Mor­det på Dai­sy Zick

VIN­TERN 1963 BRÖTS DEN SNÖTUNGA TYST­NA­DEN I MICHI­GAN AV POLISSIRENER. EN KVIN­NA HIT­TA­DES DÖD I EN PÖL AV BLOD. OCH SKVALL­RET FRO­DA­DES.

Världens Största Brottsmysterier - - Innehåll -

Mör­da­des mitt på dagen i sitt eget hem.

Oupp­kla­ra­de mord sker of­tast i mörkret. Mord som be­gås i dags­lju­set blir of­tast lös­ta ef­tersom det van­ligt­vis finns många vitt­nen den här ti­den på dyg­net. Ris­ken för att en gär­nings­man ska kun­na kom­ma un­dan är be­tyd­ligt mind­re om det sker mitt på blan­ka dagen, sär­skilt i om­rå­den med många boende och myc­ket tra­fik.

Det här är en av an­led­ning­ar­na till att mor­det på Dai­sy Zick den 14:e ja­nu­a­ri 1963 är unikt bland de olös­ta krim­gå­tor­na.

Dai­sy mör­da­des i sin för­orts­bo­stad mel­lan 10:00 och 11:00. Fle­ra vitt­nen såg mör­da­ren. Ef­ter mor­det stal han hen­nes bil och kör­de iväg från brotts­plat­sen, läm­na­de bi­len på en hårt tra­fi­ke­rad hu­vud­led i om­rå­det och gick iväg.

Mor­det på Dai­sy Zick för­blir olöst trots om­fat­tan­de ut­red­ning­ar som på­går än idag. Fal­let har satt my­ror i hu­vu­det på de mest er­far­na po­li­ser. Det har bli­vit ett av de mest be­ryk­ta­de brot­ten i sta­ten Michi­gans historia.

HEMMAFRU EL­LER FESTTOKIG?

Dai­sy föd­des den 5:e feb­ru­a­ri 1919 ut­an­för byn Hastings i Michi­gan. Hon gjor­de som många and­ra bond­dött­rar i om­rå­det och stan­na­de i sko­lan till åt­ton­de klass in­nan hon gif­te sig med en man från byn, Ne­vil­le ”Bill” King. Då var hon ba­ra 14 år gam­mal och King var åt­ta år äld­re än hon. Äk­ten­ska­pet var svårt och ma­ken miss­hand­la­de Dai­sy bå­de fy­siskt och psy­kiskt. Hon fick en son, Ja­mes. Ef­ter en lång kamp i det de­struk­ti­va äk­ten­ska­pet fick Dai­sy änt­li­gen ige­nom sin skils­mäs­sa. Hon var då 20 år gam­mal och en­sam­stå­en­de med sin treå­ri­ge son un­der en tid då skils­mäs­sa in­ne­bar ett stort so­ci­alt stig­ma.

Att va­ra en­sam­stå­en­de är ald­rig en­kelt och det var än vär­re un­der den sto­ra de­pres­sio­nen. Dai­sy skaf­fa­de ett jobb i Batt­le Cre­ek gans­ka nä­ra hem­met. Hon jobbade på ett av de sto­ra fö­re­tag i om­rå­det som pro­du­ce­ra­de fling­or. Batt­le Cre­ek var vi­da känt som ”Ce­re­al Ci­ty” och hu­se­ra­de bå­de Kel­logg's och Post Ce­re­als. Det var här den ame­ri­kans­ka fru­kosten pro­du­ce­ra­des.

Dai­sy gjor­de ett be­und­rans­värt jobb med att upp­fost­ra sin son trots de då­li­ga för­ut­sätt­ning­ar­na. Hen­nes sociala liv och skils­mäs­san gav hen­ne ryk­te som ”fest­ga­len” för att hon ro­a­de sig med det lil­la som fanns i form av ute­liv i Batt­le Cre­ek. And­ra världs­kri­get bröt ut och byg­den lev­de upp, bå­de in­dust­ri­ellt och tack va­re mi­li­tär­för­lägg­ning­en Fort Cus­ter i om­rå­det. År 1941 träf­fa­de Dai­sy Floyd Zick, en sol­dat som skic­kats till Batt­le Cre­ek för mi­li­tär trä­ning. De blev för­äls­ka­de och gif­te sig. Ef­ter kri­get åter­vän­de Floyd till Batt­le Cre­ek där han blev slak­ta­re i en lo­kal bu­tik. Dai­sy fick jobb hos sta­dens störs­ta ar­bets­gi­va­re, Kel­logg's.

