Ta­man Shud

MITT I KAL­LA KRI­GET SATT POLISEN MED EN OI­DEN­TI­FI­E­RAD KROPP OCH EN KOD SOM ING­EN KUN­DE KNÄC­KA.

Världens Största Brottsmysterier - - Innehåll -

En oi­den­ti­fi­e­rad kropp och en olös­bar kod.

Ing­en iden­ti­tet, ing­en döds­or­sak och inga tyd­li­ga mo­tiv.polisen fam­lar fort­fa­ran­de i mörkret när det gäl­ler So­mer­ton-man­nen. Hans kropp som hit­ta­des på en strand i söd­ra Austra­li­en 1948 bar inga tec­ken på vad som lett fram till hans död. Vad hän­de? Ut­re­dar­na skic­ka­des på re­sul­tat­lö­sa un­der­sök­ning­ar med ba­ra två spår att föl­ja: två ord och en kod som in­te kun­de knäc­kas.

Ett lik på stran­den

Det är den 1:a de­cem­ber och vå­ren går mot sitt slut i Austra­li­en. En guld­smed och hans fru tar en pro­me­nad i den var­ma kvälls­so­len på So­mer­ton-stran­den i Ade­lai­de. De får plöts­ligt syn på nå­got en bit bort. Det ser ut att va­ra en ele­gant man som lig­ger och vi­lar vid en sten­mur längst med stran­den. Han lyf­ter sin hög­ra arm på ett un­der­ligt sätt och pa­ret an­tar att han är be­ru­sad och läm­nar ho­nom där att nykt­ra till.

Näs­ta mor­gon går pa­ret ned till stran­den igen för ett mor­gon­dopp. Guldsme­den ser man­nen igen och läg­ger mär­ke till att han lig­ger i pre­cis sam­ma ställ­ning med en halvrökt ci­ga­rett på kra­gen. Pa­ret för­står att man­nen mås­te va­ra död och kon­tak­tar polisen. Den dö­de är kall och krit­vit men har inga mär­ken på krop­pen el­ler klä­der­na som ty­der på att han va­rit ut­satt för våld. Döds­or­sa­ken är oklar. Vid en se­na­re ob­duk­tion vi­sar det sig att man­nen är mel­lan 40 och 45 år gam­mal och att döds­or­sa­ken an­tag­li­gen var hjärt­svikt. Ti­den för hans död be­räk­nas runt kloc­kan 02:00. Det un­der­li­ga är na­tur­ligt­vis att en till sy­nes frisk och stark ung man van­ligt­vis in­te får hjärt­svikt mitt i nat­ten.

Pa­to­lo­ger­na kom­mer fram till att det in­te kan ha va­rit ett na­tur­ligt döds­fall då man­nens mjäl­te var svul­len och han ha­de stör­re blöd­ning­ar i le­ver, nju­rar och hjär­nan. De­ras bäs­ta giss­ning var att han ha­de fått i sig nå­gon sorts gift, kanske di­gi­ta­lis el­ler stro­fan­tin. Men de hit­ta­de ald­rig någ­ra spår av gift i krop­pen.

Man­nens klä­der avslöjade ingen­ting om hans iden­ti­tet och de hit­ta­de ba­ra ci­ga­ret­ter, tänd­stic­kor, tuggum­mi, två kam­mar, en oan­vänd tåg­bil­jett och en buss­bil­jett i hans fic­kor. Dess­utom ha­de al­la lap­par i hans klä­der klippts bort.

En bild på den dö­de pub­li­ce­ra­des i tid­ning­en och hans fin­gerav­tryck skic­ka­des till po­lis över he­la värl­den. Ing­en kun­de be­rät­ta vem man­nen var. Släk­ting­ar till sak­na­de per­so­ner kom för att ta sig en titt på den dö­de men ing­en kän­de igen man­nen som låg fram­för dem.

Jak­ten på in­for­ma­tion fort­sat­te. Den 14:e ja­nu­a­ri 1949 hit­ta­de man änt­li­gen ett vik­tigt spår i en be­man­nad gar­de­rob på Ade­lai­de cen­tral­sta­tion. En skinn­väs­ka ha­de läm­nats in av en okänd man sam­ma dag som den dö­de man­nen sågs på stran­den första gång­en. Väs­kan in­ne­höll en spo­le oran­ge tråd. Det var sam­ma tråd som an­vänts till att la­ga ett hål i den dö­de man­nens byx­fic­ka. En eti­kett på si­dan av väs­kan ha­de tyd­li­gen ock­så ri­vits av och klä­der­na som låg i väs­kan sak­na­de ock­så lap­par. Polisen var över­ty­gad om att väs­kan till­hör­de man­nen och upp­täck­te att tre av plag­gen ha­de mär­ken med nam­net Ke­an el­ler T. Ke­an skri­vet på in­si­dan. De ha­de änt­li­gen ett namn att gå på. Men det blev snart tyd­ligt att det in­te fanns nå­gon äga­re till nam­net. Polisen ha­de in­te kom­mit nå­gon­stans med att re­da ut man­nens iden­ti­tet. De pro­va­de där­för att se om in­ne­hål­let i väs­kan kun­de ge någ­ra led­trå­dar om man­nens yr­ke. De hit­ta­de ett set med text­scha­blo­ner som bru­ka­de an­vän­das på han­dels­far­tyg för att mär­ka las­ten. Den ame­ri­kans­ka jac­kan han ha­de på sig ta­la­de för att han var van vid att re­sa. Han ha­de kanske rest runt en del un­der and­ra världs­kri­get.

