DB Coo­per

HAN KAPADE EN­SAM ETT FLYG OCH HOP­PA­DE UT I NATTMÖRKRET MED 200 000 DOL­LAR OCH EN FALL­SKÄRM. HAN HAR IN­TE SETTS TILL SE­DAN DESS.

Världens Största Brottsmysterier - - Innehåll -

För­svin­ner spår­löst med 200 000 dol­lar.

Det ver­ka­de in­te va­ra nå­got sär­skilt med man­nen på plats 18C. På ef­ter­mid­da­gen den 24:e no­vem­ber 1971 såg han ut som vil­ken pas­sa­ge­ra­re som helst på väg till ett Thanks­giving-fi­ran­de. Han ha­de mörk kostym och port­följ, och såg ut som en helt van­lig af­färs­man. Man­nen tog för sig av det som fanns om­bord på Nort­hwest Air­li­nes Flight 305 från Port­land till Se­att­le och be­ställ­de en bour­bon med so­da samt tän­de en ci­ga­rett. Dan Coo­per var det namn han köp­te bil­jet­ten i. Pressen skul­le se­na­re fel­ak­tigt be­näm­na ho­nom som DB Coo­per och man­nens okän­da iden­ti­tet skul­le snart kitt­la fan­ta­sin hos kri­mi­nal­in­tres­se­ra­de värl­den runt. Han blev ett myste­ri­um som be­står än idag. Flyg­re­san skul­le ba­ra ta 30 mi­nu­ter, en kort tur i nord­väst­ra USA. För Flo­rence Schaff­ner, flyg­vär­din­nan som ser­ve­ra­de Coo­per, kän­des re­san sä­kert be­tyd­ligt läng­re. 23-åri­ga Schaff­ner ha­de bli­vit van vid pas­sa­ge­rar­nas ag­gres­si­va flör­tan­de och ha­de till och med bör­jat gå med pe­ruk för att för­sö­ka to­na ner in­tres­set. Hon blev där­för in­te över­ras­kad när pas­sa­ge­ra­ren på plats 18C stack till hen­ne en lapp. Schaff­ner släng­de den ba­ra, men man­nen gav sig in­te så lätt. ”Hal­lå”, sa han till hen­ne. ”Du får ta en

titt på den där lap­pen. Jag har en bomb”. Schaff­ner läs­te det som stod: ”Jag har en bomb i do­ku­ment­map­pen. Sätt dig bred­vid mig. Hon gjor­de som han in­stru­e­rat hen­ne och sat­te sig bred­vid man­nen. Nu bad hon om be­vis. Det gav Coo­per gär­na och öpp­na­de den till sy­nes oskyl­di­ga port­föl­jen. In­ne­hål­let ta­la­de sitt tyd­li­ga språk: Rö­da cy­lind­rar, led­ning­ar och ett bat­te­ri. Schaff­ner för­stod att den här man­nen me­na­de all­var och lyss­na­de på hans krav.

”Jag vill ha 200 000”

”Jag vill ha 200 000 dol­lar fö­re kloc­kan 17:00”, sa han. ”Kon­tant. Lägg peng­ar­na i en väs­ka. Jag vill ha två rygg­fall­skär­mar och två bröst­fall­skär­mar. När vi lan­dar vill jag ha en tank­bil som är re­do att fyl­la upp bräns­le i pla­net. För­sök in­te med nå­got, för då gör jag det här”.

Schaff­ner res­te sig och gick till cock­pi­ten där hon be­rät­ta­de för pi­lo­ten vad som hänt. När hon kom tillbaka ha­de Coo­per ta­git på sig mör­ka sol­glas­ö­gon till den mör­ka ko­sty­men, slip­sen och regn­jac­kan. Sex rö­da dy­na­mit­gub­bar låg kopp­la­de och ex­plo­sions­kla­ra i port­föl­jen.

Det Schaff­ner sär­skilt minns om Coo­pers upp­trä­dan­de me­dan Bo­e­ing­en lan­da­de är en vik­tig del av den my­to­lo­gi som om­ger gär­nings­man­nen. Han var lugn. Han var ar­tig. Hans drink kos­ta­de två dol­lar men han be­ta­la­de med en tju­go­dol­lar­s­se­del och sa till Schaff­ner att be­hål­la väx­eln. Hon jäm­för­de ho­nom med and­ra som kan ha haft an­led­ning att ka­pa ett flyg och kom fram till att han var an­norlun­da. Han ver­ka­de in­te ha ett po­li­tiskt mo­tiv och ver­ka­de in­te ha nå­got att gö­ra med al­la de ka­pa­re som kräv­de att bli flug­na till Ku­ba. Han ver­ka­de hel­ler in­te va­ra så brutal och våldsam som de ökän­da luftpiraterna. En kom­men­tar från ho­nom – ”Det är visst Tacoma som lig­ger där ne­re” – gav polisen och kon­spi­ra­tions­te­o­re­ti­ker­na an­led­ning att tro att han kom från de trak­ter­na. El­ler att han ha­de re­se­ar­chat om­rå­det or­dent­ligt.

