Alek­sandr Litvi­nen­ko

ALEK­SANDR LITVI­NEN­KO BLEV MÖR­DAD I NO­VEM­BER 2006. LÖS­TE HAN SIN EGEN MORD­GÅ­TA?

Världens Största Brottsmysterier - - Innehåll -

Spi­o­nen som möt­te dö­den.

Me­dan han låg all­var­ligt sjuk på in­ten­sivav­del­ning­en vid Uni­ver­si­ty Col­lege Hospi­tal i cen­tra­la Lon­don kom Alek­sandr Litvi­nen­ko med en an­kla­gel­se – li­ka gif­tig som ke­mi­ka­li­er­na som här­ja­de i hans kropp: ”Du kan tys­ta mig men tyst­na­den har ett pris. Du har vi­sat att du är pre­cis så bar­ba­risk och hän­syns­lös som di­na värs­ta kri­ti­ker sä­ger. Du har vi­sat att du in­te har nå­gon re­spekt för liv, fri­het el­ler någ­ra and­ra vär­de­ring­ar. Du har vi­sat att du in­te för­tjä­nar din po­si­tion el­ler ci­vi­li­se­ra­de män­ni­skors för­tro­en­de. Du kan lyc­kas tys­ta en stämma, men res­ten av värl­den skri­ker i pro­test och du kom­mer att hö­ra det i res­ten av ditt liv, herr Pu­tin. Jag hop­pas Gud ger igen för det du har gjort in­te ba­ra mot mig, ut­an ock­så mot vårt äls­ka­de Ryss­land och män­ni­skor­na där”. Litvi­nen­ko dog den 23:e no­vem­ber 2006, 22 da­gar ef­ter att han in­sjuk­na­de vid ett mö­te med en af­färs­kon­takt på Mil­le­ni­um Ho­tel mitt emot Gro­s­ve­nor Squa­re i Lon­dons My­fair. Det hans mör­da­re in­te viss­te var att Litvi­nen­ko an­vän­de si­na er­fa­ren­he­ter från spi­onbran­schen för att rik­ta strål­kas­tar­lju­set på dem.

San­ning­en kom­mer fram

Litvi­nen­ko var ti­di­ga­re övers­te­löjt­nant vid Fe­de­ra­la sä­ker­hets­tjäns­ten (FSB), ef­ter­trä­da­re till KGB. På top­pen satt Vla­di­mir Pu­tin. År 1998 greps Litvi­nen­ko och an­kla­ga­des för att ha miss­bru­kat sin po­si­tion ef­ter att han av­slö­jat kor­rup­tion in­om or­ga­ni­sa­tio­nen och dess­utom ett pla­ne­rat at­ten­tat mot den rys­ke oli­gar­ken Bo­ris Be­re­zov­skij (som år 2013 hit­ta­des död i sitt hem i Ascot, Eng­land). Ef­ter nio må­na­der i för­var släpp­tes Litvi­nen­ko fri. Han flydde till Stor­bri­tan­ni­en med frun Ma­ri­na och so­nen Ana­to­lij.

Litvi­nen­ko skrev un­der ex­il boken Blowing Up Rus­sia: Ter­ror From Wit­hin. Han häv­dar i boken att Fsb-agen­ter stod bakom bomb­ning­en av bo­stads­hus i Moskva 1999. Ett an­grepp som sat­te skräck i rys­sar­na. Den rys­ka re­ge­ring­en skyll­de då­det på tjetjens­ka se­pa­ra­tis­ter men Litvi­nen­ko skri­ver att det istäl­let var re­ge­ring­en själv som re­gis­se­ra­de an­grep­pet för att få en an­led­ning att gå in i Tjetje­ni­en. En in­va­sion som skul­le va­ra väl­digt för­del­ak­tig för den makt­lyst­ne Vla­di­mir Pu­tin.

Från 2003 och fram­åt ar­be­ta­de Litvi­nen­ko som spi­on (som ex­pert på rysk or­ga­ni­se­rad brotts­lig­het) för MI6 och tit­ta­de även när­ma­re på möj­li­ga spans­ka för­bin­del­ser med den rys­ka maf­fi­an. Litvi­nen­ko upp­täck­te att maf­fi­an ha­de star­ka band till rys­ka top­po­li­ti­ker, och kor­rup­tio­nen tyck­tes sträc­ka sig he­la vägen upp till pre­si­den­tens kon­tor. Det he­la kun­de le­das tillbaka till 90-ta­let då Vla­di­mir Pu­tin sam­ar­be­ta­de med gangst­rar me­dan han rent of­fi­ci­ellt var as­si­stent åt den då­va­ran­de borg­mäs­ta­ren i St. Pe­ters­burg, Ana­to­lij Sobchak.

