HOT ROD -32 MED KÄNS­LA FÖR GROVLIR

Re­spekt­lös bland­ning av plast och plåt är ett djärvt re­cept som ska­pat en pro­dukt med oe­mot­stånd­lig själv­käns­la. Just den svår­grip­ba­ra ka­rak­tär som är hot rod-kul­tu­rens kär­na.

USA-Klassiker - - Sidan 1 - TEXT & FOTO: OLLE WIL­SON

Med ny­till­ver­ka­de bi­tar och kor­rek­ta val av tids­trog­na kom­po­nen­ter är det idag möj­ligt att byg­ga en hot rod som ser ut att va­ra häm­tad från 40-ta­lets slut. Egent­li­gen är det ing­et fel i det, men nå­gon­stans har då kanske hot rod­dens ur­sprung­li­ga in­ne­börd för­lo­rats. Den som gick ut på att med enk­la me­del och låg bud­get ska­pa nå­got som ing­en an­nan ha­de och som gick att an­vän­da bå­de i ra­cing och var­dags­bruk.

– Jag vil­le ha bå­de och. Bå­de at­ti­tyd och kom­fort, sva­rar Hen­rik Sch­wartz på frå­gan hur han tänkt vid tret­ti­otvå­ans ska­pel­se­pro­cess. Va­let av motor har ock­så ut­gått från kör­bar­het och funk­tion så det blev en Che­va small block 327 som bor­rats till 331 ku­bik- tum. Sam­ma fi­lo­so­fi präg­lar va­let av en TH 350 au­to­mat.

– Mo­torn går la­gom snällt och det be­hövs fak­tiskt in­te så myc­ket ef­fekt för att det ska kän­nas, be­to­nar Hen­rik som i sam­ma an­de­tag obe­rört upp­ger att mo­torn tes­tats i bänk och då le­ve­re­rat 360 häs­tar. Med mind­re tur­bin i au­to­ma­ten och shift kit som änd­rar väx­lings­punk­ter­na och ger hår­da­re in­grepp kom­mer än­då den ma­nu­el­la lå­dans di­stink­ta ka­rak­tär fram. Och far­tre­sur­ser­na be­hö­ver in­te va­ra så ex­tre­ma med en öp­pen ro­ads­ter.

– Med vin­den i hå­ret känns det som 300 i 110, in­ty­gar han med en för­nöj­sam gest.

VI DRÖ­JER OSS KVAR VID det tek­nis­ka och Hen­rik re­do­gör att ba­kax­eln är en nio tums Ford med la­mell­diff och 3.50 i ut­väx­ling. Med de höga hju­len blir ut­väx­ling­en to­talt gans­ka för­sik­tig och re­sul­te­rar i 2 100 varv vid 110 kilo­me­ters fart.

Hen­riks byg­ge har en spe­ci­ell täv­lings­käns­la och han för­kla­rar det med att han in­spi­re­rats av ra­cers med ci­garr­for­ma­de ka­ros­ser.

– Det kanske in­te märks på en gång, men ky­lar­mas­ke­ring­en har för­längts en bit så att det blir mer tor­pe­d­ak­tigt, för­kla­rar han och pe­kar mot fron­ten.

Ra­men är dess­utom för­längd 3 tum för att ge käns­lan av att mo­torn sit­ter läng­re bak som på en gam­mal sprint­bil. Hen­rik me­nar ock­så att det blir bätt­re kö­re­gen­ska­per när tyng­den från mo­torn flyt­tas bak­åt sam­ti­digt som läng­re hjul­bas ger ett sta­di­ga­re be­te­en­de över­lag. Rams­ke­nor­na från American Stam­ping har ka­pats i fram­kant och mel­lan ram­tas­sar­na sit­ter en ”ner­ves bar”, ett rör på

tvä­ren som ame­ri­kans­ka sprint cars ha­de för att put­ta till bi­lar fram­för och stres­sa fö­ra­ren.

