UT­RED­NING­EN

POLISEN HA­DE MÅNGA SPÅR MEN DE LED­DE BA­RA TILL ÅTERVÄNDSGRÄNDER.

Världens Största Brottsmysterier - - Mordet På Daisy Zick -

Brotts­plat­sen ha­de in­te myc­ket att er­bju­da tek­ni­ker­na år 1963. Det fanns blod­spår på dör­ren mel­lan kö­ket och ga­ra­get till ve­ran­dan. Det fanns fi­ber från gu­la bo­mulls­hands­kar, så­da­na som id­rot­ta­re bru­ka­de an­vän­da, bå­de i sov­rum­met och på off­rets byx­or. En del av Kel­logg's per­so­nal bru­ka­de ock­så an­vän­da den här ty­pen av hands­kar.

Dai­sys Pon­ti­ac Bon­ne­vil­le togs till ett po­lis­ga­rage för att un­der­sö­kas. Det fanns blod­spår på ut­si­dan av pas­sa­ge­rar­dör­ren pre­cis vid dörr­hand­ta­get. Pre­cis som om nå­gon ha­de stru­kit blo­det längs med bi­len. Vid fron­ten av bi­len hit­ta­de polisen ett vagt tex­tilav­tryck. Det var ett så­dant mär­ke som kan upp­kom­ma om nå­gon står lu­tad mot bi­len. På stöt­fång­a­ren upp­täck­tes det än­nu fler gu­la tex­til­fib­rer.

Fle­ra fin­gerav­tryck häm­ta­des från bi­len, men polisen kun­de ute­slu­ta al­la av­tryck utom ett. Det hit­ta­des på in­si­dan av dörr­hand­ta­get på fö­rar­si­dan. Det mås­te ha läm­nats av nå­gon som drog igen dör­ren.

Oav­sett vem mör­da­ren var mås­te han ha häm­tats av nå­gon el­ler even­tu­ellt haft en bil stå­en­de när han rym­de. Det skul­le vi­sa sig att polisen Fred Richie från Cal­houn County ha­de kört för­bi en per­son som gått iväg från Dai­sys bil den för­mid­da­gen. Richie min­des in­te sär­skilt myc­ket om den man han såg. Ef­tersom han var för­se­nad la­de han knappt mär­ke till man­nen när han skyn­da­de sig mot tings­hu­set.

Brev­bä­ra­ren i Zick-fa­mil­jens di­strikt, Wil­li­am New­man Daily, för­hör­des och hans upp­gif­ter är in­tres­san­ta på två sätt. Han häv­da­de att när han le­ve­re­ra­de pos­ten till pa­ret kloc­kan 11:10 så var ga­ra­ge­dör­ren stängd. Dör­ren på bak­si­dan av hu­set där Dai­sy bru­ka­de stäl­la sin bil var där­e­mot öp­pen. Daily be­rät­ta­de ock­så att han såg nå­gon gå längs med Michi­gan Avenue pre­cis ut­an­för re­stau­rang­en Chuck Wa­gon. Brev­bä­ra­ren be­rät­ta­de att det var en man som gick väs­terut. Han var runt 40 år gam­mal och mel­lan 1,65 och 1,75 me­ter lång med svart hår. Daily sa att man­nen in­te ha­de nå­gon mös­sa på sig och att han väg­de runt 70-75 ki­lo. Han ha­de på sig en lång, ga­bar­din­lik­nan­de jac­ka. Daily me­na­de att han var mörk­hy­ad. Han sa ock­så att man­nen ha­de ett egen­dom­ligt le­en­de på läp­par­na. Trots att lo­kal­tid­ning­ar­na ef­ter­lys­te man­nen lyc­ka­des ing­en an­nan se ho­nom.

Ut­re­dar­na la myc­ket tid på att ana­ly­se­ra Dai­sys då­li­ga ryk­te. Först och främst tit­ta­de de när­ma­re på Dai­sys man Floyd. Var han svartsjuk och på jakt ef­ter hämnd? Pro­ble­met var att Floyds jobb gjor­de att han syn­tes myc­ket bland folk, han ha­de allt­så ett ali­bi för tid­punk­ten då hans fru blev mör­dad. Floyd kla­ra­de dess­utom ett lögn­de­tek­tor­test med glans. Han ha­de hel­ler ing­et klart mo­tiv.

Ray­mond Mer­cers ak­ti­vi­te­ter un­der mord­da­gen blev ock­så or­dent­ligt grans­ka­de. Men han ar­be­ta­de på fa­bri­kens un­der­hålls­av­del­ning och hans kol­le­gor kun­de in­ty­ga att de sett ho­nom där på ar­bets­tid.

Polisen för­ut­sat­te att Dai­sy bli­vit mör­dad för att hon ha­de en af­fär på ar­bets­plat­sen. Där­för tog ut­re­dar­na sig an näs­tan al­la de an­ställ­da på Kel­logg's och fick dem att re­do­vi­sa var de be­fann sig på mord­da­gen. Det ge­nom­för­des lögn­de­tek­tor­tes­ter, och fin­gerav­tryck jäm­för­des med det av­tryck som togs från bil­dör­ren. Dus­sin­tals pro­ver togs och polisen häm­ta­de in ett an­tal miss­tänk­ta per­so­ner som för­hör­des och tes­ta­des. Men de fick inga re­sul­tat.

Den 49 år gam­le Gar­rett Van Me­er kon­tak­ta­de polisen två må­na­der ef­ter mor­det för att be­rät­ta att han ha­de kört bakom en vit Pon­ti­ac Bon­ne­vil­le som lång­samt kört fram på Michi­gan Avenue kloc­kan 10:30 på mord­da­gen. Han me­na­de att chauf­fö­ren ver­ka­de ha pro­blem med bi­len och Gar­rett blev ir­ri­te­rad då han var rädd för att bli sen. När han kör­de för­bi bi­len fick han en titt på chauf­fö­rens ansikte och hans mör­ka rock. Det som han sär­skilt la mär­ke till var den speciella fri­sy­ren med långt och stort hår de­lat i en be­na. Det­ta var en myc­ket ovan­lig fri­syr 1963 på mi­li­tärsnag­gets tid.

FLOYD UTREDDES. VAR HAN SVARTSJUK, KRÄNKT OCH PÅ JAKT EF­TER HÄMND?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.