Tå­rar­nars mo­tor­väg

KVIN­NOR, TON­Å­RING­AR OCH BARN HAR SE­DAN 1969 MÖRDATS LÄNGS MED EN 724 KILO­ME­TER LÅNG VÄG I BRI­TISH CO­LUM­BIA, KA­NA­DA. ÄR DET FLE­RA GAL­NA GÄR­NINGS­MÄN EL­LER EN EN­SAM SERIEÖRDARE SOM STÅR BAKOM DÅ­DEN?

Världens Största Brottsmysterier - - Innehåll -

Där tje­jer­na lif­tar med li­vet som in­sats.

Hig­h­way 16, som ock­så kal­las Yel­lowhe­ad Hig­h­way, är en del av det trans-ka­na­den­sis­ka riks­väg­nä­tet som bin­der ihop det sto­ra lan­det från kust till kust. Vägen bör­jar i Ma­ni­to­ba och kor­sar söd­ra Ka­na­da ge­nom Saskat­che­wan och Al­ber­ta in­nan den drar norrut till Bri­tish Co­lum­bia – en re­gi­on som är li­ka stor som Frank­ri­ke och Tyskland till­sam­mans. Trots om­rå­dets stor­lek bor det ba­ra un­ge­fär fem mil­jo­ner män­ni­skor här. Vägen slu­tar i Prin­ce Ru­pert, en kust­stad vid grän­sen till Alas­ka.

Så fort man kör för­bi stor­stä­der­na och de mer tätt­be­fol­ka­de om­rå­de­na tor­nar det mäk­ti­ga fjäl­land­ska­pet upp sig i all sin prakt. Enor­ma om­rå­den är helt otill­gäng­li­ga och to­talt obe­fol­ka­de. Den som be­ger sig hit tän­ker di­rekt: ”Det här är vild­mar­ken.”

Ray Mil­chal­ko jobbade ti­di­ga­re som ri­dan­de po­lis i Royal Ca­na­di­an Mounted Po­lice, RCMP. Idag job­bar han som pri­vat­de­tek­tiv och har gjort det till sitt livs upp­gift att lö­sa mord­fal­len längs med Tårarnas väg. Han be­skrev vägen som ”det per­fek­ta stäl­let att för­svin­na för gott” i en in­ter­vju med CBC News i maj 2015.

Den ri­dan­de polisen har un­der­sökt 18 fall i om­rå­det som med ti­den har bli­vit klas­sa­de som ”cold ca­ses” – brott som man in­te läng­re läg­ger någ­ra re­sur­ser på att lö­sa och som mest sam­lar damm i ar­ki­ven. Am­ne­sty In­ter­na­tio­nal i Ka­na­da me­nar där­e­mot att 33 kvin­nor har för­svun­nit el­ler dö­dats se­dan 1969 i om­rå­det, allt­så näs­tan dub­belt så många. Ef­tersom om­rå­det längs med Tårarnas väg är så enormt an­sågs in­te fal­len ha någ­ra sam­band fram till 1994. År 2006 sat­tes det igång en ut­red­ning där må­let var att tit­ta när­ma­re på fal­len i ett stör­re per­spek­tiv. Fak­tum är att den ka­na­den­sis­ka polisen le­tar ef­ter fler än en se­ri­e­mör­da­re.

EN VÅLDSAM HISTORIA

Mor­den mås­te ses i ett hi­sto­riskt per­spek­tiv. Be­rät­tel­sen om Tårarnas väg är tätt knu­ten till and­ra histo­ri­er om ko­lo­ni­a­lism, so­ci­al orätt­vi­sa och fat­tig­dom bland lan­dets ur­be­folk­ning. Bris­ten på kol­lek­ti­va trans­port­me­del är en av or­sa­ker­na till att det är väl­digt van­ligt att lif­ta i om­rå­det. Fa­mil­jer från de många stam­fol­ken som bli­vit drab­ba­de av mor­den ut­med den långa vägen har in­te ba­ra tving­ats se si­na nä­ra och kä­ra för­svin­na spår­löst. De har ock­så bli­vit möt­ta med djupt ro­tad ra­sism och bris­tan­de in­tres­se från myn­dig­he­ter­nas si­da.

