MAN­NEN MED BAR­NET

FANNS DET VITT­NEN TILL KIDNAPPNINGEN?

Världens Största Brottsmysterier - - Madeleine Mccann -

Den pen­sio­ne­ra­de af­färs­man­nen Mar­tin Smith var på se­mes­ter med fa­mil­jen i Praia da Luz. Nat­ten då Madeleine Mc­cann för­svann såg han nå­got som sat­te my­ror i hu­vu­det på ho­nom. När me­di­er­na rik­ta­de strål­kas­tar­lju­set mot se­meste­ror­ten han nyss be­sökt be­stäm­de sig ir­län­da­ren för att kon­tak­ta den lo­ka­la polisen. Han fick via den ir­länds­ka po­liskå­ren kon­takt med por­tu­gi­sis­ka PJ den 26:e maj. Mar­tin Smith var på väg hem från en mid­dag till­sam­mans med sin fru, dot­ter, son och svär­dot­ter samt fy­ra barn. De bod­de i en lä­gen­het in­te långt från Oce­an Club. Nå­gon­stans mel­lan Rua de Esco­la Primária och Rua 25 de Abril fick Smith och fle­ra and­ra syn på en man som bar på ett barn.

Man­nen med bar­net be­skrevs som en vit, nor­malt byggd och kort­hå­rig man i 35-års­ål­dern. Flic­kan, som ver­ka­de so­va, ha­de ljust hår och be­skrevs av fle­ra vitt­nen som bar­fo­ta. Hon ha­de på sig en vit el­ler ro­sa py­ja­mas. Smith-fa­mil­jen upp­fat­ta­de si­tu­a­tio­nen som myc­ket märk­lig. Man­nen gick snabbt för­bi. Det såg in­te ut som att han var van vid att bä­ra ett li­tet barn. En­ligt Smith var kloc­kan runt 22:00 när man­nen pas­se­ra­de.

Kan det va­ra så att Smith-fa­mil­jen såg Madeleine och man­nen som kid­nap­pa­de hen­ne? Det fanns över­vak­nings­ka­me­ror i om­rå­det, men ma­te­ri­a­let ra­de­ra­des in­nan polisen hann krä­va ut det. Om Smit­h­fa­mil­jen fak­tiskt ha­de rätt kanske vi ald­rig kom­mer att få ve­ta.

Ma­de­le­i­nes för­äld­rar för­sök­te med hjälp av me­di­er­na att rät­ta till sitt miss­tag. Ett miss­tag som kos­ta­de dem de­ras älds­ta dot­ter; näm­li­gen att läm­na si­na tre små barn en­sam­ma en stund i en olåst se­mester­lägen­het. De­ras för­sök be­trak­ta­des dock som an­ting­en miss­tänkt el­ler att det in­te för­tjä­na­de nå­gon sym­pa­ti. Trots det fort­sat­te de att för­sö­ka, för att Madeleine och hen­nes öde na­tur­ligt­vis var det viktigaste för dem.

Pa­ret Mc­cann käm­pa­de med näb­bar och klor för att hål­la fal­let le­van­de i me­di­er­na, och de fort­sat­te länge att fram­stå som op­ti­mis­tis­ka och hopp­ful­la. De­ras en­da mål var att få sin dot­ter tillbaka. Paj­kast­ning han­te­ra­de de via me­di­er­na. Om brå­ken ut­veck­la­des till rent för­tal så gick de vi­da­re till rät­ten.

SEMESTERN BLEV EN MARDRÖM

Det var en gans­ka ty­pisk se­mes­ter. Mc­cann-fa­mil­jen (Ka­te, Ger­ry, Madeleine och tvil­ling­ar­na Ame­lie och Se­an) res­te till Praia da Luz på Al­gar­ve­kus­ten i Por­tu­gal. Det här var en gång i ti­den en lugn fis­ke­by. Nu var det en populär ort för brit­ter på jakt ef­ter bra vä­der och lå­ga pri­ser. En del av dem flyt­ta­de dit per­ma­nent, och pas­sa­de på att dry­ga ut kassan ge­nom att hy­ra ut si­na lä­gen­he­ter till brit­tis­ka tu­ris­ter.

Den sport­in­tres­se­ra­de fa­mil­jen Mc­cann ha­de bo­kat en lä­gen­het på Oce­an Club, ett se­mester­kom­plex med lä­gen­he­ter och små­hus. Här fanns det gott om ak­ti­vi­te­ter, pu­bar och re­stau­rang­er. De bo­ka­de lä­gen­he­ten ge­nom mäk­lar­fir­man Mark War­ner Ltd. Ing­en ha­de kun­nat tro att den frid­ful­la or­ten skul­le bli känd som brotts­plats för de­cen­ni­ets mest om­ta­la­de kid­napp­ning.

De första se­mester­da­gar­na flöt snabbt iväg, så som det bru­kar va­ra på fa­mil­je­se­mestern när al­la trivs och slapp­nar av. För­äld­rar­na var dock sug­na på att ha li­te egen­tid ut­an bar­nen. Ett fak­tum som se­na­re skul­le kom­ma att an­vän­das emot dem.

Oce­an Club var ett barn­vän­ligt stäl­le med gott om ak­ti­vi­te­ter och barn­pass­ning un­der da­gar­na, så att för­äld­rar­na kun­de nju­ta av ten­nispass el­ler and­ra vux­en­ak­ti­vi­te­ter. Den som vil­le kun­de ock­så få hjälp med barn­pass­ning på kväl­len.

