Svar­ta da­li­an

– DEN SVAR­TA DA­LI­AN MOR­DET PÅ ELI­ZA­BETH SHORT FICK PRESSEN ATT FROSSA I LÖ­SA RYK­TEN. HON VAR BÅ­DE OF­FER OCH VAMP – EN DÖD­LIG KOM­BI­NA­TION.

Världens Största Brottsmysterier - - Innehåll -

Hol­ly­woods eget Jack the Rip­per-fall.

Prov­doc­kan låg kvar­glömd på en le­dig par­ke­rings­plats nä­ra 39 Stre­et och Nor­ton i Lei­mert Park. Bet­ty Bersing­er upp­täck­te den när hon gick ned­för South Nor­ton Avenue med sin tre år gam­la dot­ter An­ne, på väg till sko­ma­ka­ren i köp­cent­ret. Där låg den, vit och na­ken. Bet­ty såg den men tänk­te in­te på det som nå­got ovan­ligt. Det var i hen­nes ögon ba­ra en ex­tra prov­doc­ka som nå­gon kas­tat ut från en bu­tik i en av Los Ang­e­les fat­ti­ga­re stads­de­lar. Det såg ut som att doc­kan ha­de de­lats i två de­lar. Den kanske ha­de kas­tats så hårt i mar­ken att den gått sön­der.

Bet­ty trod­de att det var ett skämt men när hon när­ma­de sig drog hon an­dan av skräck. Det såg in­te läng­re ut som en prov­doc­ka. Även om den som vän­tat var blek och liv­lös såg den in­te äk­ta ut. Den ha­de mär­ken som en prov­doc­ka in­te ska ha. Trots det var den helt ren. För ren. Då för­stod Bet­ty vad det var som låg fram­för hen­ne. Det var ett kvin­no­lik. Bet­ty tog vett­skrämd tag i sin treå­rings hand och sprang till när­mas­te bygg­nad.

Det var ing­en hem­ma i det första hu­set hon ring­de på. Men det gick bätt­re på det and­ra för­sö­ket. En kvin­na kom till dör­ren. ”Jag har sett nå­got kons­tigt”, be­rät­ta­de Bet­ty me­dan hon för­sök­te för­stå vad det var hon ha­de sett. Kvin­nan i hu­set lät Bet­ty lå­na te­le­fo­nen och hon bad polisen kom­ma dit och ”ta en titt”. Bet­ty var oro­lig för att ha ska­pat en mas­sa upp­stån­del­se om det trots allt skul­le vi­sa sig va­ra en doc­ka. Men Bet­ty ha­de in­te fel.

Ett eko från the Rip­per

I bör­jan fick kvin­no­li­ket nam­net ”Ja­ne Doe” allt­så be­näm­ning­en på en okänd död kvin­na. Det tog två da­gar att iden­ti­fi­e­ra hen­ne med hjälp av fin­gerav­tryck. Det skul­le vi­sa sig att kvin­nan var den 22-åri­ga Eli­za­beth Short. De kraf­ti­ga ska­dor­na på hen­nes kropp gav pressen en an­led­ning att frossa i blo­di­ga de­tal­jer: Hon hit­ta­des i två de­lar och var nog­grant av­sku­ren vid midjan. Det fanns tyd­li­ga tec­ken på att hon ha­de bli­vit bun­den. Hon ha­de

mär­ken runt hand- och fot­le­der­na och dess­utom runt hal­sen. Hon ha­de dött av chock och blöd­ning­ar­na från de kniv­stick hon bli­vit ut­satt för. Spe­ci­ellt de snitt som gick från mun­gi­por­na till öro­nen som ska­pa­de ett så kal­lat ”Chel­sea-le­en­de”. Hon ha­de ock­så fått fle­ra slag mot hu­vu­det och bli­vit ut­satt för all möj­lig miss­han­del in­nan hon pla­ce­ra­des – in­te dum­pa­des – på par­ke­rings­plat­sen: Ar­mar­na över hu­vu­det i rä­ta vinklar. Be­nen låg sä­ra­de.

