Jon­be­net Ram­sey

MOR­DET PÅ JONBENÉT RAM­SEY ÅR 1996 BLEV EN MEDIASENSATION, MEN UT­RED­NING­EN GICK SÅ FEL ATT DET HEMS­KA BROT­TET ALD­RIG KLARADES UPP.

Världens Största Brottsmysterier - - Innehåll -

Mor­det på en sex år gam­mal skön­hetsdrott­ning.

Den 26:e de­cem­ber 1996 hit­ta­des ett ut­press­nings­brev hem­ma hos fa­mil­jen Ram­sey i Boul­der, Co­lo­ra­do. Om för­äld­rar­na John och Pa­tri­cia Ram­sey vil­le att dot­tern Jonbenét skul­le kom­ma hem oskadd var de tvung­na att hos­ta upp 118 000 dol­lar. 100 000 i 100-dol­lar­sed­lar, res­ten i 20-dol­lar­sed­lar. Tra­giskt nog hit­ta­des Jon­benéts kropp re­dan se­na­re sam­ma dag un­der ett vitt la­kan i hu­sets käl­la­re.

Den sex år gam­la flic­kans kra­ni­um var kros­sat. Dess­utom ha­de hon bli­vit strypt med en sna­ra gjord av skaf­tet på en må­lar­pen­sel och ett ny­lon­snö­re. En knut mitt på snö­ret mat­cha­de pre­cis med mär­ket på flic­kans hals. Den im­pro­vi­se­ra­de stryp­sna­ran ha­de tro­li­gen kon­stru­e­rats av nå­gon som viss­te hur man gjor­de. Ett lik­nan­de ny­lon­snö­re ha­de an­vänts för att kny­ta hen­nes hän­der över hu­vu­det.

Jonbenét bru­ka­de of­ta va­ra med i skön­hets­täv­ling­ar för barn, nå­got som kan ha dra­git till sig upp­märk­sam­het från ex­em­pel­vis pe­do­fi­ler som var ute ef­ter nya of­fer. Ett an­nat möj­ligt mo­tiv är att för­äld­rar­na var myc­ket väl­bär­ga­de och en tack­sam mål­tav­la för kid­nap­pa­re som var ute ef­ter en re­jäl lö­sen­sum­ma.

John Ram­sey var på den ti­den chef för i Ac­cess Grap­hics, ett da­ta­fö­re­tag som se­na­re skul­le bli en del av den gi­gan­tis­ka kon­cer­nen Lock­heed Mar­tin.

En sak var i al­la fall sä­ker: En sex år gam­mal flicka ut­an ovän­ner i värl­den blev bru­talt mör­dad i sitt eget hem.

Jak­ten på mör­da­ren var igång.

Brot­tet väck­te av­sky och sat­te Boul­der-bor­na i chock. Sta­den ha­de fram till nu va­rit för­sko­na­de från det våld som präg­lar många ame­ri­kans­ka sam­häl­len. Van­ligt­vis jobbade polisen med mord­fall kanske ba­ra en gång om året. Den här gång­en sat­te Boul­der­po­li­sen in al­la till­gäng­li­ga re­sur­ser för att lö­sa mord­gå­tan.

Ty­värr gjor­des det en del sto­ra miss­tag i un­der­sök­ning­ens in­le­dan­de fa­ser, vil­ket po­lis­chef Mark Beck­ner själv höll med om. De här miss­ta­gen kan va­ra den viktigaste or­sa­ken till att brot­tet fort­fa­ran­de är olöst 20 år se­na­re.

Slar­vig ut­red­ning

Polisen i Boul­der ha­de in­te sär­skilt stor er­fa­ren­het av mord­fall. Ett mord om året är en väl­digt låg siff­ra för en så stor stad som Boul­der, och Co­lo­ra­do är kanske in­te den stat man van­ligt­vis kopp­lar ihop med grov brotts­lig­het. Sär­skilt in­te vålds­brott.

Som ti­di­ga­re nämnts gjor­de polisen en hel del miss­tag re­dan från bör­jan, spe­ci­ellt när det gäl­ler han­te­ring­en av be­vis­ma­te­ri­a­let. De gjor­de det fullt möj­ligt för nå­gon att ta bort el­ler för­stö­ra be­vis på platsen. Even­tu­el­la spår som kri­mi­nal­tek­ni­ker­na ha­de kun­nat hit­ta blev ock­så för­stör­da då Ram­sey-fa­mil­jens hem fyll­des av choc­ka­de vän­ner och släk­ting­ar när brot­tet upp­da­ga­des.