Var­je gång en fa­mil­je­med­lem el­ler vän har för­svun­nit har de an­hö­ri­ga fått hö­ra att flic­kor­na an­tag­li­gen stuc­kit till Van­cou­ver

el­ler nå­gon an­nan stor­stad som ha­de mer att er­bju­da än tristes­sen i re­ser­va­ten. Re­ge­ring­ar har kom­mit och gått, men oin­tres­set för att läg­ga re­sur­ser på ko­lo­ni­a­lis­mens of­fer har be­stått. Sist men in­te minst har ur­be­folk­ning­ar­nas pro­blem med al­ko­hol och nar­ko­ti­ka be­trak­tats som stam­mar­nas eget fel och re­sul­ta­tet av en ovil­ja att as­si­mi­le­ra sig.

Att det finns en ge­ne­rell miss­tro mot myn­dig­he­ter­na bland de ka­na­den­sis­ka mi­no­ri­te­ter­na är i det här lju­set kanske in­te så svårt att för­stå. De fles­ta har för­äld­rar el­ler äld­re släk­ting­ar som bli­vit bort­för­da från fa­mil­jen för att sät­tas i sko­lor där må­let var att få ur­be­folk­nings­bar­nen att över­ge sin egen kultur och sitt språk för att istäl­let anam­ma eu­ro­pe­is­ka/krist­na tra­di­tion i bar­net”, var mot­tot.

Hu­man Rights Watch pub­li­ce­ra­de år 2013 en 89 si­dor lång rap­port som be­skri­ver att det här för­tryc­ket in­te ba­ra hör till histo­rie­böc­ker­na. I den gans­ka kor­ta rap­por­ten (med den desto läng­re ti­teln): ”Tho­se Who Ta­ke Us Away: Abu­si­ve Po­li­cing and Fai­lu­res in Pro­tec­tion of In­di­ge­nous Wo­men and Girls in Nort­hern Bri­tish Co­lum­bia, Ca­na­da” in­ter­vju­as mi­no­ri­tets­kvin­nor i Ka­na­da. De be­rät­tar bland an­nat om näs­tan to­talt oin­tres­se från po­li­sens si­da när de an­mä­ler övergrepp, våld och till och med våld­täkt.

En an­nan rap­port som hand­lar om för­svin­nan­den och mord på kvin­nor från ur­be­folk­ning­en från sex­tio­ta­let fram till idag slår fast att 582 kvin­nor har bli­vit ut­sat­ta. Hi­sto­ris­ka, geo­gra­fis­ka och sociala för­hål­lan­den har ska­pat en per­fekt mil­jö för en mör­da­re (el­ler fle­ra) som in­te vill bli upp­täckt.

”Straff­ri­het är ett dub­belt mord. Det är som att den dö­da blir mör­dad än­nu en gång”. Den chi­lens­ke po­e­ten Raúl Zu­ri­tas be­skriv­ning av över­grep­pen un­der ge­ne­ral Au­gusto Pi­nochets skräck­väl­de pas­sar li­ka bra här.

Ut­tryc­ket ”Tårarnas väg” myn­ta­des i mit­ten av nit­ti­o­ta­let och an­spe­lar på den fruk­tans­vär­da be­hand­ling av ur­be­folk­ning­en som sked­de på 1800-ta­let läng­re sö­derut på den ame­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten. När Che­ro­kee-stam­men tving­a­des över­ge si­na hem­om­rå­den och flyt­ta till re­ser­va­ten kal­la­des den här tvångs­för­flytt­ning­en för ”Tårarnas stig”. Att an­vän­da sig av det snar­li­ka ”Tårarnas väg” om and­ra ohygg­li­ga brott många år se­na­re ver­kar vid första ögon­kas­tet nå­got me­lo­dra­ma­tiskt. Men för att ci­te­ra Wil­li­am Faulkner: ”Det för­flut­na är ald­rig dött. Det är in­te ens för­flu­tet”.

GLORIA MOODY: DET FÖRSTA OFF­RET

Den yngs­ta per­so­nen på den ri­dan­de po­li­sens lis­ta över de ar­ton offren är Mo­ni­ca Jack. Den 6:e maj 1978 för­svann tolvå­ring­en som var på väg hem från bu­ti­ken med sin cy­kel. Hen­nes kvar­le­vor hit­ta­des 1995 i en ra­vin i Swa­kum Mountain un­ge­fär 20 kilo­me­ter från hem­met. Gloria Le­vi­na Moody räk­nas dock som det första off­ret längst med Tårarnas väg. På kväl­len den 25:e ok­to­ber 1969 var den 27 år gam­la kvin­nan på väg hem från en pubrun­da till­sam­mans med sin bror Da­ve. De tappade bort varand­ra och han gick vi­da­re till de­ras ho­tell i Wil­li­ams La­ke ut­an att re­flek­te­ra över hen­nes försvinnande. Hel­gre­san ha­de än så länge va­rit trev­lig men den skul­le snart bli en mardröm.

