Ter­je ger ga­tu­mu­sik­tips

Kanske har du sett Tra­ne­bergs­bon Ter­je ”Dr Ba­la­laj­ka” Larsson när han spe­lar runt om­kring i Väs­te­rort? Ef­ter 30 år med ga­tan som sin per­son­li­ga replo­kal kan han al­la mu­si­kant-trix.

Vällingby Tidning - - Sidan 1 - Be­rät­tat för: So­fia White | Fo­to: Mi­kael An­ders­son

Förs­ta gång­en jag spe­la­de mu­sik på ga­tan var på 80-ta­let. Jag och en gam­mal barn­domsvän satt hem­ma och sa ”det är nu el­ler ald­rig”.

Det var ko­miskt. Vi kun­de ba­ra två Dy­lan­lå­tar, som var gans­ka ob­sky­ra dess­utom. Vi lär­de oss en tred­je un­der nat­ten. Men det var här­ligt och jag har spe­lat på ga­tan se­dan dess.

Förr kun­de jag stå med en uku­le­le på Drott­ning­ga­tan. Det vet­te fan om man kan läng­re. I dag har publi­ken lu­rar i öro­nen och blic­ken rik­tad ner i en mo­bil. Det gör det svå­ra­re att nå ut med de små ges­ter­na. I dag spe­lar jag of­tast ba­la­laj­ka – med för­stär­ka­re.

Jag har ald­rig för­sörjt mig på ga­tu­mu­sik. Dä­re­mot har det un­der pe­ri­o­der be­tytt en gans­ka hyf­sad si­do­in­komst. Det mesta jag har tjä­nat är nog 1 200 kro­nor vid ett till­fäl­le. Det har ock­så hänt att jag tjä­nat noll spänn på en tim­me – då går man där­i­från.

Nån gång har folk lagt hasch i gi­tarr­fo­dra­let. Det var väl tänkt som en fin gest, men jag vil­le in­te ha det. En an­nan gång fick jag en halvä­ten cho­klad­ka­ka av en li­ten kil­le på Ös­ter­malms torg.

Fem, sex gång­er har folk för­sökt knyc­ka peng­ar. Jag har haft som prin­cip att in­te lå­ta det hän­da. Jag har grep­pat tag i dem el­ler sprung­it ef­ter.

Det finns många trev­li­ga plat­ser att spe­la på i Stock­holm. Jag gil­lar Väl­ling­by cent­rum, men det har bli­vit krång­li­ga­re att stå där nu. I stan gil­lar jag att stå på Plat­tan där Ma­ria (Jo­hans­son, le­gen­da­risk ga­tu­mu­si­kant och känd som ”Ma­ri­as en­man­sor­kes­ter”, reds anm.) stod. Kän­ner du till hen­ne? Länge höll Ma­ria den där plat­sen för sig själv. För­sök­te man pra­ta med hen­ne fräs­te hon ba­ra.

En gång när hon tyck­te att vi stod för nä­ra och spe­la­de så hon vred på vo­ly­men på sitt eki­page så att sten­plat­tor­na bör­ja­de skall­ra på he­la Plat­tan. Ef­ter fem mi­nu­ter var snu­ten där. Snabb ana­lys från dem var att vi skul­le läm­na. Det var ju Ma­ri­as plats.

Ef­ter någ­ra år dog hon. Då ställ­de jag mig där och spe­la­de en bland­ning av so­ci­a­lis­tis­ka kamp­sång­er och psal­mer! ”Är det du som ska ta över ef­ter Ma­ria?”, frå­ga­de två her­rar då.

Ga­tu­publi­ken är oför­lå­tan­de men har ett kort min­ne. Spe­lar man fel, då­ligt el­ler gör bort sig, så kom­mer man tap­pa dem som är där. Det är in­te mer med det. Men sen är de bor­ta och då kan man ta sam­ma låt igen, för det är ing­en som stör sig på det. Man får många chan­ser.

Det finns en stor fri­het med ga­tu­mu­si­ken som man in­te har när man spe­lar för sit­tan­de publik.

Vi kun­de ba­ra två Dy­lan-lå­tar, som var gans­ka ob­sky­ra dess­utom. Vi lär­de oss en tred­je un­der nat­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.