CHEV­RO­LET bel air

Ett par kvar­glöm­da glas­ö­gon kan skär­pa blic­ken mot det för­flut­na. Ste­fan Wulff re­ser i histo­ri­en med en tidskap­s­el från 1959.

USA-Klassiker - - Sidan 1 - TEXT & FOTO: STE­FAN WULFF

Väd­ret över­ras­ka­de. So­len sken från en full­kom­ligt klar­blå him­mel och frö­ken Ora Fran­sisco kän­de sig li­ka varm in­om­bords som sol­strå­lar­na mot hen­nes vi­ta kind. Inga oros­moln i sik­te. Visst ha­de hon haft si­na tvi­vel, men i den­na hög­tid­li­ga stund upp­lev­de hon en­bart lyc­ko­rus. Hos den lo­ka­la Chev­ro­let­hand­la­ren, Bur­den Chev­ro­let i Wol­cott, New York, ha­de le­ve­rans­ser­vice just ut­förts. Frö­ken Fran­sisco var sååå väl­kom­men. Skriv ba­ra på, här och här, för­säk­ring har ni ord­nat själv sä­ger ni, så bra då. Hop­pas ni blir rik­tigt, rik­tigt nöjd och att vi snart får se er hos oss igen!

Ba­ra da­gar ef­teråt fanns Ora Fran­siscos gam­la vagn i bil­fir­mans sa­lu­an­non­ser. Fet stil för­kun­na­de ”A 1953 Chev­ro­let 4-do­or Bel Air with less than 12 000 mi­les”. Knap­pa 2 000 mil, och i ett ut­omor­dent­ligt gott skick. Jo, jo. Trog­na kun­der som frö­ken Fran­sisco var en li­ka tack­sam som sta­dig in­komst­käl­la för Bur­den Chev­ro­let. Med jäm­na mel­lan­rum köp­tes ny bil och en nästin­till oan­vänd läm­na­des i in­byte. Två go­da af­fä­rer på ett brä­de. Ka-tjing!

Såsom alltid val­de frö­ken Fran­sisco en prak­tisk 4-dör­rarsmo­dell, Chev­ro­let Bel Air 1959 i den ex­o­tis­ka ku­lö­ren Gre­ci­an Grey. Fem år ha­de pas­se­rat se­dan för­ra bil­kö­pet, en kort tid för män­ni­sko­släk­tet men där en desto stör­re stil­mäs­sig för­änd­ring skett in­om bil­de­sign. En för­änd­ring som skräm­de frö­ken Fran­sisco en smu­la.

Hen­nes -53:a ha­de va­rit hög­rest, trev­ligt rund­nätt på nå­got vis, in­te olik en van­lig limpa, och ald­rig svi­kit hen­ne. Gång på gång ha­de de fär­dats ge­nom den tä­ta New York­tra­fi­ken, ett ka­os som ba­ra bli­vit allt het­si­ga­re. Den nya vag­nen ver­ka­de så till­plat­tad, så vasskan­tad. Tor­des hon sä­ga – vild!? Skul­le hon nå­gon­sin vän­ja sig såsom hon fak­tiskt gjort med te­le­vi­sio­nen, när den var ny!?

Ett och an­nat ha­de hon fak­tiskt lärt sig om bi­lar. Nu kom er­fa­ren­he­ter­na till an­vänd­ning, med viss ef­ter­tan­ke val­de hon vär­me­pa­ke­tet ”De Luxe He­a­ter” och de­fros­ter ur till­be­hörs­lis­tan. Tänk så ljuv­ligt när vär­men spreds in­ne i ku­pén. Mo­torn fick för sä­ker­hets skull ol­je­fil­ter och så skul­le bi­len ha bå­de kör­rikt­nings­vi­sa­re och ytt­re back­speg­lar. ”Att in­te al­la väl­jer så­da­na själv­klar­he­ter” fun­de­ra­de hon. ”Det var ju än­då väl­digt prak­tis­ka hjälp­me­del!”

Un­der huv en vis­ka­de Chev­ro­lets ra­ka sexa. Fullt till­räck­lig då det gäll­de kraft­ut­veck­ling. När det kom till väx­ellå­dan över­ras­ka­de Ora Fran­sisco sig själv med att krys­sa för au­to­mat­lå­da. ”Okej” tänk­te hon mo­digt, ”den där märk­li­ga ap­pa­ra­ten har ju ba­ra två väx­lar och bor­de väl in­te stäl­la till det allt för myc­ket”. Det skul­le fak­tiskt bli skönt att slip­pa det där evi­ga väx­lan­det hit och dit, fram och till­ba­ka.

Till skill­nad från de fles­ta av kon­kur­ren­ter­na var Chev­ro­lets ”look” to­talt ny­ska­pad. Fly­tet i lin­jer­na im­po­ne­ra­de på den bre­da mas­san, en il­lu­sion ska­pad av form­gi­var­na i syf­te att få ny­kom­ling­en ver­ka bå­de var läg­re och läng­re än den i verkligheten var. Skep­ti­ker­na på­pe­ka­de att bak­luc­kan bli­vit onö­digt stor, som en or­di­när ba­se­ball­plan, och att de ut­åt­rik­ta­de fe­nor­na in­ne­bar fa­ra för med­tra­fi­kan­ter­na. Men så far­ligt var det nog ald­rig.

Chev­ro­let 1959 ha­de kryss­ram. Till­sam­mans med den väl sam­man­svet­sa­de ka­ros­sen bil­da­des en syn­ner­li­gen kraf­tig och om­bo­nad en­het, fri från gnäll och gnek.

Chev­ro­let 1959 var tys­tast och be­kvä­mast i pris­klas­sen. För dem som gil­la­de snabb kurv­tag­ning blev där­e­mot Ply­mouth med sin ef­fek­ti­va to­ri­sionfjäd­ring bäs­ta va­let.

