Vul­ka­ner .....................................

Vår fantastiska planet - - Innehåll - Ian Os­bor­ne

Vul­ka­ner står för en av jordens mest de­struk­ti­va kraf­ter. Vad är egent­li­gen hem­lig­he­ten bakom det­ta våld­sam­ma ge­o­lo­gis­ka fe­no­men, och kan vul­ka­ner ock­så fö­ra nå­got

Vul­ka­ner är en fan­tas­tisk ma­ni­fes­ta­tion av vär­men och ener­gin som finns in­u­ti jor­den.

Vår planet var ex­tremt våld­sam ur ett geo­lo­giskt per­spek­tiv när den bil­da­des för 4,5 mil­jar­der år se­dan, men när den kyl­des ner ska­pa­des en fast skor­pa på jordens yta. Den­na skor­pa är mind­re än 100 mil tjock och be­står av tek­to­nis­ka plat­tor som är i stän­dig rö­rel­se. Om­rå­den med ex­tra hög vul­ka­nisk ak­ti­vi­tet finns of­ta där jordens tek­to­nis­ka plat­tor ska­ver mot varand­ra. Frik­tio­nen som or­sa­kas av de­ras rö­rel­se smäl­ter ber­get un­der jord­skor­pan, vil­ket gör att kam­rar av mag­ma el­ler smält sten bil­das. Den­na mag­ma blir till en vul­kan när den tving­as upp ge­nom spric­kor i plat­tor­na och spru­tar ut la­va på ytan. Så­da­na ut­brott av­ger ock­så gas, ste­nar och in­te minst ask­moln som kan or­sa­ka enorm för­öd­el­se.

i värl­den som för när­va­ran­de klas­si­fi­ce­ras som ak­ti­va. Näs­tan 90 pro­cent av dem lig­ger i den så kal­la­de Eld­ring­en i Stil­la ha­vet.

Vul­kan­ut­brot­tens art va­ri­e­rar be­ro­en­de på mag­ma­sam­man­sätt­ning­en som tving­ar sig upp ge­nom jord­skor­pan. Mag­ma med hög ki­seldi­ox­id­halt och en re­la­tivt låg tem­pe­ra­tur rör sig myc­ket lång­samt och tar sig in­te spe­ci­ellt långt. Ef­tersom den lång­sam­ma, viskö­sa la­van stel­nar snabbt väx­er vul­ka­nen till en lång ko­nisk struk­tur som kal­las stra­tovul­kan el­ler kom­po­sitvul­kan. Det är den van­li­gas­te ty­pen, bland kän­da ex­em­pel finns Kra­ka­toa och Ve­su­vi­us.

Ex­plo­si­va ut­brott

Ef­tersom stra­tovul­ka­nens la­va är så tjock är det of­ta svårt för ga­sen som byggs upp i den att ta vägen nå­gon­stans. Re­sul­ta­tet blir att ett ex­plo­sivt ut­brott kan in­träf­fa när gas

hål­let är högt. Då kan sten, as­ka och la­va slung­as iväg långt med has­tig­he­ter på uppe­mot 300 km/h. Des­sa ut­brott kan va­ra så våld­sam­ma att de för­stör själ­va vul­ka­nen. När till ex­em­pel Mount St He­lens i USA fick sitt ut­brott 1980 för­lo­ra­de den 13 pro­cent av sin vo­lym och dess höjd mins­ka­de med cir­ka 400 meter.

Om la­van in­ne­hål­ler mind­re ki­seldi­ox­id blir den mind­re viskös. Den­na la­va­typ rin­ner läng­re in­nan den stel­nar och ska­par en bred, låg vul­kan. Ha­waii-öar­na ska­pa­des, och ska­pas fort­fa­ran­de, av en rad

Vul­ca­nus smed­ja, må­lad 1630 av den spans­ka ba­rock­konst­nä­ren Di­e­go Veláz­quez.

un­der­vat­tensvul­ka­ner. Den störs­ta av dem, Mau­na Loa, är dess­utom värl­dens störs­ta vul­kan med si­na dry­ga fy­ra kilo­me­ter över ha­vet och yt­ter­li­ga­re cir­ka 13 kilo­me­ter un­der vat­ten­y­tan. På Ha­waii finns ock­så se­dan 1983 stän­digt har haft ut­brott.