År 1963 är äk­ten­ska­pet långt från per­fekt. Floyd ha­de bör­jat dric­ka och Dai­sy var otro­gen med man­li­ga kol­le­gor. Trots det höll ma­kar­na fast vid äk­ten­ska­pet. De ha­de ett li­tet ranch-lik­nan­de hus i en förstad till Batt­le Cre­ek vid namn Watt­les Park. Det låg drygt en mil från hen­nes ar­be­te.

Kvälls­skif­ten på Kel­logg's ha­de ryk­te om sig att va­ra gans­ka vil­da med al­ko­hol och sex in­ne i fa­bri­ken. Dai­sy fick å sin si­da ryk­te om sig att va­ra festtokig, vil­ket kanske var nå­got av en över­drift. Men hon lev­de än­då två oli­ka liv. Ett som hårt ar­be­tan­de en­sam­stå­en­de mor och ett som obe­kym­rad sing­el­kvin­na.

I ja­nu­a­ri 1963 ha­de hon dej­tat sin gif­ta kol­le­ga Ray­mond Mer­cer i två års tid.

VÅL­DET I KY­LAN

De boende i Batt­le Cre­ek minns tis­da­gen den 14:e ja­nu­a­ri som en is­kall dag. Tem­pe­ra­tu­ren låg på mor­go­nen mel­lan 23 och 27 mi­nus­gra­der ihop med en hård vind som gjor­de det helt out­härd­ligt att va­ra ute en läng­re tid.

Dai­sys sista dag i li­vet bör­ja­de som van­ligt med att hen­nes man Floyd åk­te till job­bet kloc­kan 07:45. Han ploc­ka­de upp en kol­le­ga som in­te ana­de nå­gon oro när han kör­de upp på upp­far­ten. På grund av ar­be­tet i kött­dis­ken i Fa­les Mar­ket var det lätt att kart­läg­ga Floyds ak­ti­vi­te­ter den för­mid­da­gen.

Bör­jan på dagen var näs­tan li­te långtrå­kig. Det fanns inga tec­ken på det våld som snart skul­le kom­ma. Dai­sy ha­de be­stämt träff med sin vän och kol­le­ga Aud­rey He­ming­er. Floyd ring­de hem runt kloc­kan 09:00, vil­ket han gjor­de var­je dag. Dai­sy sa att hon skul­le ta ett bad in­nan hon träf­fa­de Aud­rey. Kort där­ef­ter ring­de Dai­sy till ett lo­kalt för­säk­rings­bo­lag för att hö­ra sig för om vill­ko­ren i sitt häl­so­för­säk­rings­av­tal. Strax ef­ter det­ta fick hon ett sam­tal från pojk­vän­nen Ray­mond Mer­cer. Han ha­de lunch­pa­us på job­bet och vil­le ba­ra ringa för att sä­ga hej. Hon gjor­de nå­gon gång un­der för­mid­da­gen mat­säck i kö­ket. Hon la en smör­gås, en bit ost och pick­les i en pap­per­spå­se.

Kloc­kan 09:30 såg Mae Tolls, en tvät­ters­ka som ar­be­ta­de på Jono Stre­et där fa­mil­jen Zick bod­de, att Dai­sy ha­de dra­git för gar­di­ner­na. Nå­got som hon tyck­te var un­der­ligt ef­tersom hon van­ligt­vis in­te bru­ka­de dra för gar­di­ner­na för­rän runt kloc­kan 11:00.

Aud­rey He­ming­er ring­de hem till Dai­sy kloc­kan 10:00 för att be­kräf­ta träf­fen en halv­tim­me se­na­re. Aud­rey blev med det­ta sam­tal den sista som pra­ta­de med Dai­sy, förutom mör­da­ren.

Nå­gon gång ef­ter kloc­kan 10:00 gick gran­nen fru De­fran­ce över ga­tan och la­de mär­ke till att det stod en man fram­för Zicks hus. Han ha­de mörkt, an­tag­li­gen svart, hår. Han var klädd i en mörk­blå jac­ka i Ei­senho­wer-stil. Hon la mär­ke till att det in­te stod nå­gon bil på upp­far­ten el­ler ga­tan. Även om Dai­sy av och till ha­de herr­be­sök me­dan hen­nes man var på job­bet tyck­te fru De­fran­ce att det var kons­tigt att se nå­gon ute en så kall för­mid­dag. Sär­skilt ut­an bil.

