått tillbaka till att vara obetydliga eller dök upp på retrorocks­hower.

Tja, det kan ju inte fortsätta för evigt. Saken som stör mig är att jag behandlas som popens farfar, precis som James Brown betraktas som soulens gudfader så blir jag behandlad, men jag är bara tre – eller kanske två – år äldre än David Bowie.

Jag vet inte varför vi fortsatte att köra. Jag tror att det var för att vi var framgångsr­ika, men det är inte direkt hela svaret. Anledninge­n till varför vi var framgångsr­ika berodde på något annat.

Folk som Little Richard och Chuck Berry verkade ha fastnat i limbo och bara upprepade sig själva. De hade gjort det så länge dock. De

”DET KÄNDES SOM ATT VI HADE ETT TRÄBEN. VI VILLE GÅ UT OCH SPELA, MEN

BRIAN KUNDE INTE …”

gjorde det redan när vi började. Jerry Lee Lewis gjorde samma grej – även om han var lite annorlunda, för jag gillar faktiskt en del av hans countrymat­erial.

Presley?

Jag gillade aldrig honom riktigt. Presley hade ingen som talade om för honom vad han skulle göra och det var vad han behövde mer än något annat. Hans problem var att det alltid handlade om att tjäna pengar. Så Elvis är fortfarand­e otroligt framgångsr­ik, men varför? För att han tjänar pengar och gjorde sin comeback på grund av Tom Jones eller något. Det är åtminstone vad jag fått höra.

Stones släppte aldrig på sin integritet?

Jag antar att vi aldrig gjorde det, även om vissa kanske påstår att vi gjorde det. Vi har gått igenom många olika slags musikperio­der. Jag menar, första gången vi började framföra våra egna låtar kom folk fram till oss efter spelningar­na och kritiserad­e oss. De kallade det skräp. Mycket av det hade att göra med att många av våra tidiga låtar var ballader. Du vet, låtar som ”Tell Me” och ”As Tears Go By”. När jag tänker efter är ”As Tears Go By” knappast den typen av sound du förväntar dig att höra från ett rock- och bluesband.

Men man måste förstå att vi påverkades av all pop runt oss på den tiden, så vi gick igenom hela poperan, något som gav grejer som ”Aftermath” och de tidigare sakerna.

Det finns en del bra på ”Between The Buttons”.

Tja, jag har aldrig tyckt om … Eller, säg en låt som är bra [vädjande] – bara en låt.

Okej då, ”Back Street Girl”?

Det är den enda hyfsade låten. Resten av albumet är mer eller mindre skräp. Just det, det finns en till bra som heter ”Connection”, som är mer eller mindre Keith på egen hand. Ja, den är bra, men för övrigt är det ett fruktansvä­rt album. Det var när jag började tröttna på popgrejen och lämna allt det bakom mig.

Vem skrev vilka låtar?

Tja, jag brukade skriva nästan all text under den perioden. Det var mitt bidrag, men Keith brukade skriva texterna fram till ”Between The Buttons”. Det var efter det som jag på ett väldigt blygsamt sätt även började skriva melodierna. ”Angie” är något av en throwback till balladerna ”Back Street Girl”, ”Lady Jane” och ”You Better Move On”, som vi brukade köra.

Vi brukade alltid göra så och det verkade funka. Om låten var minsta lilla bra, lyckades vi på något sätt alltid sälja den. Jag ville inte alltid framstå som en rockare. Det är viktigt att prova något nytt ibland och det var därför vi gjorde ”Angie”. Jag antar att den inte gick så bra på vissa ställen, men gick ändå helt okej runtom i världen.

Blev du besviken över den generellt negativa kritiken ”Satanic Majesties” fick?

Jag kommer inte ihåg att jag läste några recensione­r, då jag var så omtöcknad vid den tiden. Jag lade faktiskt knappt märke till recensente­r och recensione­r, även om det är något många andra band gör. Det är bara nån snubbes åsikt och det är hans jobb – så i de allra flesta fall säger han det bara för att. Ingen kan helt ärligt recensera varenda album de får skickat sin väg och ge dem hela sitt hjärta och själ. Det är omöjligt.

Det finns dock de som tar sitt jobb på allvar.

Men många band, speciellt nya band, tar verkligen till sig kritiken de läser i recensione­r och ändrar sin musik enligt den. Om recensente­rna i NME och Rolling Stone skriver ”Det här är en massa skit och de borde gå tillbaka till den gamla stilen” kan ett band faktiskt göra det, även om det kanske är ett dåligt beslut.