Han­te­ring­en av Shorts kropp på­min­ner om en rad and­ra hi­sto­ris­ka brott. Mord som be­gicks på and­ra si­dan At­lan­ten drygt fem­tio år ti­di­ga­re. Även press­be­vak­ning­en i Short-fal­let lik­nan­de Fle­et Stre­et-tid­ning­ar­nas rap­por­te­ring av Jack the Rip­per.

Jack the Rip­per val­de ut si­na of­fer från den mest ut­sat­ta de­len av ar­be­tar­klas­sen. Han ha­de ex­po­ne­rat de­lar av krop­par­na och gjort all­var­lig ska­da på dem. Till ex­em­pel skar han av Ma­ry Ja­ne Kel­lys bröst år 1888, töm­de bu­ken och för­stör­de ar­mar­na med ”grov­tan­da­de knivsår”. Den ut­stu­de­ra­de miss­han­deln som Jack the Rip­per äg­na­de sig åt på­min­ner myc­ket om Short-fal­let år

HON HIT­TA­DES I TVÅ DE­LAR, NOG­GRANT AV­SKU­REN I MIDJAN. HON DOG AV CHOCK OCH BLODFÖRLUST

1947. Den som mör­da­de Eli­za­beth ”Den Svar­ta Da­li­an” Short ha­de gjort sitt bäs­ta för att vanstäl­la sitt of­fer. Han ha­de in­te nöjt sig med att skä­ra upp hen­nes ansikte ut­an såg ock­så till att skä­ra hen­ne fle­ra gång­er i lå­ren och brös­ten. Han ha­de skurit ut he­la styc­ken av kött. In­äl­vor­na ha­de ta­gits ut och lagts un­der hen­nes rum­pa. Ef­ter att krop­pen sku­rits upp i två de­lar fanns det ing­et blod kvar i nå­gon av kropps­hal­vor­na.

Jack the Rip­per val­de att gå på jakt ef­ter nya of­fer i de folk­tom­ma de­lar­na av Lon­dons East End – de mind­re väl­bär­ga­de om­rå­de­na i sta­den där brott be­gicks på bak­ga­tor­na ut­an att nå­gon bryd­de sig. Han mör­da­de kvin­nor som re­dan be­fann sig i ut­kan­ten av sam­häl­let. Kvin­nor som lev­de ur hand i mun och som han viss­te in­te skul­le bli li­ka sak­na­de som si­na mer be­med­la­de med­syst­rar.

Jack the Rip­per blev pre­cis som Eli­za­beth Shorts mör­da­re ald­rig ställd in­för rät­ta. Po­li­sens fo­to­gra­fi­er av Ma­ry Ja­ne Ke­liys miss­hand­la­de kropp och ob­duk­tions­bil­der­na på de and­ra Rip­pe­roff­ren är idag be­röm­da. Bil­der­na på Eli­za­beth Shorts kropp spa­ra­des ock­så av den LA Ti­mes-fo­to­graf som tog dem och skul­le på så sätt bli en del av kri­mi­nal­histo­ri­en.

Jack the Rip­pers of­fers liv dis­se­ke­ra­des full­stän­digt av polisen och pressen. De­ras he­la iden­ti­te­ter re­du­ce­ra­des till kor­ta tid­nings­ru­bri­ker. På sam­ma sätt ska­pa­des Eli­za­beth Shorts be­röm­mel­se med hen­nes död och de ru­bri­ker som följ­de i köl­vatt­net av det fruk­tans­vär­da mor­det.

Por­trätt av en kvin­na

Eli­za­beth Short blev på fle­ra sätt helt av­hu­ma­ni­se­rad i pressen, som skild­ra­de fal­let som en ren sen­sa­tion: ”Na­ken, dis­se­ke­rad kropp hit­tad på par­ke­rings­plats”, ”sar­gad av en va­rulvs­gal­ning”.

