Beau­mont-bar­nen

DEN 26:E JA­NU­A­RI 1966 FÖR­SVANN TRE BARN SPÅR­LÖST PÅ EN STRAND I ADE­LAI­DE. FANNS DET TV-MA­TE­RI­AL SOM AVSLÖJADE MÖR­DA­REN?

Världens Största Brottsmysterier - - Innehåll -

Tre små barn för­svin­ner spår­löst på Ade­lai­de-stran­den.

Det var år 1966 och Austra­li­ens na­tio­nal­dag. Fö­ga över­ras­kan­de spåd­de me­te­ro­lo­ger­na strå­lan­de sol­sken den här som­mar­da­gen i söd­ra Austra­li­en. Fa­mil­jen Beau­monts barn Ja­ne (9), Arn­na (7) och Grant (4) var ba­ra någ­ra av de tu­sen­tals som vil­le fi­ra na­tio­nal­da­gen vid ha­vet. Runt kloc­kan tio läm­na­de Beau­mont-bar­nen hem­met i So­mer­ton. Med hand­du­kar och böc­ker i ba­ga­get tog de bus­sen till Gle­nelg Be­ach som låg i när­he­ten – pre­cis som de gjort många gång­er för­ut. För­äld­rar­na ha­de sagt till bar­nen att va­ra tillbaka kloc­kan två och lät dem åka till stran­den på egen hand. På 60-ta­let var det van­ligt att barn lek­te ut­an till­syn av vux­na. Att bar­nen var tryg­ga var en själv­klar­het. Den här dagen skul­le dock för­änd­ra allt. Kloc­kan 19:30 fick polisen be­sked om att Beau­mont-bar­nen in­te ha­de kom­mit hem från stran­den. Hän­del­sen skul­le för­änd­ra det au­stra­lis­ka sam­häl­let för all­tid. Me­dan da­gar­na gick och sö­kan­det fort­sat­te kom det fram vitt­nen som häv­da­de att de sett bar­nen den ödes­dig­ra dagen. Fle­ra vitt­nen kun­de be­rät­ta att de ha­de sett två små flic­kor och en poj­ke le­ka i när­he­ten av stran­den. De var i säll­skap med en lång, blond man i 35-års­ål­dern. En bu­tiksä­ga­re som kän­de bar­nen be­rät­ta­de för polisen att Ja­ne ha­de köpt paj med en en­punds­se­del runt kloc­kan 12:15. Hen­nes för­äld­rar be­rät­ta­de där­e­mot att hon ba­ra ha­de fått mynt med sig till stran­den, så nå­gon ha­de med störs­ta san­no­lik­het gett hen­ne peng­ar­na. Bu­tiksä­ga­ren be­rät­ta­de ock­så att bar­nen ald­rig ha­de köpt paj för­ut. Det sista vitt­net var en brevbärare som sett bar­nen gå en­sam­ma från stran­den me­dan de ”vand­ra­de runt och skrat­ta­de” om­kring

DET SISTA VITT­NET VAR EN BREVBÄRARE SOM SETT BAR­NEN GÅ EN­SAM­MA FRÅN STRAN­DEN RUNT KLOC­KAN 15:00

kloc­kan 15:00. Vitt­net var be­kant med bar­nen från si­na po­strun­dor så hans upp­gif­ter sågs som tro­vär­di­ga. Men för­äld­rar­na kun­de in­te för­stå var­för den van­ligt­vis så på­lit­li­ga tri­on obe­kym­rat vand­ra­de runt kloc­kan 15:00 när de re­dan var en tim­me se­na. Myn­dig­he­ter­na an­tog att brev­bä­ra­ren kanske ha­de stött på bar­nen ti­di­ga­re den dagen och att han ba­ra ta­git fel på ti­den.

Det ver­ka­de ock­så märk­ligt att bar­nen skul­le se så gla­da ut i säll­skap men en man de ald­rig ti­di­ga­re träf­fat. Spe­ci­ellt Ja­ne var ett myc­ket re­ser­ve­rat och an­svars­fullt barn. Det fick ut­re­dar­na att tro att bar­nen träf­fat man­nen vid ett ti­di­ga­re till­fäl­le och med ti­den bör­jat li­ta på ho­nom. Arn­na ha­de fällt en kom­men­tar in­nan de gick, som i ef­ter­hand fick en helt ny be­ty­del­se för för­äld­rar­na. Hon ha­de be­rät­tat för sin mam­ma att Ja­ne ha­de fått en ”pojk­vän på stran­den”. Det Nan­cy Beau­mont an­tog var en lek­kam­rat skul­le vi­sa sig va­ra nå­got helt an­nat.