Pa­ret Mc­cann val­de att in­te an­vän­da sig av barn­pass­nings­tjäns­ten. De tviv­la­de på att de­ras små barn skul­le tri­vas med främ­ling­ar. Där­för val­de de, pre­cis som de and­ra för­äld­rar­na i re­se­säll­ska­pet, att lå­ta bar­nen va­ra en­sam­ma i lä­gen­he­ten. De tit­ta­de till bar­nen då och då för att för­säk­ra sig om att allt var okej. Det här ska ha skett en gång i halv­tim­men.

Var de idyl­lis­ka om­giv­ning­ar­na vil­se­le­dan­de? Blev Ka­te och Ger­ry Mc­cann in­vag­ga­de i falsk trygg­het? Lä­gen­het 5A låg vid si­dan om pool­om­rå­det, mitt emot ta­pas­re­stau­rang­en där de åt mid­dag var­je kväll vid 20:30-ti­den. Pa­ret Mc­cann äg­na­de sig var­ken åt fes­tan­de el­ler sex­or­gi­er, som de por­tu­gi­sis­ka skval­ler­tid­ning­ar­na för­sök­te få det till.

UPPTÄCKTEN

Strax in­nan 22:00 gick Ka­te Mc­cann den fem­tio me­ter långa sträc­kan från ta­pas­re­stau­rang­en till lä­gen­he­ten. Var­je steg på den kor­ta pro­me­na­den för­de hen­ne när­ma­re det som skul­le för­änd­ra fa­mil­jens liv för all­tid.

Ka­te märk­te att nå­got var fel re­dan när hon kom in i lä­gen­he­ten ge­nom den öpp­na ve­ran­da­dör­ren: Bar­nens sov­rums­dörr var vidöp­pen. När hon gick när­ma­re märk­te hon ock­så att fönst­ret var öp­pet och att per­si­en­nen på ut­si­dan om fönst­ret ha­de dra­gits upp. Ka­te och Ger­ry ha­de läm­nat dör­ren på glänt för att kun­na tit­ta till bar­nen ut­an stö­ra dem.

Ger­ry Mc­cann be­rät­ta­de att han ha­de va­rit in­ne hos bar­nen kloc­kan 21:05 och att de då sov tungt. Ing­et ty­der på att pa­ret ljög om det­ta, och per­so­na­len på ta­pas­re­stau­rang­en be­kräf­ta­de att Mc­cann-pa­ret läm­na­de re­stau­rang­en vid de tid­punk­ter de be­skri­vit. Ger­rys be­sök var det sista som pa­ret Mc­cann gjor­de in­nan Ka­te upp­täck­te att Madeleine var bor­ta. Men bar­nen var in­te helt oö­ver­va­ka­de ef­ter att Ger­ry läm­nat lä­gen­he­ten.

Pa­rets vän Matt Old­fi­eld tit­ta­de in vid 21:25. Han ha­de va­rit in­ne hos si­na eg­na barn och kon­sta­te­rat att de sov gott, och tog se­dan en snabb tur in till 5A så att Ger­ry och Ka­te skul­le slip­pa.

Allt var som van­ligt, en­ligt Old­fi­eld. Men han ha­de in­te tit­tat så no­ga. Ma­de­le­i­nes kid­nap­pa­re mås­te ha haft koll på hur Mc­cann­pa­ret kom och gick. Madeleine för­svann an­tag­li­gen ef­ter Ger­rys sista be­sök.

Ka­te gick in i bar­nens rum och kun­de re­dan i dörr­öpp­ning­en se att Ma­de­le­i­nes säng var tom. De små tvil­ling­ar­na låg i re­se­säng­ar­na mitt i rum­met. Bå­de Mc­cann-pa­ret och polisen Gu­ar­da Na­cio­nal Re­pu­b­li­ca­na (GNR) skul­le se­na­re no­te­ra att bar­nen ha­de so­vit som stoc­kar he­la nat­ten, trots för­tviv­la­de rop och högljudd gråt. Ha­de tvil­ling­ar­na bli­vit dro­ga­de el­ler be­dö­va­de? Den här oro­väc­kan­de tan­ken gav nä­ring till idén om att Ka­te och Ger­ry var skyl­di­ga, och att de ha­de dro­gat ner si­na eg­na barn för att va­ra säk­ra på att de in­te skul­le mär­ka någon­ting. Det kanske in­te be­hö­ver näm­nas att det ald­rig kom fram någ­ra be­vis för den här an­kla­gel­sen.

Ka­te för­stod att nå­got var all­var­ligt fel ef­ter ba­ra tju­go se­kun­ders le­tan­de i lä­gen­he­ten. Den in­tet ont anan­de Ger­ry som var kvar på ta­pas­re­stau­rang­en med vännerna fick en chock när Ka­te sprang över pool­om­rå­det, skri­kan­des. Det finns fle­ra oli­ka ver­sio­ner av vad hon ska ha ro­pat den kväl­len, men någon­ting likt: ”Madeleine är bor­ta”, ”den jäv­la skit­hö­gen har ta­git hen­ne” och ”de jäv­la skit­hö­gar­na har ta­git hen­ne”.

DE SMÅ SOV SOM STOC­KAR HE­LA NAT­TEN, TROTS HYSTERISKA SKRIK OCH HÖGLJUDD GRÅT

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.