Regn­sko­gar..............................

Vår fantastiska planet - - Innehåll - Adam Hur­rell

”Regn­sko­gen hand­lar om färg, sy­nin­tryck, ljud, dof­ter, det skar­pa lju­set och det in­ten­si­va mörk­ret, vär­men, fuk­tig­he­ten och all­tings väl­dig­het.”

Regn­sko­gar är näs­tan omöj­li­ga att de­fi­ni­e­ra. De be­ty­der all­tid så många oli­ka sa­ker för så många oli­ka män­ni­skor.

För som­li­ga ut­gör sko­gar­na hem­mil­jö.

För and­ra är de enor­ma eko­sy­ste­men ar­bets­plat­ser som in­ne­bär ve­ten­skap­lig ut­forsk­ning, och för and­ra ut­gör de grym­ma slag­fält. Oav­sett är de en in­spi­re­ran­de och his­nan­de upp­le­vel­se för al­la sin­nen. Regn­sko­gen hand­lar om färg, sy­nin­tryck, ljud, dof­ter, det skar­pa lju­set och det in­ten­si­va mörk­ret, vär­men, fuk­tig­he­ten och all­tings stor­het. Regn­sko­gar­na är enor­ma, men de var en gång myc­ket stör­re än vad de är i dag. I takt med att allt fler män­ni­skor ut­nytt­jar na­tur­re­sur­ser­na och att be­folk­ning­en ökar, ökar ock­så ris­ken för att des­sa un­der­verk ska för­svin­na från jordens yta.

Regn­sko­gar­na är ett glo­balt un­der­verk som lö­per runt ekva­torn. De störs­ta om­rå­de­na lig­ger i Ama­zon­om­rå­det i Sy­da­me­ri­ka, Kon­go i Afri­ka, Filip­pi­ner­na och Ma­lay­sia, men det finns ock­så regn­skogs­om­rå­den i Asi­en och Austra­li­en.

När det gäl­ler kli­ma­tet är regn­sko­gar var­ma och vå­ta och ten­de­rar att sak­na tyd­ligt de­fi­ni­e­ra­de års­ti­der. Den ge­nom­snitt­li­ga års­ne­der­bör­den i Lon­don är 58,4 cen­ti­me­ter. Snit­tet i en regn­skog ham­nar på tem­pe­ra­tur på över 18 gra­der Celsi­us.

Grö­na skikt

Regn­sko­gen är upp­byggd av fle­ra skikt – un­ge­fär som se­di­men­tä­ra bergar­ter – vart och ett med si­na eg­na uni­ka egen­ska­per. Själ­va bot­ten ut­görs av skogs­gol­vet som har minst växt­lig­het ef­tersom ba­ra två pro­cent av sol­lju­set når ner hit. Skik­tet kän­ne­teck­nas ock­så av för­mult­nan­de de­lar från väx­ter som har fal­lit ner från de öv­re lag­ren och det är över­sål­lat med röt­ter från träd och klät­ter­väx­ter som kon­kur­re­rar om jordens nä­ring. Ma­jo­ri­te­ten av des­sa nä­rings­äm­nen kom­mer från för­mult­na­de väx­ter, i öv­rigt är jor­den gans­ka karg. All ener­gi som ve­ge­ta­tio­nen krä­ver kom­mer från so­len. Skogs­gol­vet är en mörk la­by­rint som är otro­ligt fuk­tig och har en at­mo­sfär som är per­fekt för för­mult­ning och för att bak­te­ri­er ska fro­das.

Näs­ta la­ger kal­las för mel­lan­skik­tet och lig­ger mel­lan mar­ken och kron­ta­ket.

Mel­lan­skik­tet är fyllt med mäng­der av liv – allt från sto­ra kat­ter till or­mar, öd­lor, gro­dor och mil­jon­tals in­sek­ter och spin­del­djur. En­dast cir­ka fem pro­cent av sol­lju­set når det­ta bi­o­lo­giskt ri­ka skikt, men ve­ge­ta­tio­nen är myc­ket tä­ta­re här än på mar­ken. Klät­ter­väx­ter­na bör­jar bre­da ut sig i det här lag­ret och and­ra for­mer av växt­liv bör­jar ock­så ta mer plats.

