Evo­lu­tio­nen..................................

Vår fantastiska planet - - Innehåll - Sam Gibbs

Evo­lu­tio­nen har lett till den fan­tas­tis­ka mång­fald av liv vi ser och nju­ter av på jor­den idag. Ut­an evo­lu­tio­nen skul­le den mo­der­na män­ni­skan in­te ex­i­ste­ra – in­te hel­ler vå­ra fjäl­li­ga, be­päl­sa­de och be­fjäd­ra­de vän­ner.

Evo­lu­tion in­ne­bär i hu­vud­sak den stän­digt på­gåen­de pro­ces­sen med bi­o­lo­gisk för­fi­ning ge­nom grad­vis för­änd­ring av ge­ner.

Det är den pro­ces­sen som gör att li­vet för­gre­nar sig i al­la tänk­ba­ra otro­li­ga for­mer och som le­der till att sam­ma ge­men­sam­ma för­fä­der kan le­da till väl­digt oli­ka ätt­ling­ar.

Evo­lu­tio­nen, som först be­skrevs 1859 av Char­les Dar­win i Om ar­ter­nas upp­komst, drivs över­lev­nad vil­ket or­sa­kar bi­o­lo­gis­ka för­änd­ring­ar bå­de i stort och smått. Dar­wins te­o­ri om na­tur­ligt ur­val hand­lar om prin­ci­pen att var­je li­ten va­ri­a­tion be­va­ras om den är till nyt­ta – en en­kel men kraft­full te­o­ri, och den grund­läg­gan­de pro­ces­sen bakom evo­lu­tio­nen.

Ur­val av dna

En­ligt te­o­rin om na­tur­ligt ur­val kom­mer en egen­skap som förts vi­da­re från för­äl­der till av­kom­ma, och som är an­vänd­bar för in­di­vi­dens över­lev­nad, att be­va­ras. Det byg­ger på idén om att ge­ne­tis­ka mu­ta­tio­ner kan ha po­si­ti­va effekter på in­di­vi­dens för­må­ga att kon­kur­re­ra, över­le­va och för­ö­ka sig. När det in­träf­far förs de för­änd­ra­de ge­ner­na vi­da­re till kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner. En art kan då för­änd­ras och an­pas­sas över tid och kla­ra sig bätt­re un­der de nya för­hål­lan­den som den be­fin­ner sig i.

Det är emel­ler­tid vik­tigt att no­te­ra att det na­tur­li­ga ur­va­let in­te är den en­da te­o­rin som an­ses lig­ga bakom evo­lu­tio­nen. Evo­lu­tio­nen är en ex­tremt kom­plex pro­cess som in­be­gri­per många aspek­ter av det bi­o­lo­gis­ka li­vet. Till ex­em­pel: släkt­skaps­se­lek­tion är när en egen­skap el­ler ett be­ten­de in­te gyn­nar in­di­vi­den men är bra för ar­ten som hel­het. Ett tyd­ligt ex­em­pel är bi­et som dör ef­ter att ha stuc­kit en in­kräk­ta­re, men som där­i­ge­nom hjäl­per till att skyd­da bi­sam­häl­lets över­lev­nad.

På sam­ma sätt kan det sex­u­el­la ur­va­let få in­tres­san­ta kon­se­kven­ser. Ha­nar är of­ta stör­re än ho­nor ef­tersom de täv­lar med varand­ra om be­frukt­ning­en me­dan ho­nor­na of­ta upp­vi­sar bi­sar­ra upp­vakt­nings­be­te­en­den el­ler ex­o­tis­ka fjä­der­dräk­ter som är till för­fång för in­di­vi­dens över­lev­nad men som ökar chan­ser­na till re­pro­duk­tion. På­få­geln med sin otymp­li­ga men färg­gla­da stjärt är ett bra ex­em­pel på sex­u­ellt ur­val som har på­ver­kan på evo­lu­tio­nen.

Män­ni­skan har ock­så en di­rekt ef­fekt på evo­lu­tio­nen ge­nom ar­ti­fi­ci­ellt ur­val – nå­got vi har ut­ö­vat i tu­sen­tals år, sär­skilt in­om jord­bru­ket. Se­dan finns den mo­der­na gen­tek­ni­ken där vi kan änd­ra dna hos vis­sa ar­ter för att ge dem nya egen­ska­per.