”Det är slut”

En nog­grann ge­nom­gång av al­la in­vand­rings­re­gis­ter gav inga nya led­trå­dar och man be­stäm­de sig för att ta in nya ex­per­ter som skul­le tit­ta när­ma­re på den okän­da man­nens ägo­de­lar. Det var först då, ef­ter fy­ra må­na­der ef­ter att krop­pen upp­täck­tes, som de nya ut­re­dar­na hit­ta­de nå­got de and­ra ha­de mis­sat. En hem­lig fic­ka var in­sydd i lin­ning­en på man­nens byx­or. Fic­kan in­ne­höll en ihoprul­lad pap­pers­bit där det stod två ord: ”Tamám Shud”. Ut­re­dar­na för­stod in­te myc­ket av det­ta. Men en jour­na­list upp­lys­te dem om att or­den var per­sis­ka och att be­ty­del­sen un­ge­fär var ”Det är slut”. Jour­na­lis­ten tip­sa­de ock­så om att pap­pers­bi­ten an­tag­li­gen ha­de ri­vits ut ur en ko­pia av po­e­si­bo­ken Ru­baiy­at av Omar Khayy­am. Po­e­si­bo­ken skrevs på 1100-ta­let och ut­tryc­ket ”Tamám Shud” an­vän­des som sista ord i många eng­els­ka över­sätt­ning­ar. Det an­vän­des på sam­ma sätt som ut­tryc­ket ”The End”. Trots många för­fråg­ning­ar på bib­li­o­tek, hos för­läg­ga­re och bok­hand­la­re kun­de de in­te hit­ta ett en­da ex­em­plar av po­e­si­bo­ken som var tryckt i sam­ma typ­snitt som på pap­pers­bi­ten.

Det gick yt­ter­li­ga­re sex må­na­der in­nan polisen hit­ta­de nya spår

i fal­let. En man gick in på en po­lis­sta­tion i Ade­lai­de med just den bok de var ute ef­ter. Han be­rät­ta­de för polisen att han hit­tat boken på gol­vet vid bak­sä­tet i sin bil strax ef­ter att de hit­ta­de den okän­da man­nens kropp. Bi­len ha­de stått par­ke­rad olåst någ­ra få hund­ra me­ter från So­mer­ton-stan­den. Han trod­de först att boken till­hör­de en svå­ger och la­de den i handskut­rym­met.

Det var först ef­ter han sett bil­der av den av­riv­na si­dan i tid­ning­en som han la mär­ke till att en del av den sista si­dan var bor­ta. Han be­stäm­de sig då för att ta med boken till myn­dig­he­ter­na. Ef­ter en när­ma­re titt på boken upp­täck­te polisen ett te­le­fon­num­mer som skri­vits på in­si­dan av bokens bak­re pärm. Vid si­dan av te­le­fon­num­ret stod det nå­got som ver­ka­de va­ra en hem­lig kod. De ring­de te­le­fon­num­ret och en sjuk­skö­ters­ka som bod­de nä­ra So­mer­ton-stran­den sva­ra­de. Polisen frå­ga­de hen­ne om boken och hon be­rät­ta­de att hon ha­de gett en ko­pia av boken (Ru­baiy­at av Omar Khayy­am) till en sol­dat som hon möt­te un­der and­ra världs­kri­get. Sol­da­ten het­te Al­fred Box­all.

Polisen var över­ty­gad om att de änt­li­gen ha­de kom­mit fram till den mys­tis­ke man­nens iden­ti­tet. De spå­ra­de nam­net vi­da­re men upp­täck­te snart att Al­fred Box­all bod­de i New South Wa­les och fort­fa­ran­de var vid liv. Det märk­li­ga var att han fort­fa­ran­de ha­de po­e­si­bo­ken han fått av sjuk­skö­ters­kan. Hans bok var helt in­takt. Polisen be­stäm­de sig för att för­hö­ra sjuk­skö­ters­kan på nytt. Det här gång­en be­rät­ta­de hon att Box­all ha­de

EN MAN GICK IN PÅ PO­LIS­STA­TIO­NEN MED JUST DEN BOK DE LE­TA­DE EF­TER

skic­kat ett brev till hen­ne ef­ter kri­get men att hon ha­de sva­rat med att hon nu var gift. Nå­gon gång året in­nan ha­de hen­nes gran­ne be­rät­tat att en man ha­de ringt på hen­nes dörr när hon in­te var hem­ma. Hon viss­te in­te om det var Box­all el­ler nå­gon an­nan som ringt på.