De övers­ta skogs­skik­ten

Över mel­lan­skik­tet finns kron­ta­ket. Här sträc­ker de fles­ta av de störs­ta trä­den ut sig helt för att fånga så myc­ket som möj­ligt av so­lens liv­gi­van­de ener­gi. Det är det här skik­tet som gör att sko­gen ser ut som ett grönt täc­ke när man ser den ovan­i­från och trä­den här är cir­ka 30–50 meter höga. Det­ta är ock­så skik­tet med den all­ra störs­ta bi­o­lo­gis­ka mång­fal­den. Un­ge­fär hälf­ten av allt regn­skogs­liv finns här.

Ovan­för kron­ta­ket finns det så kal­la­de högs­ta skik­tet. Trä­den här re­ser sig svind­lan­de 50-80 meter och står stol­ta högt över de öv­ri­ga skik­ten. Des­sa träd mås­te kun­na stå emot vä­der och vind, men har oslag­bar till­gång till so­lens strå­lar. Sol­lju­set är ab­so­lut nöd­vän­digt för över­lev­nad i regn­sko­gen. Det ver­kar up­pen­bart för vil­ket skogs­om­rå­de som helst, men det är sär­skilt av­gö­ran­de i regn­sko­gen ef­tersom vär­men och fuk­ten be­grän­sar jordens hu­mus­halt. De

”Trä­den i det högs­ta skik­tet re­ser sig svind­lan­de

50-80 meter.”

kraf­ti­ga reg­nen sköl­jer bort många nä­rings­äm­nen och gör att jor­den blir san­dig, tunn och till li­ten nyt­ta för växt­li­vet.

Män­ni­skan

Regn­sko­gar upp­fat­tas of­ta som vil­da och otämj­da djung­lar, ful­la av jät­te­spind­lar och mäng­der av gif­ti­ga or­mar. Men de ut­gör ock­så hem för ett stort an­tal in­di­an­stam­mar som har levt i des­sa om­rå­den i hund­ra­tals år. Ama­zo­nas i Sy­da­me­ri­ka är känd för sin be­ty­dan­de mängd in­hems­ka stam­mar och in­hems­ka be­folk­nings­grup­per.

En­ligt en un­der­sök­ning från 2007 av Bra­zi­li­an Na­tion In­di­an Founda­tion (en stat­lig or­ga­ni­sa­tion som stöd­jer in­tres­sen hos ur­sprungs­be­folk­ning­en i regn­sko­gen och på lands­byg­den i Sy­da­me­ri­ka) finns det över 60 stam­mar som le­ver i Ama­zo­nas som än­nu in­te har haft nå­gon som helst kon­takt med om­värl­den.

En sär­skilt in­tres­sant stam är Ko­ro­wai som le­ver i regn­sko­gar­na i väst­ra Pa­pua

New Gu­i­nea. De byg­ger si­na hem i de öv­re skogs­skik­ten om­kring 40-50 meter över mar­ken. Stam­men byg­ger si­na hem på så­dan höjd för att und­vi­ka det stän­di­ga ho­tet från över­sväm­ning­ar och and­ra fa­ror som in­sek­ter, tjuvjä­ga­re, sto­ra rov­djur och de som be­dri­ver olag­lig av­verk­ning.

Bäst att in­te glöm­ma pa­ra­ply­et – den ge­nom­snitt­li­ga års­ne­der­bör­den i tro­pis­ka regn­sko­gar är 180–1 000 cen­ti­me­ter.

Ang­el­fal­len i Auy­an­te­pui Ca­nai­ma Na­tio­nal Park, Ve­ne­zu­e­la, är det högs­ta oav­brut­na vat­ten­fal­let i värl­den.

Med så pass tunn jord skul­le sko­gens träd väl­ta om det in­te vo­re för de­ras stödröt­ter.

Sto­ra om­rå­den i Ama­zo­nas huggs var­je år ner med myc­ket li­tet hopp om att sko­gen nå­gon­sin ska bli om­plan­te­rad.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.