Sät­tet hon dog på samt de fruk­tans­vär­da ska­dor­na på krop­pen ska­pa­de en myt om Short som gjor­de hen­ne mind­re ”verk­lig”. Den här my­to­lo­gi­se­ring­en var så myc­ket enkla­re än att fram­stäl­la Eli­za­beth Short som en ung och oskyl­dig kvin­na som ryck­tes bort för ti­digt i li­vet. Eli­za­beth var näm­li­gen in­te så­dan. Hon ha­de haft pro­blem med polisen på grund av sitt dric­kan­de. Hen­nes fa­milj var splitt­rad. Pressen kun­de in­te få hen­ne att pas­sa in i bil­den av den oskyl­di­ga unga flic­kan, så som de gjort med i ett an­nat lik­nan­de fall. Ma­ri­on Par­ker, en 12-årig skol­flic­ka, mör­da­des år 1927. Hon styc­ka­des och ha­de se­dan ”satts ihop” igen (ögo­nen hölls öpp­na med hjälp av stål­tråd) så att hen­nes pap­pa skul­le tro att hon fort­fa­ran­de var vid liv.

Vis­sa för­sök­te få det till att Eli­za­beth var en gla­mo­rös och an­märk­nings­värd per­son. Re­port­rar­na be­skrev hen­ne som en bli­van­de film­stjär­na me­dan hon i verk­lig­he­ten sna­ra­re var ty­pen som ba­ra flöt med ström­men. Det finns ing­et som ty­der på att hon ha­de mo­ti­va­tion el­ler talang nog att kun­na bli skå­de­spe­la­re. Som New York Ti­mes skrev: ”Det finns ing­et som ty­der på att Eli­za­beth nå­gon­sin ens spe­lat en bi­roll”.

Kan det fak­tum att Eli­za­beth Short in­te pas­sa­de in i den ty­pis­ka of­fer­rol­len ha på­ver­kat chanserna att iden­ti­fi­e­ra och stäl­la mör­da­ren in­för rät­ta? Vis­sa me­na­de till och med att hon för­tjä­na­de sitt öde på grund av det liv hon lev­de. Många var vid den här ti­den kri­tis­ka till hen­nes risk­fyll­da be­te­en­de och det fak­tum att hon var sex­u­ellt ak­tiv.

Ett mord på en pro­sti­tu­e­rad el­ler en kvin­na från ar­be­tar­klas­sen får mind­re upp­märk­sam­het av pressen än ett mord på en me­del­klasstjej, häv­das det idag. Pressen ten­de­rar ock­så att va­ra mind­re ob­jek­tiv och in­te li­ka sym­pa­tiskt in­ställd till det först­nämn­da off­ret. Det gick i al­la fall in­te att kla­ga på gra­den av upp­märk­sam­het Eli­za­beth Short fick i me­di­er­na. Fal­let syn­tes på lo­kal­tid­ning­ar­nas första­si­dor i he­la två må­na­der ef­ter att krop­pen hit­tats på par­ke­rings­plat­sen. Pressen vil­le gär­na be­rät­ta histo­ri­en om Eli­za­beth Short i svart­vitt , men hen­nes liv var allt­för kom­plext och må­lat i många ny­an­ser av grått. Det fanns som sagt ing­et som tyd­de på att Eli­za­beth Short ha­de någ­ra som helst am­bi­tio­ner att bli skå­de­spe­la­re trots att ryk­te­na häv­da­de det mot­sat­ta. Det fanns hel­ler inga be­vis bakom de en­vi­sa ryk­te­na om att hon jobbade som call­girl el­ler pro­sti­tu­e­rad. Folk an­tog an­tag­li­gen att en ung kvin­na med hen­nes svå­ra bak­grund och sex­u­ellt ak­ti­va livs­stil ock­så tving­a­des ta be­talt för sex. I 40-ta­lets USA be­trak­ta­des kvin­nor med fle­ra sex­part­ners fort­fa­ran­de som to­talt omo­ra­lis­ka. Short ha­de haft ett fler­tal ro­man­tis­ka re­la­tio­ner i sitt kor­ta liv. Vis­sa fors­ka­re me­nar att hon ha­de va­rit med minst 50 män, of­tast mi­li­tä­rer, som tog ut hen­ne på ba­rer i om­rå­det.

Sist men in­te minst blev Eli­za­beth Short-fal­let så sex­u­a­li­se­rat för att hen­nes kropp hit­ta­des na­ken, förvriden och iscen­satt. Trots att bris­ten på klä­der rent krasst in­te ha­de nå­got med sex att gö­ra la man fo­kus på hen­nes na­ken­het. Bil­den av det nak­na, tu­de­la­de li­ket an­vän­des i skum­ma och fe­ti­sche­ran­de sam­man­hang trots att brot­tet ha­de med våld och in­te sex att gö­ra.