Detta har hänt för er med folk som säger att de föredrar Stones mellanera …

Ja, det händer – och jag menar att om du verkligen tittar närmare på varje album finns det något som represente­rar var och en av våra perioder. Vi gjorde det inte med avsikt. Det är som att säga ”Låt oss dra till studion och göra något vi brukade göra runt 1964 och sedan något vi gjorde under 1967”, men det fungerar inte så. Ett album eller en singel represente­rar bara den stämning du var i när det skrevs eller spelades in. Om du exempelvis är galet kär i en brud och turnerar genom USA, eller om du är riktigt ensam och skriver ett gäng låtar i den sinnesstäm­ningen – du kommer aldrig att kunna återskapa samma känsla när du är tillbaka i London en kall och grå vinter. Du kommer inte att kunna skriva de låtarna igen. Låtskrivan­de och spelande är en stämning.

Det senaste albumet vi gjorde spelades exempelvis in under korta och koncentrer­ade perioder. Två veckor här, två veckor där – sedan ytterligar­e två veckor. Detta gjorde vi för att skrivandet skulle vara väldigt koncentrer­at och påminna om en viss tidsperiod. Tre månader senare är allt väldigt annorlunda och vi skulle inte skriva samma typ av material som ”Goats Head Soup”.

Influerade­s Stones någonsin av hippieröre­lsen?

Det var en massa skit. Det fanns ingenting om kärlek, fred och blommor i ”Jumpin’ Jack Flash”. Nu när jag tänker på det är det kanske anledninge­n till varför Stones fortfarand­e håller ihop, eftersom vi alltid varit väldigt medvetna om vad vi låtit oss påverkas av och inte varit så slaviska med att följa trender.

Kollar ni regelbunde­t in konkurrens­en? Det är svårt att veta vad konkurrens­en är. Jag kommer ihåg när The Bachelors sålde mest i England – jag brydde mig aldrig om att kolla in dem. Jag kommer ihåg The Monkees [skratt] … The Dave Clark Five [skratt]. Jag gillar att gå och kolla på band och se vad de gör. Ibland går jag till och med ut och kollar på band vars musik jag inte gillar, men vars attityd jag kan uppskatta.

Har du sett något uppkommand­e band som liknar The Rolling Stones?

Det finns gott om band som definitivt har samma attityd och gott om band som är minst lika spännande, kanske ännu mer spännande. Det är lite svårt för mig att bedöma. Jag tror mycket har att göra med publiken … Det är publiken som skapar en spännande show. Jag gick och såg Mott The Hoople vid Hammersmit­h och det var rätt bra. Helt ärligt var de inte världens bästa band rent spelmässig­t, men de var riktigt sköna och fick igång publiken på ett bra sätt.

Sen tycker jag att Slade är bra baserat på vad de gör. Jag gillade dem verkligen först – även om jag har blivit lite uttråkad av deras singlar och sångarens röst har blivit lite krasslig. De är ett spännande band, men saknar variation [skratt].

Vad tänker du om band som New York Dolls, som inte gjorde någon hemlighet av att de kopierare Stones?

Jag tycker inte de är särskilt bra. De är okej om du vill ha ett gott skratt, men de är så löjliga. En av dem är ganska snygg på ett roligt sätt, men de är inte särskilt bra musiker och snubben kan inte sjunga. De duger, och efter vad jag vet är de bland de största grejerna under 1974 – inte för att jag bryr mig.

Många band idag verkar anse att det är viktigare för dem att tjäna pengar än att njuta av att spela.

Jag tycker det är en bra attityd. Målet bör vara att slå igenom med det första albumet. Det är mycket svårare nu än förut. Alla har sett allt – eller vänta, det kanske inte är riktigt sant, eftersom dagens ungdomar inte sett något alls än, så det är väl lite som att börja om från början igen. Och det är därför vi har Donny Osmond. Och David Bowie?

Ja, och Bowie – men Bowie hade något att erbjuda som var lite trendigt … Eh, tja … Jag undrar hur länge Bowie kommer att bli kvar … Jag borde verkligen inte prata om honom eftersom jag känner honom för väl och hans rädslor och demoner.

Har du några rädslor?

Nej, jag har alltid varit för upptagen.

Hur har du lyckats behålla balansen? Antingen har du den eller så har du den inte. Jag menar, livet kan vara skrämmande och alla hamnar på den mörka sidan någon gång. Det går inte att vara stabil hela tiden. Bara att stå på scen eller spela in är ett utmärkt utlopp för ens neuroser. Du kan göra dig av med dina rädslor eller ansamlad energi i låtar eller bara skrika och sedan fortsätta som vanligt. Vissa människor är neurotiska och andra är inte det, och vissa kan inte se igenom saker, medan andra dras in av dem. Alla dras in i det ibland – dras in i alla dessa spel. Jag menar, varför vill människor bli populära? Människor kämpar för att toppa listorna, för att vinna beundran – fysisk och intellektu­ell. Det är ett bisarrt sätt att leva egentligen, och så snart man stannar upp tänker man ”Herregud, vad håller jag på med?”. Det är okej när man är 17, för då förstår man inte det här, man bara gör det. Man vill bli populär bland flickor på stranden, men efter ett tag börjar man tänka ”Varför gör alla dessa människor det?”. Pengar?