Mind­re än 24 tim­mar se­na­re gick två jä­ga­re på en vilt­stig un­ge­fär 10 kilo­me­ter från Wil­li­ams La­ke. Det var här de kom över Gloria Moodys lik. Kvin­nan var av­klädd och hon ha­de bli­vit våld­ta­gen. Hon ha­de många, sto­ra mär­ken på krop­pen och ha­de an­tag­li­gen sla­gits ihjäl. Hen­nes klä­der hit­ta­des en bit bort.

1994: TRE ANMÄLS SAK­NA­DE

Ton­å­ring­ar och kvin­nor hit­ta­des dö­da el­ler an­mäl­des som sak­na­de längs de sto­ra vägar­na Hig­h­way 5, 16 och 97 un­der 70- och 80-ta­let. År 1994 blev Le­ah Ger­mai­ne (15), Rox­an­ne Thia­ra (15) och Ra­mo­na Wil­son (16) mör­da­de in­om lop­pet av sex må­na­der. Det här var en så mar­kant ök­ning i för­hål­lan­de till de öv­ri­ga mor­den och för­svin­nan­de­na att polisen bör­ja­de fun­de­ra på om det var en se­ri­e­mör­da­re som stod bakom.

Rox­an­ne Thia­ra från Prin­ce Ge­or­ge var känd av polisen se­dan ti­di­ga­re. Trots sin lå­ga ål­der ha­de hon all­var­li­ga pro­blem med nar­ko­ti­ka som hon fi­nan­si­e­ra­de ge­nom att säl­ja sin kropp. Hon ha­de va­rit an­mäld som sak­nad en må­nad in­nan hon den 17:e au­gusti hit­ta­des 227 kilo­me­ter hem­i­från i ett di­ke vid Hig­h­way 16 nä­ra Burns La­ke. Ra­mo­na Wil­son ha­de det bätt­re ställt i li­vet men även hon möt­te en grym död. Ton­å­ring­en skul­le på fest den 11:e ju­ni och be­stäm­de sig för att lif­ta de 75 kilo­me­ter­na till Ha­zel­ton där fes­ten äg­de rum. Hon kom ald­rig fram. Ett halv­år se­na­re, den 27:e ja­nu­a­ri 1995, fick polisen ett mys­tiskt sam­tal från en okänd man. Han be­rät­ta­de var Ra­mo­nas lik be­fann sig. De hit­ta­de flic­kans kvar­le­vor ba­ra någ­ra kilo­me­ter från hem­met vid Rail­way Avenue, nä­ra Smit­hers flyg­plats. Hon ha­de bli­vit miss­hand­lad och sex­u­ellt ut­nytt­jad.

Le­ah Ger­mai­ne, en an­nan pro­sti­tu­e­rad ton­å­ring, hit­ta­des i en sko­la i St. Ge­or­ge den 9:e de­cem­ber. Hon ha­de bli­vit kniv­stuc­ken till döds.

2002: NICOLE HOARS FÖR­SVIN­NER

Tårarnas väg nåd­de riks­me­di­er­na när Nicole Ho­ar spår­löst för­svann den 21:e ju­ni 2002. Den 25-åri­ga kvin­nan från Red De­er i Al­ber­ta åk­te från en ben­sin­sta­tion ut­an­för St. Ge­or­ge. Hon skul­le bör­ja plug­ga den här hös­ten och ha­de skaf­fat sig ett som­mar­jobb där hon plan­te­ra­de träd. Dagen hon för­svann var det egent­li­gen tänkt att hon skul­le be­sö­ka sin sys­ter i Smit­hers 370 kilo­me­ter där­i­från. Hon be­stäm­de sig för att lif­ta då det som ti­di­ga­re nämnt är nå­got av en norm att ta sig fram på det sät­tet i den här de­len av lan­det.

Någ­ra kom­pi­sar släpp­te av hen­ne vid ben­sin­sta­tio­nen på Gaut­hi­er Ro­ad som var ett po­pu­lärt stäl­le för lif­ta­re. Det var här Nicole sist sågs vid liv. Vitt­nen kun­de be­rät­ta att Nicole er­bjöds skjuts av en man med barn i bi­len, men ef­tersom han in­te skul­le åka he­la vägen till Smit­hers val­de hon att av­stå.