Man­nen

Un­der året rap­por­te­ra­des det in många ob­ser­va­tio­ner av Beau­mont-bar­nen, och de­ras försvinnande blev en av de störs­ta po­lis­ut­red­ning­ar­na i Austra­li­ens kri­mi­nal­histo­ria. Fal­let fick ock­så stor upp­märk­sam­het i me­dia över he­la värl­den och pressen åter­vän­der fort­fa­ran­de till den hems­ka histo­ri­en. För­äld­rar­na fick nytt hopp två år ef­ter för­svin­nan­det då de fick ett brev som ver­ka­de ha skri­vits av Ja­ne. Hon be­skrev en för­hål­lan­de­vis bra si­tu­a­tion med ”man­nen” som tog sig an dem. En jäm­fö­rel­se med and­ra brev som Ja­ne skri­vit vi­sa­de att bre­vet an­tag­li­gen var äk­ta. För­äld­rar­na fick där­ef­ter ett nytt brev från ”man­nen” själv som sa att han var vil­lig att ge tillbaka bar­nen. De be­stäm­de en tid och plats och för­äld­rar­na åk­te dit till­sam­mans med en ci­vil­po­lis. Men ing­en dök upp och för­äld­rar­na fick se­na­re yt­ter­li­ga­re ett brev från ”man­nen”. Han för­kla­ra­de att han bli­vit upp­rörd över att de ha­de med sig en po­lis och att han ha­de änd­rat sig. Det kom in­te någ­ra fler brev men 25 år se­na­re har rätts­me­di­cins­ka un­der­sök­ning­ar vi­sat att bre­vet var falskt. Fin­gerav­tryck vi­sa­de att av­sän­da­ren var en nu 41 år gam­mal man som skri­vit bre­ven som ett skämt när han var ton­å­ring.

Även om gå­tan med Ja­ne, Arn­na och Grant ald­rig har bli­vit löst så har det fun­nits fle­ra namn­giv­na miss­tänk­ta per­so­ner i fal­let. En av des­sa är Be­van Spencer von Ei­nem, en mör­da­re som år 1984 döm­des till livs­tids fäng­el­se för mor­det

på ton­å­ring­en Ri­chard Kel­vin från Ade­lai­de. Han skul­le se­na­re bli hu­vud­miss­tänkt i de olös­ta mord­fal­len på fy­ra unga poj­kar och män. Mor­den be­gicks mel­lan 1979 och 1982 och kal­la­des för Fa­mil­je­mor­den. Offren var 17-åri­ge Alan Bar­nes, Neil Muir på 25, 14-åri­ge Pe­ter Stog­neff och den 18-åri­ge Mark Lang­ley. Stog­neffs kvar­le­vor brän­des av miss­tag av en bon­de som stä­da­de på sin gård och det var där­för omöj­ligt att fast­stäl­la en döds­or­sak. De and­ra dog av all­var­li­ga ska­dor i anus. Krop­par­na ha­de styc­kats och man hit­ta­de spår av lug­nan­de me­del i poj­kar­nas blod.

Gär­nings­per­so­ner­na an­togs va­ra med­lem­mar av Fa­mil­jen, en grupp på när­ma­re tolv män från Ade­lai­de som äg­na­de sig åt kid­napp­ning, drog­ning, sex­u­el­la övergrepp och tor­tyr av unga män och poj­kar. Ei­nem, som an­togs va­ra en av dem, åta­la­des för mor­den på Bar­nes och Lang­ley år 1989, men åklagar­myn­dig­he­ten tving­a­des läg­ga in en ”nol­le pro­sequi” (åtal­s­ef­ter­gift) då be­vi­sen in­te god­togs i rät­ten.

Det var un­der ut­red­ning­en av mor­den som Ei­nem först knöts till Beau­mont-bar­nens försvinnande. Kopp­ling­en kom från ett vitt­ne som var känd som ”Mr. B” och som häv­da­de att han var en ti­di­ga­re kol­le­ga till Ei­nem. Han påstod att Ei­nem ha­de skru­tit om att han fört bort tre barn från en strand någ­ra år ti­di­ga­re. Ei­nem ska ha sagt att han ha­de ut­fört ”ut­märkt ki­rur­gi” på dem och att han ha­de ”satt ihop dem”. Ett av bar­nen dog un­der in­grep­pet, så han ha­de dö­dat de and­ra två och dum­pat de­ras krop­par i ett buskage.