Vem som helst av be­sö­kar­na ha­de kun­nat ”rö­ra till” om­rå­det där Jonbenét hit­ta­des död. Om polisen ha­de följt re­gel­bo­ken ha­de de ome­del­bart spär­rat av hu­set och de när­mas­te om­giv­ning­ar­na och på så sätt un­der­lät­tat för brotts­plats­tek­ni­ker­na.

Ut­press­nings­bre­vet som hit­ta­des på platsen var helt klart miss­tänkt. Det var skri­vet på ett pap­per från ett skriv­block i Ram­sey-fa­mil­jens hus. Det en­da fin­gerav­tryck de kun­de säk­ra från bre­vet (förutom dem från ut­re­dar­na och po­li­sens tek­ni­ker) till­hör­de Pa­tri­cia Ram­sey. Nå­got som i sig in­te di­rekt kan räk­nas som be­vis­ma­te­ri­al då polisen räk­nar med att hit­ta de bo­en­des fin­gerav­tryck run­tom i det eg­na hem­met. Men fyn­det upp­fat­ta­des trots allt som miss­tänkt. Po­lis­che­fen Mark Beck­ner sa rätt ut att det he­la såg ut som ett mord som ka­mou­fle­rats som en kid­napp­ning. Men om det var ett iscen­satt brott: vem stod i så fall för re­gin och var­för?

Polisen slog gans­ka snabbt (kanske för snabbt?) bort te­o­rin om att gär­nings­man­nen var helt okänd för fa­mil­jen. Det fanns inga tec­ken på in­brott el­ler på att nå­gon ha­de smu­git sig in i hu­set på an­nat sätt. I de fles­ta mord­fall vi­sar det sig dess­utom att gär­nings­per­so­nen är en nä­ra släk­ting el­ler vän till fa­mil­jen. Det be­ty­der na­tur­ligt­vis in­te att al­la mör­da­re har en kopp­ling till sitt of­fer, ba­ra att det är van­ligt. Mord som be­gås av en helt okänd in­kräk­ta­re är ovan­li­ga men möj­lig­he­ten bör in­te räk­nas bort ut­an vi­da­re.

Stan­dard­pro­ce­du­ren vid en brotts­plats är att spär­ra av och be­va­ka om­rå­det. Ing­en får un­der den här ti­den rö­ra el­ler flyt­ta på någon­ting in­nan po­li­sens tek­nis­ka per­so­nal är på plats för att sam­la in be­vis­ma­te­ri­al. Den första un­der­sök­ning­en av Ram­seys hus kan i bäs­ta fall kal­las för slar­vig. I värs­ta fall ett typex­em­pel på hur man in­te ska gö­ra. Brotts­plat­sen spär­ra­des ald­rig av och många av de helt grund­läg­gan­de reg­ler­na för hur man job­bar med ett mord­fall följ­des ald­rig.

Ef­ter att ett brott har be­gåtts är det prax­is att för­hö­ra vitt­nen och even­tu­el­la miss­tänk­ta så snart som möj­ligt och var och en för sig. John och Pa­tri­cia Ram­sey kom med si­na vitt­nes­mål först fem må­na­der ef­ter tra­ge­din den 26:e de­cem­ber. So­lo-för­hör ger polisen möj­lig­het att dub­bel­kol­la och jäm­fö­ra två per­so­ners be­rät­tel­ser. Att för­hö­ren sker så snabbt som möj­ligt är na­tur­ligt­vis helt av­gö­ran­de för att vitt­nen el­ler miss­tänk­ta in­te ska kun­na pra­ta ihop sig in­nan.

Allt det här är re­na själv­klar­he­ter i brotts­ut­red­ning­ar så var­för följ­de man in­te pro­to­kol­let? En an­nan frå­ga är var­för sta­dens po­lis­chef, som en­ligt eg­na upp­gif­ter in­te ha­de så stor er­fa­ren­het av mord­fall, in­te bad FBI om hjälp. FBI har gott om ut­re­da­re och för­hörs­ex­per­ter som är va­na vid att han­te­ra den här ty­pen av brott.

