UT­RED­NING­EN

DE KOM ING­EN VART TROTS ETT DETALJERAT SIG­NA­LE­MENT PÅ MÖR­DA­REN.

Världens Största Brottsmysterier - - Mördaren På I-70 -

Kort ef­ter mor­det på Nan­cy Kitz­mil­ler i St Char­les den 3:e maj bör­ja­de polisen från al­la de tre del­sta­ter­na job­ba till­sam­mans med den in­for­ma­tion de ge­men­samt satt på. Mor­den ha­de sto­ra lik­he­ter. Snart skul­le de tek­nis­ka un­der­sök­ning­ar­na be­kräf­ta det som de al­la ana­de: det­ta var en se­ri­e­mör­da­res verk. Men yt­ter­li­ga­re ett fak­tum kun­de styr­ka te­o­rin om att en se­ri­e­mör­da­re stod bakom det he­la, näm­li­gen att det in­te fanns nå­gon an­nan för­kla­ring. Mordut­re­dar­na i de oli­ka di­strik­ten tit­ta­de när­ma­re på offren och för­hör­de al­la med kopp­ling­ar till dem men kun­de in­te hit­ta någ­ra ge­men­sam­ma led­trå­dar, mo­tiv el­ler miss­tänk­ta.

”In­te i nå­got av fal­len fanns det nå­gon som ha­de mo­tiv att dö­da de här per­so­ner­na”, sa en av po­li­ser­na år 1992.

Se­dan var det hur gär­nings­man­nen gick till väga. ”Det här är in­te en nor­mal typ av mord el­ler brott”, sa en po­lis­chef i Wichita. ”Det är ovan­ligt med väp­na­de rån mot den här ty­pen av bu­ti­ker”.

Om rån in­te var det verk­li­ga mo­ti­vet kun­de det ba­ra fin­nas en för­kla­ring till de me­nings­lö­sa då­den, näm­li­gen själ­va mor­den.

Men när det gäl­ler se­ri­e­mör­da­re ha­de den här man­nen in­te myc­ket ge­men­samt med de fles­ta and­ra se­ri­e­mör­da­re. Brot­ten var in­te sex­u­ellt mo­ti­ve­ra­de med kväv­ning el­ler kniv­hugg som döds­or­sak och se­ri­e­mör­da­ren var in­te en sa­dist som njöt av att se offren i ögo­nen när de dog. I-70-mör­da­ren vil­le in­te ens se si­na of­fers an­sik­ten. Han sköt dem i bak­hu­vu­det. Han val­de tom­ma bu­ti­ker, be­gick si­na brott snabbt och för­svann där­i­från.

Den här man­nen var för­sik­tig. Kanske rent av li­te feg. En ar­bets­grupp på över 40 po­li­ser som jobbade över stats­grän­ser­na eta­ble­ra­des. Men de ha­de in­te sär­skilt myc­ket att job­ba med: ”Vi har ju ing­en aning om vad det är vi le­tar ef­ter”, sa en mod­stu­len po­lis­chef från Terre Hau­te.

Bris­ten på spår var fru­stre­ran­de. Gär­nings­man­nen läm­na­de inga fin­gerav­tryck ef­ter sig. In­te ens ett hårstrå. Ing­et av offren ha­de gått till motan­grepp, ing­en av dem ha­de klöst ho­nom i an­sik­tet el­ler ri­vit av en knapp på hans jac­ka. Ing­en såg ho­nom sät­ta sig i en bil. De få led­trå­dar som fanns pe­ka­de mot att det var en och sam­ma gär­nings­man som stod bakom de sex då­den, men de kun­de in­te fast­slå vem han var.

Det hind­ra­de dem dock in­te från att gö­ra ett gott po­lis­ar­be­te. De sam­la­de in tu­sen­tals namn från mo­tell­re­gis­ter och vi­sa­de fant­om­bil­der på ben­sin­sta­tio­ner och rast­stäl­len längs med mo­tor­vä­gar­na. Han­dels­re­san­de, last­bils­chauf­fö­rer och lif­ta­re var de grup­per som ut­re­dar­na kon­cen­tre­ra­de sig mest på.

I mit­ten av maj bör­ja­de in­sats­grup­pen att kal­la den miss­tänk­te för I-70-mör­da­ren. De första fan­tom­teck­ning­ar­na of­fent­lig­gjor­des. Hans till­vä­ga­gångs­sätt be­skrevs. De sex off­rens iden­ti­te­ter av­slö­ja­des. Pressen skrev om var och en av dem. Snart väck­te fal­let upp­märk­sam­het i he­la USA.

Då för­svann plöts­ligt mör­da­ren ...

DET FANNS ING­EN SOM HA­DE MO­TIV FÖR MOR­DEN I NÅ­GOT AV FAL­LEN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.