Polisen ha­de fö­re det­ta in­te kopp­lat ihop Ei­nem med fal­let, men han lik­nan­de be­skriv­ning­ar­na och skis­ser­na från 1966. Det­ta trots att han ba­ra var 21 år gam­mal på den ti­den. Ei­nem var känd för att hänga på Gle­nelg Be­ach och för att ha ett stort in­tres­se för barn. Han be­rät­ta­de en­ligt Mr. B ock­så att han kid­nap­pat två flic­kor från Ade­lai­de Oval vid en fot­bolls­match. Ei­nem vil­le in­te sam­ar­be­ta med polisen om sin even­tu­el­la in­bland­ning i fal­let. Det här är bak­grun­den till att en man i au­gusti 2007 som lik­nan­de en ung Ei­nem upp­täck­tes i en journalfilm från 1966. Den miss­tänk­te, som nu sit­ter in­ne på livs­tid, blev för­hörd på nytt i Beau­mont-fal­let. Tv-ma­te­ri­a­let kom från Chan­nel 7:s arkiv och vi­sar hur po­li­sens dy­ka­re le­tar i ett vat­ten­rör da­gar­na ef­ter bar­nens försvinnande. Den ak­tu­el­la man­nen står mitt i en folk­mas­sa och ser på. Man­nen som står vid si­dan om ho­nom mat­char be­skriv­ning­en av den man som sågs le­ka med bar­nen

den här dagen. Det är van­ligt att brotts­ling­ar­na åter­vän­der till brotts­plat­sen för att tit­ta på när polisen ar­be­tar och de hjäl­per rent av of­ta till. På det sät­tet kan de hål­la sig in­for­me­ra­de om vad som hän­der i ut­red­ning­en och kan sam­ti­digt för­sö­ka vil­se­le­da polisen.

Che­fen för de stör­re ut­red­ning­ar­na, in­spek­tör To­ny Cra­me­ri, be­rät­ta­de att Ei­nem ha­de ett kort ut­ta­lan­de som han vil­le ge till polisen. Han sa till me­dia: ”De här frå­gor­na har in­te fört ut­red­ning­en vi­da­re och nu är fal­let av­slu­tat”. Två år se­na­re greps Ei­nem och er­kän­de sig skyl­dig till barn­por­no­gra­fibrott. Det här var första gång­en han er­kän­de sig skyl­dig till ett brott. Han döm­des till yt­ter­li­ga­re tre må­na­der i fäng­el­se.

Bor­ta för all­tid

Jim och Nan­cy Beau­mont fort­sat­te att bo i sitt hem i So­mer­ton Park i fle­ra ti­o­tals år. De me­na­de att det skul­le va­ra för­fär­ligt för de­ras barn om de en dag skul­le kom­ma tillbaka och in­te hit­ta­de för­äld­rar­na. I åra­tal ha­de för­äld­rar­na ett nä­ra sam­bar­be­te med polisen i ut­red­ning­en och var in­sat­ta i al­la de bi­sar­ra te­o­ri­er som kom fram. Från för­slag om att bar­nen kan ha bli­vit bort­för­da av en re­li­giös sekt till idéer om möj­li­ga grav­plat­ser. Man tror att de nu har ac­cep­te­rat att san­ning­en ald­rig kom­mer att kom­ma fram. De har idag sålt sitt hus och le­ver på hem­lig adress. De sydaustra­lis­ka myn­dig­he­ter­na sö­ker fort­fa­ran­de ef­ter Beau­mont­bar­nen till­sam­mans med 15 and­ra barn som för­svann mel­lan år 1966 och 2000. Den som kan läm­na in­for­ma­tion som le­der till att fal­let blir löst får en be­lö­ning på en mil­jon au­stra­lis­ka dol­lar. Det har ock­så ut­lo­vats im­mu­ni­tet för dem som kan ha va­rit in­vol­ve­ra­de. Det kan myc­ket väl va­ra så att den som vet sva­ret på gå­tan re­dan sit­ter bakom gal­ler.

DE SKYL­DI­GA KOM­MER OF­TA TILLBAKA TILL BROTTS­PLAT­SEN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.