Ett an­nat vitt­ne be­rät­ta­de att hon såg en kvin­na som pas­sa­de in på Ni­co­les be­skriv­ning pra­ta med fö­ra­ren av en gul bil kloc­kan 14:50. Chauf­fö­ren var en vit man mel­lan 20 och 35 år som var klädd i en vit t-shirt. Vitt­net kun­de där­e­mot in­te be­kräf­ta om Nicole ha­de satt sig i bi­len el­ler in­te. Det kun­de ing­en an­nan hel­ler. Ni­co­les be­sök hos sys­tern skul­le va­ra ett fle­ra da­gar långt över­rask­nings­be­sök, så var­ken fa­milj el­ler vän­ner tyck­te det var kons­tigt att hon in­te hör­de av sig på en vec­ka.

Nicole Ho­ar ha­de på sig ått­kan­ti­ga stålin­fat­ta­de glas­ö­gon, långär­mad t-shirt och grön­bru­na byx­or. Hon bar en svart och li­la ryggsäck från Mountain Equip­ment och en grön ax­el­väs­ka med en oran­ge bro­de­rad drake. Ef­tersom Nicole var en vit me­del­klasskvin­na ut­an ur­be­folk­nings­blod i åd­ror­na fång­a­des hen­nes försvinnande snart upp av me­di­er­na.

Den ri­dan­de polisen sök­te ige­nom mer än 24 000 kvadrat­kilo­me­ters yta mel­lan Prin­ce Ge­or­ge och Smit­hers för att för­sö­ka hit­ta Nicole. Det var först ef­ter fy­ra da­gar som man av­bröt le­tan­det. Men tack va­re me­di­er­na och Nicole Hoars en­ga­ge­ra­de för­äld­rar blev det änt­li­gen upp­märk­sam­het kring Tårarnas väg. Den vack­ra men far­li­ga sträc­kan blev känd även ut­an­för Bri­tish Co­lum­bia. Stöd­grup­per för ur­be­folk­ning­en och and­ra fri­vil­lig­or­ga­ni­sa­tio­ners ar­be­te un­der den här ti­den gjor­de att än­nu mer fo­kus sat­tes på den sociala nö­den längst med vägen. Allt fler kräv­de att gär­nings­man­nen skul­le gri­pas. De sörjande familjerna var tröt­ta på halvhjärtade in­sat­ser och tom­ma ord. Det var dags för för­änd­ring.

DE SÖRJANDE FAMILJERNA VAR TRÖT­TA HALVHJÄRTADE IN­SAT­SER OCH TOM­MA ORD

Polisen bör­ja­de ta mor­den och för­svin­nan­de­na på all­var först 1994 då Ger­mai­ne, Thia­ra och Wil­son mör­da­des. År 1995 kom pro­fi­le­rings­ex­per­ter från FBI för att hjäl­pa den ka­na­den­sis­ka polisen. Ex­per­ter­na trod­de in­te att de tre mor­den ha­de nå­got med varand­ra att gö­ra och ef­ter en vec­ka drog de sö­derut igen. Även ef­ter Nicole Hoars försvinnande tog det lång tid in­nan den ri­dan­de polisen sat­te in till­räck­li­ga re­sur­ser.

År 2005 bil­da­des det stöd­grup­per för offren, som bör­ja­de glöm­mas bort av så många. Det ar­ran­ge­ra­des ock­så so­li­da­ri­tets­mar­scher un­der pa­rol­len ”Åte­rer­öv­ra vägen”. Den störs­ta de­mon­stra­tio­nen sked­de 17:e sep­tem­ber. Män­ni­skor ställ­de upp sig längs he­la den 724 kilo­me­ter långa sträc­kan av Hig­h­way 16 för att pro­te­ste­ra mot myn­dig­he­ter­nas lik­gil­tig­het. Ödets iro­ni skul­le gö­ra att det ba­ra tog fy­ra da­gar in­nan näs­ta försvinnande ska­ka­de om Bri­tish Co­lum­bia. Det var då Ta­ma­ra Chip­man (22) spår­löst för­svann från ett in­du­stri­om­rå­de nä­ra Prin­ce Ru­pert.