Ti­den gick och Litvi­nen­ko fort­sat­te att öp­pet an­kla­ga Pu­tin och hans un­der­rät­tel­se­tjänst för fler terror­dåd. Mest känt är nog mor­det på den fram­stå­en­de grä­van­de jour­na­lis­ten och Pu­tin-kri­ti­kern An­na Po­lit­kov­ska­ja i ok­to­ber 2006. Den rys­ka re­ge­ring­en av­fär­da­de Litvi­nen­kos på­stå­en­den men han var än­då en na­gel i Pu­tins öga. Bakom ku­lis­ser­na bör­ja­de man smi­da pla­ner på att stop­pa ho­nom för gott.

Vän och bö­del

På ons­dag ef­ter­mid­dag den 1:a no­vem­ber 2006 ha­de Alek­sandr Litvi­nen­ko ett fullspäc­kad sche­ma. Kloc­kan 15:00 möt­te han den ita­li­ens­ka utre­da­ren Ma­rio Sca­ra­mel­la på re­stau­rant Itsu på Pic­ca­dil­ly. Un­der det här mö­tet, där Litvi­nen­ko åt sus­hi, be­rät­ta­de Sca­ra­mel­la att de bå­da stod på Krem­ls döds­lis­ta.

Där­ef­ter skul­le Litvi­nen­ko träffa den rys­ka af­färs­man­nen An­drej Lu­go­voj på Mil­len­ni­um Ho­tel i My­fair. Litvi­nen­ko och Lu­go­voj rör­de sig bå­da i kret­sar­na runt

Bo­ris Be­re­zov­skij på 90-ta­let och år 2005 ha­de den sist­nämn­de bör­jat ta upp kon­tak­ten igen. Han fö­reslog att de skul­le star­ta en kon­sult­fir­ma som skul­le hjäl­pa fö­re­tag i väst att in­ve­ste­ra i Ryss­land.

På mö­tet som hölls i ho­tell­ba­ren strax ef­ter kloc­kan 16:00 val­de Litvi­nen­ko att in­te be­stäl­la en drink. Han er­bjöds då det sista av det grö­na te­et i en kan­na som re­dan stod på bor­det när han kom. Det var ba­ra en halv kopp kvar och det var prak­tiskt ta­get kallt. Men Litvi­nen­ko tog någ­ra slur­kar in­nan de bå­da fick säll­skap av en av Lu­go­vojs af­färs­för­bin­del­ser, Dmitrij Kov­tun. Även han var fö­re det­ta Kgb-agent.

De tre män­nen dis­ku­te­ra­de de­tal­jer­na kring näs­ta dags mö­te in­nan de skil­des åt. Litvi­nen­ko viss­te in­te att det grö­na te­et han ha­de druc­kit var för­gif­tat med det ra­di­o­ak­ti­va äm­net po­lo­ni­um-210. Ned­räk­ning­en av hans liv ha­de bör­jat.

Se­na­re sam­ma kväll när Litvi­nen­ko och Ma­ri­na för­be­red­de fi­ran­det av sin bröl­lops­dag (och att de ny­li­gen of­fi­ci­ellt bli­vit brit­tis­ka med­bor­ga­re) blev ”Sasha”, som frun bru­ka­de kal­la ho­nom, plöts­ligt svårt sjuk. ”Det bör­ja­de som en van­lig in­flu­en­sa”, sa Ma­ri­na, men han blev ba­ra säm­re de när­mas­te da­gar­na. Han kräk­tes och ha­de kraf­tig di­ar­ré. Ibland kla­ra­de han in­te av att gå ut­an hjälp.

Litvi­nen­ko la­des in på sjuk­hus för det som lä­kar­na först trod­de var pro­blem i mag-tarm­sy­ste­met. In­om någ­ra få da­gar skul­le det dock vi­sa sig att det var nå­got all­var­ligt fel med den ti­di­ga­re spi­o­nen. ”Sasha blev väl­digt då­lig. Hans hud blev gul. Det var så skräm­man­de”, sa Ma­ri­na ef­teråt.