Men det var kanske fram­för allt Shorts smek­namn som hjälp­te till att ska­pa den idag odöd­li­ga my­ten. Hen­nes vän­ner kal­la­de hen­ne Black Dahlia, Svar­ta Da­li­an: ”För att hon äls­ka­de svar­ta klä­der som mat­cha­de hen­nes hår”. Sam­ma vän­ner be­rät­ta­de att

FAL­LET SEXUALISERADES FÖR ATT KROP­PEN VAR NA­KEN, FÖRVRIDEN OCH ISCEN­SATT

de hit­tat på smek­nam­net för att Eli­za­beth Short lik­na­de Ve­ro­ni­ca La­ke, den svart­kläd­da skå­de­spe­la­ren i fil­men ”The Blue Dahlia”. Pressen an­vän­de nam­net för att ska­pa en helt ny iden­ti­tet åt Eli­za­beth Short – hon skul­le re­pre­sen­te­ra den vack­ra blom­man som bli­vit för­störd och svart.

Den här tolk­ning­en av nam­net eta­ble­ra­des in­te di­rekt. I den första rap­por­te­ring­en om mor­det an­vän­des en bild på en yng­re Eli­za­beth. Det här fo­to­gra­fi­et togs när hon greps av polisen för att hon drack al­ko­hol som min­derå­rig, men me­di­er­na upp­gav in­te var de ha­de hit­tat bil­den.

I bör­jan be­skrevs Eli­za­beth Short helt en­kelt som ”mör­da­rens of­fer”. Det var först se­na­re som hon på grund av ta­blo­i­der­na (som in­te gjor­de över­dri­vet myc­ket re­se­arch) blev till Svar­ta Da­li­an – den sex­u­ellt ak­ti­va unga kvin­nan som hit­ta­des na­ken på en par­ke­rings­plats.

I en an­nan ar­ti­kel an­vän­de man en gla­mo­rös bild på en le­en­de och vac­ker Eli­za­beth. Tid­ning­en me­na­de då att hon fick smek­nam­net Svar­ta Da­li­an för att hon var ”en mörk skön­het”. Se­na­re sa­des det att hon äls­ka­de att gå klädd i ”näs­tan ge­nom­skin­li­ga, svar­ta klän­ning­ar” och att hon var of­fer för ett ”va­rulvs­mord”. Ar­ti­keln vi­sar tyd­ligt på pressens ten­dens att ut­nytt­ja bå­da Eli­za­beth Shorts skön­het och sex­u­el­la er­fa­ren­he­ter.

Trots det fick in­te pressen helt och hål­let grepp om Eli­za­beth Short. Hon för­blev en mystisk per­son. Hon ha­de levt un­der ra­darn stör­re de­len av sitt liv och flyt­tat runt. Först från öst­kus­ten till väst­kus­ten och se­dan in­om Ka­li­for­ni­en. Hon ha­de haft fle­ra pojk­vän­ner och jobb men in­te sär­skilt myc­ket sta­bi­li­tet el­ler nå­gon fast bo­stad. Även idag be­skriv Eli­za­beth Short som ”ett myste­ri­um” och ”li­ka vag i li­vet som i dö­den”.

Det var svårt att få grepp om Eli­za­beth men pressen vil­le gö­ra det mesta av fal­let och var de­spe­ra­ta ef­ter in­for­ma­tion. Ar­bets­me­to­der­na var kanske ef­fek­ti­va men mar­ke­ra­de in­te di­rekt

ett stolt ögon­blick i presse­ti­kens historia. Så fort Eli­za­beth Shorts kropp iden­ti­fi­e­rats tog jour­na­lis­ter från Los Ang­e­les Ex­a­mi­ner kon­takt med off­rets mam­ma Phoe­be. De vil­le pum­pa hen­ne på mer in­for­ma­tion, och lu­ra­de i hen­ne att Eli­za­beth vun­nit en skön­hets­täv­ling. Först när Phoe­be gett dem vad de vil­le ha be­rät­ta­de jour­na­lis­ter­na att Eli­za­beth var död. Pressen fick hen­ne dess­utom att läm­na hem­met i Med­ford, Mas­sachu­setts och föl­ja med till Los Ang­e­les. Tid­ning­en sa att hon kun­de va­ra till hjälp för polisen i ut­red­ning­en. Väl i LA pla­ce­ra­des hon på ett ho­tell där var­ken polisen el­ler and­ra tid­ning­ar kun­de nå hen­ne, men stän­digt till­gäng­lig för The Ex­a­mi­ner som vil­le va­ra en­sam­ma om scoo­pet.