Nu upp­stod det en två tim­mar lång för­se­ning som mås­te ha upp­levts som oänd­lig för pas­sa­ge­rar­na. Ett våld­samt regno­vä­der ha­de bru­tit ut och FBI be­höv­de mer tid för att skaf­fa fram peng­ar­na. De häm­ta­de 200 000 från ban­ker i Se­att­le och fo­to­gra­fe­ra­de sed­lar­na för att kun­na iden­ti­fi­e­ra dem om Coo­per nå­gon gång skul­le för­sö­ka an­vän­da dem. Dess­utom skul­le fall­skär­mar tas fram. FBI vil­le ge ho­nom mi­li­tär ut­rust­ning, men det god­tog in­te ka­pa­ren som vil­le ha ci­vi­la fall­skär­mar.

Väl­kom­men till Se­att­le

När Nort­hwests Bo­e­ing 727-100 till sist sat­te ner hju­len kloc­kan 17:39 var det dags för näs­ta steg i Coo­pers plan. Han såg till att pla­net togs till en upp­lyst del av flyg­plats­om­rå­det och att al­la lam­por i ka­bi­nen släck­tes. Na­tur­ligt­vis vil­le Coo­per in­te bli sedd av po­li­sens prick­skyt­tar när han kom­mit så långt. Man­nen som

HAN VER­KA­DE IN­TE LI­KA BRUTAL OCH VÅLDSAM SOM DE ÖKÄN­DA LUFTPIRATERNA

gick ut till fly­get med peng­ar­na och fall­skär­mar­na var Al Lee, drifts­chef i Se­att­le. En kol­le­ga till Schaff­ner, flyg­vär­din­nan Ti­na Muck­low, häm­ta­de peng­ar­na och tog dem om­bord. Nu lät Coo­per pas­sa­ge­rar­na och de­lar av per­so­nal­styr­kan läm­na fly­get. Ka­bin­che­fen Alice Han­cock och Schaff­ner fick gå av och den se­na­re skul­le hjäl­pa polisen att ska­pa den väl­kän­da fant­om­bil­den av ka­pa­ren. Un­der ti­den tan­ka­des pla­net och Coo­per med­de­la­de pi­lo­ter­na att de skul­le åka vi­da­re till Mex­i­ko. Me­dan Bo­e­ing­en gjor­des klar för yt­ter­li­ga­re en re­sa för­sök­te polisen pra­ta med Coo­per. De vil­le in­le­da för­hand­ling­ar och för­sök­te få ett mö­te ansikte mot ansikte om­bord på pla­net. Samt­li­ga för­sök blev av­fär­da­de. Coo­per viss­te pre­cis vad han gjor­de, sär­skilt ef­tersom han ha­de gått med på en mel­lan­land­ning i Re­no, Ne­va­da, då det in­te gick att åka ra­ka vägen till Mex­i­ko. Han för­sök­te över­ta­la pi­lo­ter­na att åka iväg med den bak­re dör­ren öp­pen och ak­ter­trap­pan ne­re, vil­ket de sa nej till. Coo­per god­tog det. Han kun­de ju öpp­na den på egen hand när de kom upp i luf­ten. De lyf­te på nytt kloc­kan 19:40 ef­ter en spänd si­tu­a­tion då Coo­per upp­lev­de att det tog för lång tid att fyl­la på bräns­le. And­ra flyg följ­de dis­kret ef­ter. Pi­lo­ter­na fick tyd­li­ga instruktioner. De skul­le hål­la sig un­der 10 000 fot, ving­klaf­far­na skul­le va­ra in­ställ­da på 15 gra­ders vin­kel och de fick in­te tryck­sät­ta ka­bi­nen. De en­da ur be­sätt­ning­en som fanns på plats om­bord var nu pi­lo­ten Wil­li­am Scott, andre­pi­lo­ten Wil­li­am Ra­taczak, flyg­tek­ni­kern H.E. An­der­son och Ti­na Muck­low som väg­ra­de bli in­ter­vju­ad i pressen. En in­ställ­ning som hon hål­ler fast vid även idag. Pre­cis som Schaff­ner kom­mer Muck­low ihåg ka­pa­ren som ar­tig och lugn. Han kom­men­de­ra­de hen­ne att sät­ta sig i cock­pi­ten där de and­ra be­sätt­nings­med­lem­mar­na satt. ”Han ver­ka­de gans­ka schysst”, sa hon. ”Han var ald­rig ond­ske­full el­ler obe­hag­lig. Sna­ra­re om­tänk­sam och ba­lan­se­rad”. Vid det här la­get, in­nan Mu­clow stäng­de cock­pit­dör­ren ef­ter sig, såg hon Coo­per fäs­ta nå­got runt hand­le­den. Coo­per ha­de in­te tänkt lan­da i Re­no. Och han tänk­te verk­li­gen in­te ta sig till Mex­i­ko Ci­ty. Det skul­le snart bli tyd­ligt var­för han vil­le ha ak­ter­trap­pan ne­re un­der flyg­ning­en.