Det hölls sam­ma år en Tårarnas väg-kon­fe­rens. Då ar­be­ta­des det fram ett an­tal re­kom­men­da­tio­ner, och en lis­ta med lång- och kort­sik­ti­ga mål skic­ka­des till myn­dig­he­ter­na. Kra­ven om en of­fent­lig gransk­ning har dock av­vi­sats bå­de då och se­na­re. En våg av op­ti­mism gick ge­nom om­rå­det i sam­band med kon­fe­ren­sen. Ur­be­folk­ning­ens ta­les­per­so­ner och familjerna till de mör­da­de och för­svun­na kun­de be­rät­ta om änd­ra­de at­ti­ty­der in­om RCMP. Se­dan dess har di­a­lo­gen och sam­ar­be­tet mel­lan familjerna och polisen va­rit myc­ket bätt­re.

Det för­bätt­ra­de sam­ar­bets­kli­ma­tet led­de till pro­jek­tet E-PANA år 2006. Nam­net kom­mer från en kom­bi­na­tion av E-di­vi­sio­nen från in­sats­grup­pen kri­mi­nal­po­li­sen och den in­ui­tis­ka gu­din­nan Pana som en­ligt säg­nen vak­tar de dö­das sjä­lar i döds­ri­ket Ad­livun in­nan de ska re­in­kar­ne­ras.

I bör­jan kon­cen­tre­ra­de sig E-PANA på nio punk­ter, men den 11:e ok­to­ber ha­de lis­tan vux­it till 18. Punk­ter­na val­des ut från snä­va kri­te­ri­er som skul­le sä­ker­stäl­la att in­te E-PANA blev helt ohan­ter­ligt för de un­ge­fär 50 po­li­ser som jobbade med pro­jek­tet. Ut­re­dar­na kom fram till att al­la de upploc­ka­de offren var kvin­nor som syss­lat med ”risk­fyll­da ak­ti­vi­te­ter”, som lift­ning med okän­da per­so­ner el­ler pro­sti­tu­tion. Even­tu­ellt ock­så att de sist sågs in­om en ra­die på un­ge­fär 1,5 kilo­me­ter från Hig­h­way 5, 16 och 97. Se­dan lan­se­ring­en av E-PANA har grup­pen sam­lat in­for­ma­tion om 1 413 per­so­ner av in­tres­se. Det har gjorts 2 500 för­hör, ta­gits 750 Dna-pro­ver och ut­förts 100 lögn­de­tek­tor­tes­ter. Trots det har ba­ra två av fal­len bli­vit lös­ta: Col­leen Mcmil­lan som blev mör­dad 1974 och Mo­ni­ca Jack som för­svann år 1978.

Den röd­lät­ta ton­å­ring­en Mcmil­lan för­svann när hon lif­ta­de längs med Hig­h­way 16 från sitt hem i Lac La Hache till en kom­pis en bit där­i­från. En må­nad ef­ter för­svin­nan­det hit­ta­des hen­nes kropp på en skogs­väg sö­der om den lil­la sta­den 100 Mi­le House.

I sep­tem­ber 2012 hit­ta­des det Dna-spår på Col­leen Mcmil­lan och spå­ren skul­le vi­sa sig till­hö­ra en Tex­as-bo. Bob­by Jack Fow­ler var en re­san­de bygg­ar­be­ta­re men ock­så ti­di­ga­re dömd och känd av polisen. Han ha­de ryk­te om sig att ha ett hett tem­pe­ra­ment och en för­kär­lek för am­fe­ta­min. Även om tes­ter­na vi­sa­de på re­sul­tat var Fow­ler långt från la­gens långa arm. Han ha­de dött av lung­can­cer sex år ti­di­ga­re me­dan han satt av ett 16 år långt fäng­el­se­straff för våld­täkt och kid­napp­ning. Han ha­de satts i fäng­el­se re­dan 1996. Fow­ler blev hu­vud­miss­tänkt ef­ter att nit­ton­å­ring­ar­na Ga­le Weys och Pa­me­la Dar­ling­ton för­svann. Den ri­dan­de polisen vil­le hel­ler in­te av­skri­va ho­nom som gär­nings­man ef­ter mor­den på Jen­ni­fer Es­son och Ka­ra Le­as (bå­da 16 år). De två flic­kor­na sågs se­nast när de lif­ta­de nä­ra New­port. De­ras krop­par hit­ta­des i ett skogs­om­rå­de ut­an­för sta­den en må­nad se­na­re.

I de­cem­ber 2014 blev den ti­di­ga­re döm­da sex­brotts­ling­en Gar­ry Tay­lor Hand­len in­tres­sant för polisen. Han an­kla­ga­des för mor­den på Mo­ni­ca Jack och el­va­å­ri­ga Kat­hryn-ma­ry Her­bert. Den sist­nämn­da ha­de där­e­mot ing­en kopp­ling till Tårarnas väg.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.