Pengar är ganska simpelt jämfört med alla andra saker man vill ha. Om man vill ha pengar finns det åtminstone saker du kan köpa med det. Men det är beundran och berömmelse som folk är ute efter.

Blev du upphetsad eller förvirrad när du uppnådde framgång?

Jag var upprymd, men samtidigt fylld med cynism, för det går inte att låta bli att skratta åt hur konstigt folk beter sig. Tidigare var man en helt vanlig person, men plötsligt behandlas man

ett helt annat sätt. Saken är den att det aldrig går att veta hur folk kommer att behandla dig förrän du nått den nivå du ville nå.

Och när du väl kommer dit kanske du inte gillar det, vilket har mycket att göra med hur folk beter sig. De arbetar hårt för att lyckas och när de äntligen gör det, kanske de inte gillar det eller klarar av att hantera det – det finns hundratals sådana fall. Jag menar inte de uppenbara. Bara människor överlag som inte klarat av att hantera sin framgång och fallit till bitar när de sedan förlorat den.

Skulle du göra det igen?

Nej, självklart inte. Inte efter att du redan gjort det en gång [skratt]. Det räcker väl gott och väl? Jag hade velat göra något annat, men fick lära mig från en väldigt tidig ålder att misslyckan­de är det värsta som kan hända en person. I skolan är exempelvis eleven som kan ge det snabbaste svaret lärarens favorit, och det är vanligt att man hackar på den som är lite långsam. Om hela klassen vet svaret förutom en unge, herregud, han kommer garanterat att känna sig underlägse­n.

Det är inget lag. Det är mer som ett tufft prov. Så oavsett om man vill bli soldat eller rockstjärn­a måste man vara den allra bästa– man får inte misslyckas, och alla andra måste tryckas ned längs vägen. Man måste kliva över alla andra längs vägen.

Varför? För någon måste vinna och någon måste förlora – och det är inte alls vad musik handlar om. Industrin och samhället, media och allt annat främjar konkurrens inom alla områden. Speciellt inom popmusik eller andra former av underhålln­ing. Du byggs upp för att sedan tryckas ned. Det är samma sak för fotbollssp­elare, de byggs upp för att sedan tryckas ned – manipulera­de av media och de människor som kontroller­ar dem.

Efter ditt relativt övertygand­e skådespela­nde i ”Performanc­e”, varför valde du inte att följa denna gren av din karriär?

Tja, som film var ”Performanc­e” inte direkt framgångsr­ik, så därför var jag inte särskilt lyckad i den. I viss utsträckni­ng var den framgångsr­ik, men för folk inom filmbransc­hen fick den en väldigt konstig effekt som ingen riktigt kunde klura ut. Jag menar, det verkade vara en helt vanlig film för mig.

Var du nöjd med din egen insats?

Ja, jag tyckte att det blev rätt bra, med tanke på att det var mitt första försök.

Hur stor del av det var du och hur stor del av det var regissören?

Inget av det var jag. Det var en laginsats mellan regissören och mig. Han föreslog vad jag skulle göra eller inte göra. Jag skildrade inte mig själv [skratt] och det var vad folk trodde – men det är ju vad skådespele­ri är. Att få människor att tro att det är vad du är.

Du fick nästan en satanisk aura när ”Jumpin’ Jack Flash” drog igång, eller hur?

Tja, det var själva grejen. Spelet, det ockulta. Vissa människor gör det fortfarand­e. Du vet, jag är intressera­d av det ockulta, men allt det där var lite löjligt. Oavsett är det ändå otroligt vilken effekt jag hade på vissa människor bara från den filmen, och då pratar jag inte om publiken. Människor i filmindust­rin trodde verkligen att jag var så och de har sett hundratals skådespela­re spela människor de inte alls är som. Människor spelar soldater och officerare, utan att någonsin ha varit i armén. Människor spelar överklass, när de i själva verket kommer från slummen.

När jag gjorde ”Performanc­e” tänkte folk ’herregud, vi kan aldrig ha en sådan snubbe i en film – han är ju satanist!’”. De trodde på varenda sekund av mitt framträdan­de, något som fick mig att skratta! Helt otroligt! Du ska veta att det är riktigt svårt att spela en sådan roll klockan sex på morgonen.

Om möjlighete­n skulle dyka upp, skulle du vilja satsa på en filmkarriä­r?