Döm­da av me­di­er­na

Pressen var snabbt på plats. Nå­got som gjor­de en kom­pli­ce­rad ut­red­ning än­nu svå­ra­re. Boul­der-polisen ha­de be­grän­sad er­fa­ren­het av mord. När det gäl­ler me­di­e­han­te­ring i hög­pro­fi­le­ra­de fall var de­ras CV to­talt blankt. Bå­de me­di­er­na och de­ras publik kräv­de att fal­let skul­le lö­sas snabbt. Jon­benéts

för­äld­rar sågs av all­män­he­ten som de mest tro­li­ga mördarna. Bris­tan­de in­for­ma­tion från polisen led­de i sin tur till full­stän­digt gräns­lö­sa spe­ku­la­tio­ner i pressen.

Att dö­mas på för­hand i pressen kan va­ra li­ka på­fres­tan­de som att gå ige­nom en fak­tisk rät­te­gång, sär­skilt om man har för­lo­rat ett barn. När man i en rätts­sal mås­te för­hål­la sig till fakta och ve­ten­skap­li­ga be­vis är kra­ven på be­vis väl­digt lå­ga i fol­kets dom­stol. Van­li­ga män­ni­skor har li­te sym­pa­ti för dem som de an­ser va­ra skyl­di­ga. Spe­ci­ellt i de fall där off­ret är ett barn.

Men all­män­he­tens fi­ent­lig­het och pressens för­ut­fat­ta­de me­ning­ar gör det än­då in­te omöj­ligt att hål­la i ett rätts­sä­kert fall. Nu blev det ald­rig så att Pa­tri­cia och John Ram­sey ställ­des in­för rät­ta. Trots det var det många som be­trak­ta­de dem som skyl­di­ga – och gär­na vil­le be­rät­ta om det. I USA är det svårt att vin­na i för­tals­mål då den grund­lags­skyd­da­de ytt­ran­de­fri­he­ten väger myc­ket tungt.

Ut­red­ning­en gick lång­samt vi­da­re men re­sul­ta­ten ute­blev. Al­la som för­hör­des togs förr el­ler se­na­re bort från ut­red­ning­en. Un­der ti­den fort­sat­te me­di­e­ka­ru­sel­len att snur­ra och det gör den till viss grad än idag. Myc­ket av den in­for­ma­tion som kom­mit fram un­der fal­lets gång ty­der på att polisen som un­der­sök­te brot­tet gjor­de miss­tag re­dan i star­ten.

Fal­let ut­veck­lar sig

I de­cem­ber 2003 häm­ta­des en Dna-profil från Jon­benéts un­der­klä­der. Pro­ven be­ar­be­ta­des av FBI:S CODIS (Com­bi­ned DNA In­dex Sy­stem). Da­ta­ba­sen in­ne­hål­ler mer än 1,6 mil­jo­ner Dna-pro­fi­ler. De fles­ta kom­mer från straf­fa­de brotts­ling­ar. FBI fick ing­en träff.

Det skul­le vid en när­ma­re un­der­sök­ning ock­så vi­sa sig att det någ­ra må­na­der fö­re mor­det skett mer än 100 in­brott i Ram­sey-fa­mil­jens grann­skap. Dess­utom kom det fram att 36 per­so­ner som bli­vit döm­da för sex­u­el­la övergrepp bod­de in­om fem kilo­me­ters ra­die från Ram­sey­hu­set.

PRESSEN VAR SNABBT PÅ PLATS. NÅ­GOT SOM GJOR­DE EN KOM­PLI­CE­RAD UT­RED­NING ÄN­NU SVÅ­RA­RE … BÅ­DE ME­DI­ER­NA OCH DE­RAS PUBLIK KRÄV­DE ATT FAL­LET SKUL­LE LÖ­SAS SNABBT. JÓNBENETS FÖR­ÄLD­RAR SÅGS SOM MÖRDARNA

I au­gusti 2006 ver­ka­de det som att brot­tet skul­le få en lös­ning. John Mark Karr, en lä­ra­re från Ka­li­for­ni­en som re­dan an­kla­gats för barn­por­no­gra­fibrott, er­kän­de mor­det på Jonbenét. Karr läm­na­des över från Thai­land till USA ef­ter att myn­dig­he­ter­na bli­vit var­na­de av en pro­fes­sor Michael Tra­cey vid Uni­ver­si­ty of Co­lo­ra­do. Han och Karr ha­de pra­tat om sa­ken på e-post och pro­fes­sorn blev så be­kym­rad av sam­ta­let att han be­stäm­de sig för att slå larm.