När Litvi­nen­ko fick käm­pa för att öpp­na mun­nen och hans hår föll av i sto­ra styc­ken bör­ja­de lä­kar­na för­stå att de­ras pa­ti­ent var för­gif­tad. De ha­de trots det ing­en aning om vad som kun­de ha gjort ho­nom så sjuk. Det en­da Scot­land Yard kun­de gö­ra var att skyd­da rum­met där han låg kraft­lös och döds­sjuk. Men ska­dan var re­dan skedd och ing­en liv­vakt i värl­den kun­de skyd­da Litvi­nen­ko mot det po­lo­ni­um-210 som åt upp ho­nom in­i­från.

Me­dan Litvi­nen­ko låg för dö­den på sjuk­hu­set kun­de han ge ut­re­dar­na i Scot­land Yard de­tal­je­rad in­for­ma­tion om var han ha­de be­fun­nit sig, vil­ka han träf­fat och hur de be­ted­de sig den dag då han blev för­gif­tad. Tack va­re hans upp­gif­ter och över­vak­nings­fil­mer från Mil­len­ni­um Ho­tel kun­de det livs­far­li­ga poloniumet spå­ras i Lon­don. Ut­re­dar­na hit­ta­de ock­så sva­ga spår av äm­net på re­stau­rang­er, i kol­lek­tiv­tra­fi­ken och till och med på Ar­se­nals hem­ma­plan Emi­ra­tes Sta­di­um där Lu­go­voj ha­de följt Cham­pi­ons Le­a­gue-match mel­lan The Gun­ners och CSK Moskva di­rekt ef­ter mö­tet på ho­tel­let.

SKA­DAN VAR RE­DAN SKEDD. POLONIUMET ÅT UPP LITVI­NEN­KO IN­I­FRÅN

Det fanns na­tur­ligt­vis ra­di­o­ak­ti­va spår på ho­tel­let ock­så: i ba­ren, på to­a­let­ter­na, på Lu­go­vojs rum… I bad­rum­met var strål­ning­en så stark att mä­t­in­stru­men­ten gav upp. Det skul­le vi­sa sig att Lu­go­voj ha­de tömt den lil­la po­lo­ni­umskvät­ten som var kvar i hand­fa­tet.

Be­vi­sen mot Lu­go­voj var star­ka men det hit­ta­des ock­så spår av po­lo­ni­um på sushire­stau­rang­en där Litvi­nen­ko ha­de ätit till­sam­mans med Sca­ra­mel­la. Kan de här spå­ren kom­ma från ett ti­di­ga­re mö­te med Lu­go­voj i ett sty­rel­se­rum på Gro­s­ve­nor Stre­et i ok­to­ber? Den gång­en ha­de Litvi­nen­ko tac­kat nej till en drink och hans glas för­blev orört. Han ha­de trots allt kanske kun­nat få i sig små mäng­der av po­lo­ni­um-210 på nå­got an­nat sätt?

Ef­ter två må­na­der skic­ka­de Scot­land Yard sitt ma­te­ri­al till då­va­ran­de riks­å­kla­ga­re sir Ken Mac­do­nald. Han med­de­la­de att han vil­le åta­la Lu­go­voj för mord. Lu­go­voj och Kov­tun ne­ka­de till att ha nå­got som helst att gö­ra med Litvi­nen­kos död. De skyll­de istäl­let på brit­tis­ka Sec­ret Ser­vice. En an­sö­kan om att få Lu­go­voj ut­läm­nad från Ryss­land till Stor­bri­tan­ni­en gick in­te ige­nom. Det rys­ka av­sla­get mo­ti­ve­ra­des med att grund­la­gen för­bju­der ut­läm­ning av rys­ka med­bor­ga­re. Så långt ha­de det in­te upp­rät­tats nå­gon for­mell an­mä­lan mot Lu­go­voj.

Även om Litvi­nen­ko in­te kun­de sät­ta fing­ret på ex­akt vem som ha­de för­gif­tat ho­nom fanns det en­ligt ho­nom ing­et tvi­vel om vem som var an­sva­rig för den elän­di­ga si­tu­a­tion han be­fann sig i: Vla­di­mir Pu­tin.

Han lät pressen ta bil­der på sin för­stör­da kropp på döds­bäd­den. Han vil­le vi­sa värl­den vad som hän­der om du står upp mot den rys­ka le­da­ren. Det är en kamp med ba­ra ett möj­ligt re­sul­tat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.