EN KALL VÅG AV SKRÄCK

Un­ge­fär tju­go mi­nu­ter se­na­re släpp­te fru De­fran­ce ut hun­den och la­de mär­ke till att dör­ren till ga­ra­get där Dai­sy van­ligt­vis par­ke­ra­de bi­len var öp­pen, och att bi­len var bor­ta. Hon tyc­te det var märk­ligt att Dai­sy läm­nat dör­ren öp­pen i ky­lan. Sam­ti­digt vän­ta­de Aud­rey He­ming­er på sin vä­nin­na på ett lo­kalt café. Dai­sy dök ald­rig upp. När Aud­rey kom till Kel­logg's hör­de hon ef­ter med Dai­sys pojk­vän Ray­mond Mer­cer som in­te hel­ler viss­te var hon var. Dai­sy ha­de in­te kom­mit till job­bet. Ef­ter ett obe­sva­rat sam­tal till Zicks hus ring­de Aud­rey di­rekt till Floyd Zick.

Floyd var oro­lig för att nå­got ha­de hänt och åk­te strax hemåt. På vägen hem såg han att Dai­sys 1959-års Pon­ti­ac stod par­ke­rad vid väg­kan­ten längs med den snötäck­ta vägen. Han var rädd att hen­nes bil ha­de gått sön­der i ky­lan, men när han kom fram till for­do­net såg han inga spår av Dai­sy. Han kun­de star­ta bi­len med sin egen nyc­kel på första för­sö­ket.

Floyd Zick läm­na­de sin frus bil där den var och kör­de hemåt. När han kom hem märk­te han att dör­ren stod på glänt. Hen­nes lunch låg på köks­bor­det, vil­ket ta­la­de för att hon ald­rig ha­de läm­nat hem­met. Floyd ro­pa­de på hen­ne men fick ing­et svar. Det var all­de­les för tyst i hu­set.

Se­dan la­de han mär­ke till någ­ra oli­ka sa­ker som gjor­de att han fick en bild av vad som ha­de skett. Han såg att köks­mat­tan låg i en hög fram­för disk­bän­ken. Te­le­fo­nen, som stod på en hyl­la mel­lan kö­ket och ett an­nat rum, ha­de fått led­ning­en av­klippt. Sov­rum­met var stö­kigt. Hans ordningsamma fru skul­le ald­rig ha läm­nat rum­met i det skic­ket. På säng­en såg han kon­tu­rer­na av hen­nes kropp, teck­nad med blod­fläc­kar på täc­ket. In­ne­hål­let i hen­nes hand­väs­ka låg ut­strött på gol­vet.

Floyd gick in i gäst­rum­met. Där såg han att nå­gon flyt­tat på mu­si­kan­lägg­ning­en. Det var blod på väg­gar­na och gar­de­robs­dör­ren. Han gick läng­re in i rum­met och fick till sist syn på sin fru. Hen­nes föt­ter stack ut vid si­dan av säng­en, fort­fa­ran­de i de svar­ta och guld­fär­ga­de toff­lor­na. Hon ha­de på sig bru­na byx­or. Det ena be­net låg vri­det på ett ona­tur­ligt sätt bakom krop­pen. Hon låg mel­lan säng­en och väg­gen och hen­nes ar­mar var bund­na bakom ryg­gen med skär­pet från mor­gon­roc­ken. Bröst­kor­gen var täckt av brun­ak­tigt blod.

Täc­ket var ge­nom­dränkt av blod och gav en fing­er­vis­ning om hur all­var­li­ga hen­nes ska­dor var. Floyd sat­te sig ned bred­vid hen­ne. Han mum­la­de hen­nes namn, ”Dai­sy … Dai­sy …”, men hon sva­ra­de in­te. När han sträck­te fram han­den och rör­de hen­ne fick han si­na far­hå­gor be­kräf­ta­de. Hon var död.

Det var så myc­ket blod i hu­set att han gis­sa­de att hon bli­vit skju­ten. Istäl­let ha­de hon stuc­kits med kniv ota­li­ga gång­er.

Floyd gick ner till käl­la­ren för att an­vän­da te­le­fo­nen där. Han ring­de till köp­cent­ret där han jobbade och till Michi­gan-po­li­sens sta­tion i Batt­le Cre­ek. Kloc­kan var 13:15.

SOV­RUM­MET VAR STÖ­KIGT. HANS ORDNINGSAMMA FRU SKUL­LE ALD­RIG HA LÄM­NAT RUM­MET SÅ.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.