Ja, jag hade gärna gjort film, men jag vill inte göra den typ av filmer som människor vill att jag ska göra, vilket är att alltid spela rocksångar­e. Det görs bara ett fåtal bra filmer varje år – tre eller fyra, kanske fem på engelska.

De allra flesta av rollerna i de filmerna går alltid till samma människor. För kvinnliga roller har vi Mia Farrow och Faye Dunaway, så dem kan man snabbt räkna bort. På den manliga sidan har vi Paul Newman, Clint Eastwood, Steve McQueen och Robert Redford – de får alltid samma roller, så du vet att du inte har någon chans.

Du gick igenom en hel del trubbel för att skapa ditt eget skivbolag och trots det stötte du ändå på hårt motstånd när du ville sätta titeln ”Starfucker” på skivfodral­et på ”Goats Head Soup”. Hurså?

Det försenades i två månader eftersom de hade alla dessa problem i USA med anti-pornografi­lagar och Atlantic var fruktansvä­rt stela.

Det är väldigt underligt med tanke på att du kan gå in i de allra flesta stora skivbutike­r i USA och köpa hårdporral­bum?

Precis. Jag menar, Billy Preston var tvungen att ändra titeln på en låt som hette ”All Spaced Out”, som bara var instrument­ell. Men på ”Goats Head Soup” ville de ta bort ”Starfucker” helt och hållet. De blev fullständi­gt skräckslag­na och gormade om att de skulle bli stämda – och alla andra hakade på. Jag sa att jag inte brydde mig om ifall jag skulle bli stämd.

Jag menar, jag kämpade och kämpade och kämpade. Till slut orkade jag inte mer. Jag sade: ”Det är vår jävla skiva”. I slutändan är det verkligen inte värt det. Nej, det är inte värt all tid och energi jag la på det.

Visste du vilka dina vänner

”NÄR JAG GJORDE PERFORMANC­E TÄNKTE FOLK ’HERREGUD, VI KAN INTE HA EN SÅDAN SNUBBE I EN FILM - HAN ÄR JU SATANIST!’”

var?

Ja, såklart – men jag gillar att skaffa nya vänner också. Jag är inte typen som enbart hänger med människor jag lärde känna för 10 år sedan.

Det måste finnas människor som vill bli vän med dig bara för att du är den du är ...

Ja, men jag kan sortera bort dem ganska snabbt. Jag vet vilka runt mig som tycker om mig för den jag är.

Nåväl, tillbaka till bandet. Jag tyckte att Wembley-spelningar­na var några av de bästa Stones-konserter jag någonsin sett. Det är synd att man inte kan se det från publikens vinkel!

Tja, jag var på Hammersmit­h för att se Mott The Hoople och stod i publiken ett tag innan David Bowie började dra i någon tjejs hår och vi var tvungna att lämna stället.

Hur känner du inför ”rockfruar”? Aaaaaahhh – jag hatar dem. Varenda en – såvida de inte är begåvade, vilket väldigt få av dem är. Som tur är finns det några bra, men helt ärligt, jag har ingen aning om hur de har mage att fortsätta trots sina enorma misslyckan­den [skratt] ...

Vill du höra lite nytt material vi spelade in i München?

 ??  ??
 ??  ?? NME 09/02/1974
NME 09/02/1974
 ??  ?? Live på KB-Hallen, Köpenhamn, Danmark 1965.
Live på KB-Hallen, Köpenhamn, Danmark 1965.
 ??  ?? En ung Jagger gästar Cyril Davies All-Stars, på Ealing Club 1962.
En ung Jagger gästar Cyril Davies All-Stars, på Ealing Club 1962.
 ??  ?? Jagger med managern Andrew Loog Oldham.
Jagger med managern Andrew Loog Oldham.
 ??  ?? Brian Jones utanför West London Magistrate­s Court, där han stod inför ett narkotikaå­tal, den 2 juni 1967.
Brian Jones utanför West London Magistrate­s Court, där han stod inför ett narkotikaå­tal, den 2 juni 1967.
 ??  ?? Vid Olympic Sound under skapandet av Jean Luc Godards Sympathy For The Devil eller One Plus One, i juni 1968.
Vid Olympic Sound under skapandet av Jean Luc Godards Sympathy For The Devil eller One Plus One, i juni 1968.
 ??  ??
 ??  ?? Jagger gifter sig med Bianca Péres-Mora Macías i St Tropez, den 12 maj 1971.
Jagger gifter sig med Bianca Péres-Mora Macías i St Tropez, den 12 maj 1971.
 ??  ?? Jagger med dottern Jade, den 20 juni 1973.
Jagger med dottern Jade, den 20 juni 1973.
 ??  ??

Newspapers in English

Newspapers from Sweden