Det skul­le snart vi­sa sig att Karrs er­kän­nan­de in­te var myc­ket värt. Han kun­de in­te ge nå­gon in­for­ma­tion om hän­del­se­för­lop­pet som de in­te re­dan kän­de till och det fanns inga tek­nis­ka be­vis som knöt ho­nom till mor­det. Han häv­da­de ock­så att han ha­de dro­gat Jonbenét, men ob­duk­tio­nen gav inga be­vis för det.

Den 9:e ju­li 2008 oskyl­dig­för­kla­ra­des John och Pa­tri­cia Ram­sey helt av åkla­ga­ren Ma­ry La­cy. Hon gav dem till och med en of­fent­lig ur­säkt för hur de ha­de be­hand­lats. Ty­värr dog Pa­tri­cia två år ti­di­ga­re och hon fick ald­rig upp­le­va hur det var att bli helt fri­ad från de miss­tan­kar som häng­de över pa­ret i mer än tio års tid. Åkla­ga­ren la­de stor vikt vid att det var de nya och för­bätt­ra­de kri­mi­nal­tek­nis­ka me­to­der­na som gjor­de att pa­ret kun­de oskyl­dig­för­kla­ras. År 2009 gav Ma­ry La­cys ef­ter­föl­jan­de Stan Gar­nett or­der om att gå ige­nom fal­let på nytt.

Fal­let öpp­na­des igen år 2010. En kom­mit­té som be­stod av bland and­ra del­stats­po­li­ser och Fbi-per­so­nal startade nya för­hör. Den här elit­grup­pen an­vän­de sig av de mo­der­nas­te me­to­der­na för att gå ige­nom Dna-fynd och and­ra tek­nis­ka be­vis med sär­skild nog­grann­het. Trots det har un­der­sök­ning­en in­te gett någ­ra re­sul­tat.

Ett ny bomb bri­se­ra­de år 2013. Då av­slö­ja­des det att en ju­ry vil­le åta­la Ram­sey-pa­ret år 1999. De vil­le stäl­la pa­ret till svars för barn­miss­han­del samt med­ver­kan till brott och mord. De me­na­de ock­så att pa­ret ”ska ha för­sökt hind­ra el­ler för­drö­ja gri­pan­det av mör­da­ren”. Åta­let blev ald­rig av ef­tersom åkla­ga­ren Alex Tur­ner, som gick emot nor­mal prax­is, väg­ra­de un­der­teck­na den.

Åkla­ga­ren Stan Gar­nett på­pe­ka­de i en tid­nings­krö­ni­ka från 2013 att åtal från en stor­ju­ry har läg­re krav på be­vis­fö­ring än vad som nor­malt be­hövs för en fäl­lan­de dom i rät­ten. I en dom­stol krävs det en miss­tan­ke­grad som är ”utom rim­li­ga tvi­vel” me­dan det krävs be­tyd­ligt mind­re för en stor­ju­ry att väc­ka åtal. Gar­nett und­vek att skri­va nå­got om Jonbenét-fal­let, men det var tyd­ligt att han år 1999 trod­de att Alex Tur­ner kom­mit fram till att be­vi­sen som ju­ryn pre­sen­te­ra­de helt en­kelt in­te skul­le hål­la i en dom­stol.

John och Pa­tri­cia Ram­sey flyt­ta­de från Boul­der i Co­lo­ra­do till At­lan­ta, Ge­or­gia kort ef­ter dot­terns död. År 2000 gav de ut me­mo­a­ren The De­ath Of In­no­cence där de för­sök­te gö­ra sig fria från all­män­he­tens ne­ga­ti­va bild av dem. De var bå­de myc­ket bitt­ra över att bli döm­da i me­dia och sam­ti­digt ald­rig ha satt fo­ten i en rätts­sal.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.