Polisen var tillbaka på noll och be­stäm­de sig för att vi­sa kvin­nan ett gips­av­tryck av man­nens ansikte. Hans kropp ha­de be­gravts för länge se­dan. Kvin­nans re­ak­tion när hon såg an­sik­tet var myc­ket över­ras­kan­de. Hon blev helt lam­sla­gen och polisen trod­de att hon skul­le svim­ma. De frå­ga­de om hon kän­de igen man­nen och hon in­si­ste­ra­de på att det var Al­fred Box­all, sol­da­ten hon mött un­der kri­get. Det för­kla­ra­de hen­nes kraf­ti­ga re­ak­tion. Hon bad polisen om att få va­ra ano­nym av hän­syn till sin man och fa­milj. Hon vil­le in­te bli knu­ten till den dö­de man­nen el­ler Box­all.

Ko­den ing­en kun­de knäc­ka

Ef­tersom te­le­fon­num­ret in­te led­de nå­gon­stans vände ut­re­dar­na uppmärksamheten mot de and­ra teck­nen i boken. Det var fem lin­jer med oli­ka bok­stä­ver och vis­sa av dem ha­de stru­kits över och and­ra fått ett kryss. Det lik­nan­de nå­gon typ av kod. Men polisen ha­de svårt att knäc­ka ko­den då de ba­ra ha­de en li­ten bit av tex­ten att job­ba med. In­te ens ex­per­ter från Austra­li­an Naval Intelligence kla­ra­de att dechiffrera ko­den. Den tryck­tes i pressen och fle­ra ama­törkod­knäc­ka­re gjor­de ett för­sök. Ing­en kla­ra­de av att av­slö­ja det hem­li­ga med­de­lan­det. Vis­sa trod­de att ko­den var de första bok­stä­ver­na i en me­ning men ut­an nå­gon in­for­ma­tion var det helt omöj­ligt att kom­ma fram till vil­ka ord det skul­le kun­na va­ra. Ko­den är fort­fa­ran­de olöst och in­te ens värl­dens främs­ta ex­per­ter för­står vad det står. I dag und­rar en del om bok­stä­ver­na kanske helt sak­nar me­ning.

Un­der al­la de år som gått har det lagts fram många te­o­ri­er om So­mer­ton-man­nens död. Han dog på ett till sy­nes lugnt sätt, kanske av för­gift­ning, vil­ket har fått många att tro att han be­gick själv­mord. And­ra te­o­ri­er är obe­hag­li­ga­re. Krop­pen hit­ta­des mitt i kal­la kri­get och Ade­lai­de låg ba­ra någ­ra få mil från en topp­hem­lig an­lägg­ning för ra­ket­forsk­ning. Blev han mör­dad för att han gjor­de nå­got som stör­de fi­en­den? Den här te­o­rin lev­de upp ef­ter sjuk­skö­ters­kans död. Hen­nes dot­ter be­rät­ta­de att mam­man ta­la­de rys­ka. Hon ska ock­så ha be­rät­tat för dot­tern att det som hänt den mys­tis­ka man­nen var en in­ter­na­tio­nell historia. Dess­utom ha­de ci­ga­ret­ter­na som hit­ta­des i den okän­de man­nens fic­ka lagts i ett pa­ket av ett bil­li­ga­re mär­ke. Det­ta ty­der på att hans eg­na ci­ga­ret­ter ha­de ta­gits ut och er­satts med för­gif­ta­de ci­ga­ret­ter. Sen var det na­tur­ligt­vis den kryp­tis­ka ko­den. Det kanske var ett med­de­lan­de från den dö­de man­nen el­ler från hans fi­en­der. Ko­den kan ha skic­kats som ett med­de­lan­de till en spe­ci­fik per­son el­ler or­ga­ni­sa­tion som viss­te hur de skul­le knäc­ka den.

Om det­ta var en ren spi­ont­hril­ler med mord som upp­lös­ning är fort­fa­ran­de oklart. Det har gått många år ut­an att någ­ra nya be­vis kom­mit fram och vi kom­mer an­tag­li­gen ald­rig att få ve­ta vad det var som hän­de med man­nen i So­mer­ton.

EX­PER­TER FRÅN AUSTRA­LI­AN NAVAL INTELLIGENCE KUN­DE IN­TE DECHIFFRERA KO­DEN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.