Ska vi ta en sväng?

USA-Klassiker - - Cadillac Eldorado -

nå­e­lig även om den var på tok för dyr för de fles­ta. Den var en dröm som kanske till och med var möj­lig att upp­fyl­la. Med al­la op­tions ikrys­sa­de kun­de ock­så no­tan lan­da på nä­ra 9 000$ vil­ket var un­ge­fär vad en nor­mal vil­la kos­ta­de vid sam­ma tid.

Dröm­bi­len togs emot av en en­tu­si­as­tisk USA-publik som trots de sto­ra pro­por­tio­ner­na upp­lev­de bi­len som spor­tig. Och jäm­fört med and­ra ame­ri­kans­ka bi­lar var El­do­ra­don bå­de pigg och smi­dig. Dess­utom tycks in­te de fles­ta kun­der en­ligt en sam­ti­da un­der­sök­ning ha brytt sig om att det var fram­hjuls­drift. Det vik­ti­gas­te var att de gil­la­de loo­ken.

I 1971 års tappning fick El­do­ra­don än­nu stör­re tyngd i sin fram­to­ning ge­nom att si­do­par­ti­er­na gavs en slä­ta­re pro­fil med hög­re mid­ja jäm­fört med ti­di­ga­re de­sign. Det un­der­ströks av de bak­re hju­lens fen­der skirts men ock­så av pla­na nav­kaps­lar som färg­mat­cha­des med bi­lens ku­lör. De kraft­ful­la ned­re par­ti­er­na fick ock­så tak­pro­fi­len att bli läg­re och bre­da­re. Lågt slut­tan­de vindru­ta och bre­da si­doru­tor mins­ka­de ku­péns stor­lek vi­su­ellt och gav yt­ter­li­ga­re en käns­la av att bi­len hug­gits ut ur en gra­nit­klip­pa. När jag öpp­nar dör­ren till El­do­ra­don slår det mig att den bor­de stå på Nor­dis­ka mu­se­et som en sym­bol för sjut­ti­o­ta­let. In­te för att den re­pre­sen­te­rar det svens­ka sjut­ti­o­ta­let ett smack ut­an för att den vi­sar vad de­cen­ni­ets es­te­tik kun­de re­sul­te­ra i. In­till El­do­ra­don skul­le i så fall en Vol­vo 240 pla­ce­ras. Då har man ett de­cen­ni­ums två yt­ter­lig­he­ter bred­vid varand­ra.

En an­nan an­led­ning att jag as­so­ci­e­rar till mu­se­um är att allt i bi­len känns be­va­rat. Till och med de svam­pi­ga gum­mi­lis­ter som ame­ri­kans­ka bi­lar för­sågs med på sjut­ti­o­ta­let är som nya när jag kläm­mer på dem. All plast som van­ligt­vis flag­nat el­ler spruc­kit ser ut som de ald­rig ut­satts för ti­dens el­ler kli­ma­tets på­ver­kan.

När jag sät­ter mig i den ci­tron­fro­ma­ge­gu­la sof­fan är käns­lan späns­tig och fast. Den pö­sigt stop­pa­de lä­der­kläd­seln är smi­dig ut­an någ­ra spric­kor och dof­tar nyköp­ta skor. Dör­ren går igen med ett torrt dunk och allt blir overk­ligt tyst.

V-åt­tan ger sam­ma be­härs­ka­de käns­la när jag star­tar. En­da ljud som märks när jag ga­sar till är ett brus från fläk­ten. Det är näs­tan li­te väl tyst och den ka­rak­te­ris­tis­ka lun­ki­ga gång­en som för­knip­pas med USA-mo­to­rer finns in­te.

Med dri­ve­lä­get i sjun­ker det su­san­de lju­det från den still­sam­ma ma­ski­nen fram­för mig och jag kän­ner en mjuk rö­rel­se fram­åt. När bromspe­da­len släpps bör­jar det so­li­da rum­met för­flyt­ta sig och jag sit­ter där och åker med. Och pre­cis så känns det. Jag åker med i den bil som jag kör, hur be­fängt det än lå­ter. Det är en fan­tas­tisk och to­talt sur­re­a­lis­tisk upp­le­vel­se. Den här au­to­mat­lå­dan bär frack och ser­ve­rar väx­lar­na på sil­ver­fat. Pa­ra­den som jag be­fin­ner mig i går vi­da­re och för­synt flyt­tar sig has­tig­hets­mä­tar­nå­len upp­åt mot 90-strec­ket. Värl­den där ut­an­för mi­na grön­to­na­de ru­tor är ba­ra nå­got som flyt­tar på sig när jag kom­mer. Det är na­tur­ligt­vis som det ska va­ra när jag skri­der för­bi i min per­so­nal lux­u­ry car. Bye, bye folks!

”Lågt slut­tan­de vindru­ta och bre­da si­doru­tor mins­ka­de ­ku­péns stor­lek vi­su­ellt och gav yt­ter­li­ga­re en käns­la av att bi­len hug­gits ut ur en gra­nit­klip­pa. ”

Våld­samt ut­tryck mö­ter mil­da färg­to­ner. In­te helt ovän­tat i den­na yt­ter­lig­he­ter­nas syn­tes, där en ku­vös­lik­nan­de in­te­ri­ör om­ges av kniv­skar­pa for­mer.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.