Pressen tog ing­en hän­syn till Phoe­be Short och hen­nes fy­ra and­ra dött­rar. När Phoe­be kom till Los Ang­e­les fo­to­gra­fe­ra­des hon till­sam­mans med dot­tern Vir­gi­nia West och hen­nes man Adri­an. De såg na­tur­ligt­vis al­la nå­got för­vir­ra­de och tag­na ut.

Det var ock­så Los Ang­e­les Ex­a­mi­ner som till­sam­mans med kol­le­gan Los Ang­e­les He­rald-ex­press (de bå­da tid­ning­ar­na lan­se­ra­des år 1962 och la­des ner 1989) stod bakom den värs­ta sen­sa­tions­rap­por­te­ring­en om Eli­za­beth Short. De skrev att hon ha­de på sig ge­nom­skin­li­ga top­par och tajta kjolar när hon i själ­va ver­ket fö­re­drog stilrent och skräddarsytt. På så sätt lyc­ka­des me­di­er­na fram­stäl­la Eli­za­beth som en kvin­na med då­lig mo­ral. Män­ni­skor som knappt väx­lat ett en­da ord med Eli­za­beth me­dan hon lev­de skul­le nu kom­men­te­ra hen­nes ka­rak­tär. En be­kant be­skrev hen­ne som ”en mans­to­kig små­för­bry­ta­re”. Ett ut­ta­lan­det som na­tur­ligt­vis pas­sa­de per­fekt i me­di­er­nas be­rät­tel­se om Eli­za­beth Short som en då­lig kvin­na.

De bå­da tid­ning­ar­na till­hör­de me­di­e­mo­gu­len Wil­li­am Ran­dolph He­arst som gjort sen­sa­tions­jour­na­li­sti­ken till en konst i New York Jour­nal. Han var all­tid mer in­rik­tad på att öka upp­la­gor­na än att le­ve­re­ra ob­jek­ti­va och väl­gjor­da ar­tik­lar. År 1990 häv­da­de Mar­tin Lee och Nor­man Solo­mon att He­arst ”ru­tin­mäs­sigt hit­ta­de på sen­sa­tio­nel­la histo­ri­er, för­fals­ka­de in­ter­vju­er och ma­ni­pu­le­ra­de press­bil­der”. Den här sen­sa­tions­jour­na­li­sti­ken var tyd­lig i fal­let med Eli­za­beth Short.

Tid­ning­ar­na på USA:S öst­kust fick ock­så si­na 15 mi­nu­ter i ramp­lju­set. Short var näm­li­gen från öst­kus­ten, född i Boston och upp­växt i Mas­sachu­setts och Mai­ne. Mai­ne-tid­ning­en Press He­rald hop­pa­de på tå­get och bjöd på den raff­lan­de ru­bri­ken: ”Short bod­de på Mun­joy Hill: hon be­sök­te se­na­re platsen”. Ar­ti­keln hand­la­de om att off­ret från det upp­märk­sam­ma­de mor­det ha­de bott i Port­land som ung och att hen­nes mor­mor fort­fa­ran­de bod­de i sta­den. Eli­za­beth bod­de ba­ra ett el­ler två år i Port­land när hon var runt tre-fy­ra år gam­mal. Det hind­ra­de in­te tid­ning­en från att ska­pa sto­ra ny­he­ter av det he­la.