Ofull­kom­lig pro­cess

Nå­got som gör evo­lu­tio­nen fan­tas­tisk är att den in­te är per­fekt. Evo­lu­tio­nens kon­stan­ta för­äd­ling av allt liv på jor­den hand­lar in­te om op­ti­me­ring på det sätt som en in­gen­jör skul­le be­trak­ta den. Of­ta är evo­lu­tio­nens lös­ning­ar på pro­blem in­te det bäs­ta sät­tet: det hand­lar sna­ra­re om att den ut­veck­la­de funk­tio­nen gör det möj­ligt för in­di­vi­den att för­ö­ka sig mer ef­fek­tivt än kon­kur­ren­ter­na, och den nya egen­ska­pen sprids till av­kom­man och upp­rätt­hålls.

”Män­ni­skan ut­veck­las fort­fa­ran­de trots att myc­ket av det som hör till na­tur­ligt ur­val har för­svun­nit tack va­re vår tek­nik.”

Evo­lu­tion kan ock­så or­sa­ka spe­ci­e­ring där oli­ka po­pu­la­tio­ner blir iso­le­ra­de an­ting­en fy­siskt el­ler ge­nom sex­u­ell odel­bar­het, vil­ket för­hind­rar kors­be­frukt­ning. Det gör att de upp­de­la­de po­pu­la­tio­ner­na föl­jer oli­ka ut­veck­lings­vä­gar som kan le­da till ska­pan­det av två se­pa­ra­ta ar­ter. Ef­tersom evo­lu­tio­nen ar­be­tar på ge­ne­ra­tions­ba­sis skul­le man lätt kun­na tro att den

har upp­hört ef­tersom den är otro­ligt svår att upp­täc­ka med vår mänsk­li­ga tids­ska­la. Evo­lu­tion är dock en stän­digt på­gåen­de pro­cess. Den sker he­la ti­den på var­je le­van­de sak på jor­den som bär på dna – in­klu­si­ve mi­kro­bi­ellt liv som vi­rus och bak­te­ri­er. Ett av de mest up­pen­ba­ra ex­emp­len på kon­ti­nu­er­lig evo­lu­tion är mu­ta­tio­ner och den snab­ba ut­veck­ling­en av nya sjuk­do­mar. In­flu­en­sa är ett vi­rus som vi­sar en oro­väc­kan­de för­må­ga att ut­veck­la nya för­gre­ning­ar och nya för­må­gor, som över­fö­ring mel­lan oli­ka ar­ter – in­klu­si­ve män­ni­skor.

Nu­ti­da på­ver­kan

Tack och lov fun­ge­rar evo­lu­tio­nen åt bå­da hål­len – män­ni­skan ut­veck­las fort­fa­ran­de trots att myc­ket av det som hör till na­tur­ligt ur­val har för­svun­nit tack va­re vår tek­nik. Ett ex­em­pel är den an­märk­nings­vär­da ut­veck­ling­en av sick­le­cel­la­ne­mi i ma­la­riaut­sat­ta om­rå­den. Be­folk­ning­ar­na där vi­sar en ökad an­del män­ni­skor som drab­bas av sick­le­cel­la­ne­mi ef­tersom sjuk­do­men ger dem mot­stånds­kraft mot ma­la­ri­a­pa­ra­si­ten.

Ma­la­ria styr här ur­va­let vil­ket in­ne­bär att män­ni­skor med sick­le­cel­la­ne­mi över­le­ver, för­ö­kar sig mer och spri­der si­na ma­la­ri­a­re­si­sten­ta ge­ner.

Na­tur­ligt­vis är män­ni­skans ut­veck­ling myc­ket kom­plex. Det är ba­ra att ta en titt på fos­si­ler för att se hur myc­ket vi har för­änd­rats från ett näbb­mus­lik­nan­de djur un­der de se­nas­te 65 mil­jo­ner åren. Evo­lu­tio­nen har gett upp­hov till den fan­tas­tis­ka mång­fald av liv vi ser på jor­den i dag, och den kom­mer att på­gå länge ef­ter att vi är bor­ta.

Bi­ets kraft­ful­la sting är be­ro­en­de av in­di­vi­dens själv­upp­off­ring – allt för att skyd­da drott­ning­en och bi­sam­häl­let.

Ut­se­en­det är allt för på­få­geln – trots att den enor­ma, skrym­man­de svan­sen gör det myc­ket svå­ra­re att und­vi­ka rov­djur.

”Evo­lu­tio­nen drivs av pro­ces­sen för in­di­vi­du­ell bi­o­lo­gis­ka för­änd­ring­ar bå­de i stort och smått.” Evo­lu­tio­nen har re­sul­te­rat i li­vets otro­li­ga mång­fald på jor­den.

Stor­le­ken be­ty­der allt när man mås­te slåss för att fö­ra si­na ge­ner vi­da­re.

Al­la pla­cen­ta­la dägg­djur som le­ver i dag har sam­ma för­fa­der i form av en li­ten näbb­mus­lik­nan­de va­rel­se som lev­de för 65 mil­jo­ner år se­dan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.