Plast­ka­ros­sen kom­mer från Broo­klyn och har mon­te­rats ovan­på rams­ke­nor­na för att gen en hög­re pro­fil på rod­den. Ka­ros­sens si­lu­ett blir ock­så tyd­lig av den lå­ga rutra­men som sänkts tre tum jäm­fört med ori­gi­nal.

– Den är gju­ten i mäs­sing här lo­kalt, kon­sta­te­rar Hen­rik till­freds­ställt.

Till rod­dens ut­tryck bi­drar för­stås ock­så fram­ax­eln som är en fy­ra tum sänkt Su­per Bell.

In­te­ri­ö­ren an­das sam­ma för­håll­nings­sätt som byg­get i öv­rigt och där märks bland an­nat sto­lar­na från Re­nault Daph­ne och in­stru­ment från Vol­vo PV 444.

– Det mås­te in­te va­ra Ford -40 el­ler Ste­wart War­ner, häv­dar Hen­rik med en re­so­lut min.

Gui­de-lyk­tor­na fram är dock ett van­ligt kon­cept i rod­kret­sar och Hen­rik har hit­tat si­na på en gam­mal brand­bil. Pa­ti­nan fick va­ra kvar. Baklyk­tor­na är han nog ensam om där­e­mot.

– De kom­mer från Stu­de­ba­ker -47. Jag ha­de först tänkt mon­te­ra dem på höj­den men det var svårt att an­pas­sa till den böj­da ka­ros­sen. En kom­pis fö­reslog då att ha dem lig­gan­de och det pas­sa­de per­fekt.

”Jag bru­kar kun­na få igång 20-25 bil­larm ute vid Hem­köps par­ke­ring, skroc­kar han di­a­bo­liskt.”

HEN­RIK ÅTER­VÄN­DER TILL rod­dens käns­la att kö­ra och han me­nar att Che­va­åt­tan verk­li­gen ökar lus­ten till an­vänd­ning. Han har kört med Ford sidåt­ta ti­di­ga­re men me­nar att man får off­ra myc­ket för att åka au­ten­tiskt.

– Visst, det är ett spe­ci­ellt ljud, men det kän­des slö­a­re och drog en mas­sa soppa, kon­sta­te­rar han osen­ti­men­talt.

Att det ska va­ra ro­ligt att an­vän­da gre­jor­na ly­ser fram när Hen­rik be­rät­tar att han ibland öpp­nar täck­loc­ken till av­gas­sy­ste­met så att det blir ra­ka rör.

– Jag bru­kar kun­na få igång 20-25 bil­larm ute vid Hem­köps par­ke­ring, skroc­kar han di­a­bo­liskt.

I näs­ta ögon­blick får han ett drömskt ut­tryck när han be­skri­ver käns­lan av att åka med Ro­adstern över Ölands­bron en som­mar­kväll.

– Vi bru­kar åka över till Fär­je­sta­den på tors­dag­kväl­lar och när vi kör hem är so­len på väg ner. Man fry­ser li­te ef­ter en varm dag, ku­rar bakom rat­ten, kän­ner dof­ter från ha­vet som glitt­rar – då är det gött!

Hen­rik Sch­wartz har byggt en ro­ads­ter ut­an kru­si­dul­ler men ton­vis med charm. Sti­len har in­spi­re­rats av ame­ri­kans­ka sprint­bi­lar från fyr­ti­o­ta­let. In­red­ning­en är en bland­ning av eu­ro­pe­iskt och ame­ri­kanskt. Sto­lar från Re­nault Daup­hi­ne och in­stru­ment från Vol­vo PV sam­sas med en ratt från Ford 1940.

Ro­adstern väger ba­ra drygt 1 000 kg och får med sin otyg­la­de small block och sma­la hjul klart upp­fris­kan­de kö­re­gen­ska­per. Rod­den an­vänds fli­tigt även på läng­re ut­flyk­ter. Hen­rik har till­ver­kat en hop­fäll­bar suff­lett som kan för­va­ras i skuf­fen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.