Fals­ka er­kän­nan­den

En an­nan pa­ral­lell mel­lan Svar­ta Da­li­an-mor­det och Jack the Rip­per-fal­let var att mör­da­ren kan ha ta­git kon­takt med polisen för att be­hål­la me­di­er­nas upp­märk­sam­het. År 1888 fick

DE SKREV ATT HON HA­DE PÅ SIG GE­NOM­SKIN­LI­GA TOP­PAR OCH TAJTA KJOLAR NÄR HON I SJÄL­VA VER­KET FÖ­RE­DROG STILRENT OCH SKRÄDDARSYTT

Metro­po­li­tan Po­lice i Lon­don ett brev från nå­gon som påstod sig va­ra Whi­te­cha­pel-mör­da­ren. Han sig­ne­ra­de bre­vet med Jack the Rip­per. I ef­ter­hand är de fles­ta kän­na­re över­ens om att bre­vet var en för­falsk­ning som kan ha skri­vits av en jour­na­list för att säl­ja mer tid­ning­ar. Oav­sett vem som stod bakom sig­na­tu­ren så kan man i al­la fall kon­sta­te­ra att det var ett myc­ket ef­fek­tivt ar­tist­namn. På sam­ma sätt blev den all­dag­li­ga Eli­za­beth Short den mör­ka och mys­tis­ka Svar­ta Da­li­an.

Ett an­nat Rip­per-med­de­lan­de, ”From Hell”-bre­vet, in­ne­höll en halv män­ni­skonju­re som ska ha kom­mit från ett av Jacks of­fer. Åt­ta da­gar ef­ter mor­det på Svar­ta Da­li­an fick re­dak­tö­ren på Los Ang­e­les Ex­a­mi­ner ett sam­tal. Per­so­nen som ring­de er­bjöd sig skic­ka över res­ten av Eli­za­bet­hs sa­ker till re­dak­tio­nen. Dagen ef­ter skic­ka­des fle­ra sa­ker till tid­ning­en, bland an­nat Eli­za­beth Shorts fö­del­se­be­vis. Do­ku­men­tet ha­de an­tag­li­gen ta­gits från hen­nes hand­väs­ka som se­na­re hit­ta­des på en sop­tipp till­sam­mans med en av hen­nes skor.

Det sak­na­des in­te di­rekt miss­tänk­ta i fal­let och en del av dem gjor­de allt de kun­de för att ham­na i ramp­lju­set.

På tis­dags­kväl­len den 29:e ja­nu­a­ri går en 33-årig, röd­hå­rig man till Los Ang­e­les-po­li­sens hu­vud­kon­tor. Man­nen (som i en rap­port upp­ges va­ra mu­si­ker, i en an­nan står det att han ar­be­ta­de som disk­ploc­ka­re på re­stau­rang) be­rät­tar för polisen Jack Do­na­hoe att han gär­na vill er­kän­na mor­det på Eli­za­beth Short.

Man­nen som het­te Da­ni­el S. Vo­or­he­es ha­de ringt till polisen strax in­nan och med ynk­lig röst sagt: ”Jag or­kar in­te mer. Jag vill er­kän­na mor­det på Svar­ta Da­li­an!” Sagt och gjort: Han la­de på lu­ren och gick ra­ka vägen till polisen där han blev satt i för­var. Me­dan ut­red­ning­en fort­sat­te för­hör­des Vo­or­he­es av po­lis­che­fen E Bar­ratt. Han vi­sa­de ho­nom ett pap­per där han ha­de skri­vit ”Jag dö­da­de Eli­za­beth Short” och sa: ”Jag är så

sjuk, jag or­kar in­te mer. Jag mås­te lyf­ta den här bör­dan från mi­na ax­lar”.

Han häv­da­de att han ha­de träf­fat Eli­za­beth två vec­kor ti­di­ga­re och åkt med hen­ne på en busstur. Det är be­kräf­tat att han var på ett ho­tell i Los Ang­e­les den dagen då li­ket hit­ta­des. Men Vo­or­he­es an­kla­ga­des ald­rig för brot­tet. Psy­ko­lo­gen som un­der­sök­te ho­nom väg­ra­de lå­ta ho­nom ge­nom­gå ett lögn­de­tek­tor­test ef­tersom han var des­o­ri­en­te­rad och för­vir­rad. Dess­utom fanns det ing­et som knöt Vo­or­he­es till Eli­za­beth. Polisen lät handstils­ex­per­ter jäm­fö­ra hans hand­stil mot ett med­de­lan­de som påstods kom­ma från mör­da­ren. Ing­en match­ning.