Även Ford slogs om kö­par­nas upp­märk­sam­het och när Chev­ro­let bjöd på störst in­nerut­rym­men var Ford en­ligt ame­ri­kansk mo­tor­press, den bäst hop­skru­va­de och be­kvä­mas­te vid långre­sa. Chev­ro­let kont­ra­de med att va­ra bräns­lesnå­last. Ply­mouth var 100 kg lät­ta­re men in­te med li­ka lågt in­steg som Chev­ro­let. Just det lå­ga in­ste­get ir­ri­te­ra­de den äld­re kund­ka­te­go­rin som lik­som Ora Fran­sisco satt så lågt att klä­der­na stän­digt smut­sa­des ner vid i- och ur­stig­ning.

Nu är det sen­hös­ten 2014 och om­giv-

”Den nya vag­nen ver­ka­de så till­plat­tad, så vasskan­tad. Tor­des hon sä­ga – vild!?”

ning­ar­na sveps in i ett kom­pakt grå­dis som in­te vill lät­ta. Jan­ne Carlsson på Old Cars Äle­kärr ut­an­för Ti­da­holm styr fär­den mot sin hem­bygds mång­hund­rå­ri­ga kyr­ka, den i Här­ja. Det ver­kar som bi­len skul­le hit­tat själv om vi ba­ra tillå­tit det­ta. Po­wergli­delå­dan av gjut­järn väx­lar mjukt. En en­da gång, se­dan är job­bet gjort, och vi gli­der ljud­löst vi­da­re längs den kur­vi­ga träd­kan­ta­de vägen.

För­val­tan­det av frö­ken Ora Fran­siscos arv vi­lar tungt i Jan­nes Carls­sons grova hän­der. Jag prop­sar in­te på att få kö­ra ens en li­ten bit. En katt som plöts­ligt ru­sar ut el­ler en tim- mer­bil mitt i vägen känns som då­li­ga odds.

Vi sit­ter på ett tjockt trans­pa­rent plastö­ver­drag som Ora Fran­sisco en gång be­ställ­de, som be­va­rat ty­get in­un­der orört, men in­te upp­levs som sär­skilt be­hag­ligt för nå­gon, sä­kert hel­ler ald­rig för frö­ken Fran­sisco. Sam­ti­digt ges en klar bild av hur akt­sam den­na lä­ra­rin­na var om si­na ägo­de­lar.

Frö­ken Ora Fran­sisco bod­de en­dast tre kilo­me­ter från ar­bets­plat­sen. Dag­li­gen kör­des den im­po­ne­ran­de Chev­ro­le­ten fram och till­ba­ka till skol­går­dens par­ke­ring. Nå­got kyr­ko­be­sök blev det sä­kert ock­så. Av nå­gon an­led­ning ställ­des bi­len un­dan med en­dast 1 428 mil på mä­ta­ren. På de sista num­mer­plå­tar­na står det New York 1962. Finns det en mer väl­be­va­rad Chev­ro­let 1959 kvar idag!? Det tror in­te Jan­ne Carlsson i Äle­kärr. Hel­ler ing­en an­nan som med eg­na ögon sett det­ta fan­tas­tis­ka tids­do­ku­ment. Un­der mo­tor­hu­ven har ben­sin, ol­ja och vär­men från av­gas­sy­ste­met del- vis ska­lat bort det näs­tan obe­fint­li­ga lag­ret av skyd­dan­de färg, ett halvt år­hund­ra­de har ju gått, men i öv­rigt känns bi­len som att den nyss ta­gits i bruk. Fram­to­ning är ge­nom­är­lig. Här och var är lac­ke­ring­en flor­tunn. I mot­ljus fram­trä­der tennspack­ling­ar­na. Små de­tal­jer som av­slö­jar att mer nog­grant än så ut­för­des ald­rig fär­dig­stäl­lan­det i bil­fa­bri­ken.

En ”re­no­ve­rad” bil sak­nar des­sa ur­sprungs­kvit­ton, sak­nar äkt­he­ten, blir helt en­kelt för bra.

Sol­skyd­den av plex­iglas var bland det sista som boc­ka­des för i ut­rust­nings­lis­tan hos Bur­den Chev­ro­let. Fort­fa­ran­de finns skydds­plas­ten kvar runt dem och i handsk­fac­ket lig­ger frö­ken Ora Fran­siscos horn­bå­ga­de sol­glas­ö­gon kvar­glöm­da. De hon ha­de på nästip­pen den där da­gen för 56 år se­dan då hon häm­ta­de ut den­na fe­no­me­nalt väl­be­va­ra­de Chev­ro­let Bel Air 1959 års-mo­dell.

”En ’re­no­ve­rad’ bil sak­nar des­sa ur­sprungs­kvit­ton, ­sak­nar äkt­he­ten, blir helt ­en­kelt för bra.”

En skärpt Jan­ne Carlsson i luft­rum­met kring Ti­da­holm. Pi­lot­glas­ö­go­nen glöm­de han hem­ma så in­i­från cock­pit, på fö­rar­plat­sen i den­na tidskap­s­el, ter sig om­värl­den bå­de märk­lig och an­norlun­da.

Fy­ra dör­rar åt små­barns­fa­mil­jen. En for­mi­da­bel pas­sa­ge­rar­fär­ja. För den som kla­ra­de sig ut­an toppre­stan­da var rak­sex­an ing­et då­ligt al­ter­na­tiv till v-åt­tan. ”Hy­vel­bän­ken” er­bjöd vis­kan­de gång och god ac­ce­le­ra­tion för en be­tyd­ligt mind­re mängd ben­sin.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.