Vul­ka­ner bru­kar klas­si­fi­ce­ras som ak­ti­va, vi­lan­de el­ler ut­slock­na­de. En ak­tiv vul­kan har fått ut­brott re­la­tivt ny­li­gen och kom­mer san­no­likt att få det igen. En vi­lan­de vul­kan har in­te haft ut­brott på många år, och en ut­slock­nad har va­rit in­ak­tiv så länge man kän­ner till. En vul­kans livs­längd kan sträc­ka sig från någ­ra må­na­der till fle­ra mil­jo­ner år, så des­sa klas­si­fi­ce­ring­ar är sna­ra­re uppskatt­ning­ar – vis­sa skul­le häv­da att de är ve­ten­skap­ligt me­nings­lö­sa.

Liv och död

Vul­ka­ner or­sa­kar död och för­öd­el­se på ett an­tal oli­ka sätt. Mest up­pen­bar, men ock­så minst skad­lig, är ut­stöt­ning­en av smält la­va. Ett ut­brott kan ock­så re­sul­te­ra i sto­ra ask­moln som be­står av pulv­ri­se­ra­de sten- och glas­par­tik­lar. De kan spri­das över fle­ra kilo­me­ter och är far­li­ga att an­das in samt kan på­ver­ka kli­ma­tet och or­sa­ka pro­blem för bön­der­na. Ut­brott kan ock­så ge upp­hov till jord­bäv­ning­ar, och i kust­om­rå­den tsu­na­mi­er – enor­ma vå­gor som kan va­ra för­ödan­de för bo­sätt­ning­ar nä­ra

”Den störs­ta vul­ka­nen i sol­sy­ste­met är Mount Olym­pus på Mars med si­na 22,5 kilo­me­ter.”

ha­vet och och även läng­re in­åt lan­det.

Men trots sin de­struk­ti­va kraft kan vul­ka­ner ock­så va­ra till nyt­ta för mänsk­lig­he­ten. Om­kring 80 pro­cent av jordens yta har ska­pats av vul­kan­ak­ti­vi­tet. Ti­digt i pla­ne­tens histo­ria pro­du­ce­ra­de vul­ka­ner växt­hus­ga­ser som se­na­re om­vand­la­des till sy­re tack va­re när­va­ron av fram­väx­an­de bak­te­ri­er. Vul­ka­nisk jord är rik på nä­rings­äm­nen vil­ket gör den till ut­märkt jord­bruks­mark, och den un­der­jor­dis­ka vär­men kan ut­nytt­jas till att ska­pa geo­ter­misk ener­gi.

Den störs­ta vul­ka­nen i sol­sy­ste­met (och det kän­da uni­ver­sum) är Mount Olym­pus (el­ler på la­tin, Olym­pus Mons) på Mars. Med si­na 22,5 kilo­me­ter är den näs­tan tre gång­er så hög som Mount Eve­rest. Olym­pus är en sköld­vul­kan som mä­ter om­kring 624 kilo­me­ter över ba­sen (den skul­le täc­ka de brit­tis­ka öar­na) me­dan si­dor­na har en lut­ning på en­dast mel­lan en till tre gra­der. Kra­tern ovan­på ber­get är cir­ka 72 kilo­me­ter i di­a­me­ter bred och 3,2 djup – mer än till­räck­ligt stor för att sväl­ja he­la Lon­don.

Man har fun­nit be­vis på vul­ka­nisk ak­ti­vi­tet på de fles­ta pla­ne­ter­na i vårt sol­sy­stem, lik­som på de många må­nar som kret­sar runt dem. Ve­nus är ex­tremt vul­ka­niskt ak­tiv, men den mest vul­ka­nis­ka him­la­krop­pen av al­la är fak­tiskt Io, en av Ju­pi­ters 67 må­nar. Det be­ror på att den stän­digt för­vrängs av den kraft­ful­la gra­vi­ta­tio­nen från Ju­pi­ter och dess and­ra må­nar, vil­ket i sin tur or­sa­kar en hel del in­re frik­tion och effekter på mil­jön.

”Ha­waii-öar­na ska­pas fort­fa­ran­de av en rad un­der­vat­tensvul­ka­ner. Den störs­ta av dem, Mau­na Loa, är dess­utom värl­dens störs­ta vul­kan med si­na dry­ga fy­ra kilo­me­ter över ha­vet.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.