Ef­ter en natt i cel­len fick Vo­or­he­es läm­na po­lis­sta­tio­nen. Tid­ning­en Li­fe Ma­ga­zi­ne kun­de se­na­re rap­por­te­ra att han ”se­na­re ham­na­de bakom gal­ler som pa­ti­ent på psy­ket”.

Den mu­stasch­pryd­de och krull­hå­ri­ge ve­te­ra­nen Jo­seph Du­mais blev in­tres­sant för polisen då det upp­täck­tes att han ha­de blod­fläc­kar på klä­der­na och tid­nings­ur­klipp om Svar­ta Da­li­an-fal­let. Du­mais vil­le själv in­te ute­slu­ta möj­lig­he­ten att han var den skyl­di­ge och sa: ”Det är möj­ligt att jag står bakom mor­det – när jag dric­ker blir jag gans­ka våldsam mot kvin­nor”. Han ha­de där­e­mot ett ali­bi (han ha­de va­rit i Fort Dix när mor­det be­gicks). Även han skic­ka­des di­rekt till psy­ki­a­trin. Strax ef­ter det­ta kom en kvin­na som Li­fe Ma­ga­zi­ne be­skrev som en ”gäng­lig fö­re det­ta lot­ta” in på po­lis­sta­tio­nen i San Di­e­go. Där kun­de hon be­rät­ta att: ”Eli­za­beth Short stal min man så jag dö­da­de och styc­ka­de hen­ne”. Kvin­nan kun­de dock in­te sva­ra på någ­ra av po­li­ser­nas frå­gor om mor­det så hon er­kän­de snart att hon ha­de hit­tat på allt.

Ca­rol Mars­hall (21) greps som miss­tänkt för bil­stöld och sa un­der för­hö­ret med polisen: ”Jag vet vem det var som dö­da­de Beth Short och om jag får en be­lö­ning kom­mer jag be­rät­ta”.

Många and­ra er­kän­de sig skyl­di­ga till mor­det, fak­tiskt så många att tid­ning­ar­na slu­ta­de rap­por­te­ra om det. En man be­rät­ta­de att han ha­de haft sex med Eli­za­beth Short, en an­nan trod­de att dö­da­de hen­ne när han var be­ru­sad. Men han min­des ingen­ting. Även den här gång­en vi­sa­de det sig att den på­ståd­da mör­da­ren ha­de ett vat­ten­tätt ali­bi.

En av de mest bi­sar­ra hän­del­ser­na i Dalia-showen sked­de ba­ra någ­ra da­gar ef­ter att li­ket hit­ta­des då två ut­re­da­re satt på ett café och dis­ku­te­ra­de sa­ken. Just då kom det in ett tips till po­li­sens hu­vud­kon­tor från en man som häv­da­de att han just nu tit­ta­de på mördarna. Det skul­le så klart vi­sa sig att tip­sa­ren jobbade som ser­vi­tör på café­et och trod­de att de två po­li­ser­na som dis­ku­te­ra­de mor­det i de­talj ock­så var mördarna.

Som en film

När Svar­ta Da­li­an-mor­det in­träf­fa­de var Hol­ly­wood och res­ten av värl­den myc­ket be­satt av sex, brott och po­lis­ar­be­te. Film no­ir var stort på den här ti­den. He Wal­ked By Night (Natt­män­ni­skan), ett ex­em­pel från den här gen­ren, har ta­git in­spi­ra­tion från den san­na histo­ri­en om en kri­mi­nell krigs­ve­te­ran som ja­ga­des av polisen i Los Ang­e­les. Film no­ir var bå­de ero­tisk och våldsam. Fil­mer­na in­ne­höll kom­plexa skild­ring­ar av gangst­rar, po­li­ser och

Los HÖ­GER Po­li­ser tar bort Eli­za­bet­hs blo­di­ga klä­der från en brunn.

Shorts lik hit­ta­des i om­rå­det vid Lei­mert Park i Los Ang­e­les, fo­to­gra­fe­rat år 2013. MIT­TEN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.