För­svun­nen i nat­ten

Kloc­kan 20:00 sat­tes den sista de­len av Coo­pers plan i ver­ket. När Scott och Ra­taczak såg ett blin­kan­de var­nings­ljus som in­di­ke­ra­de tryck­fall för­stod de att ak­ter­trap­pan ha­de fällts ner. Coo­per ha­de öpp­nat den bak­re ut­gång­en på egen hand. En li­ten stund se­na­re vid 20:13 be­höv­de pi­lo­ter­na kom­pen­se­ra för en

PI­LO­TEN SKUL­LE HÅL­LA PLA­NET UN­DER 10 000 FOT

li­ten vikt­för­skjut­ning i pla­nets bak­re del. De kun­de in­te med sä­ker­het av­gö­ra vad det var som ha­de hänt för­rän de lan­da­de i Re­no 22:15. Då un­der­sök­te polisen flyg­pla­net, men den ned­fäll­da ak­ter­trap­pan ta­la­de sitt tyd­li­ga språk. Coo­per ha­de hop­pat. Det fanns ing­et tvi­vel om vad det var som ha­de skett. Men vad som hän­de med Coo­per är än idag ett myste­ri­um. FBI sat­te ome­del­bart igång sö­kan­det ef­ter ka­pa­ren men hit­ta­de ingen­ting. Al­la tyck­tes ha en te­o­ri om den be­sked­li­ga, all­dag­li­ga man­nen som sat­te sig på ett flyg mel­lan Port­land och Se­att­le och hop­pa­de ut på vägen med 200 000 dol­lar på krop­pen. Med ett sånt upp­trä­dan­de och brott är det in­te kons­tigt att han blev li­te av en fol­kets hjäl­te när jak­ten på ho­nom var som mest in­ten­siv. Det ver­ka­de som om de fles­ta ha­de nå­gon te­o­ri om vem han egent­li­gen var, kanske fram­för allt för att pressen ha­de skri­vit hans namn fel. Den mytomspun­ne man­nen het­te D.B. Coo­per me­dan det egent­li­ga ali­a­set Dan Coo­per snart glöm­des bort. Det fanns många miss­tänk­ta och vis­sa var mer tro­li­ga än and­ra. Men FBI har än­nu in­te lyc­kats lö­sa fal­let. Man­nen kun­de helt en­kelt in­te iden­ti­fie­ras och hit­ta­des ald­rig. Det gjor­de där­e­mot peng­ar­na. El­ler i al­la fall de­lar av dem. Den åt­ta­å­ri­ge Bri­an Ingram gjor­de en gans­ka för­bluf­fan­de upp­täckt när han var på se­mes­ter med fa­mil­jen. Han hit­ta­de tre pa­ket ful­la med peng­ar. Polisen fast­slog att Bri­ans fynd var en del av Coo­pers byte men fyn­det hjälp­te dem in­te att hit­ta gär­nings­man­nen. FBI har länge häv­dat att Coo­per in­te överlevde fal­let. Han hop­pa­de ut i kraf­tigt regn och vind med en has­tig­het på över 300 kilo­me­ter i tim­men. Han var klädd i kostym, regn­rock och moc­ka­si­ner. Dess­utom tog han fel fall­skärm. Av de fy­ra val­de han en re­servs­kärm som var igensydd. Där­för är det tro­ligt att den så väl för­be­red­da, lug­na och trev­li­ga ka­pa­ren möt­te sin död när han föll ner i vild­mar­ken. Men så länge krop­pen in­te hit­tas kom­mer myste­ri­et med D.B. Coo­per att le­va vi­da­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.