När Adam in­te dök upp på

Vallentuna Nyheter - - VALLENTUNA -

Adam Ab­dul­rah­man har bott i Sve­ri­ge se­dan hös­ten 2015. Den 16-åri­ga poj­ken kom från Su­dan, i en last­bil fylld till brist­nings­grän­sen ge­nom Sa­ha­raök­nen, vi­da­re till Li­by­en. Där­i­från gum­mi­båt över Me­del­ha­vet till Ita­li­en, vi­da­re ge­nom Eu­ro­pa till ett bo­en­de i Val­len­tu­na.

I Val­len­tu­na gick han på språk­in­tro­duk­tion på gym­na­si­et och plug­ga­de även ke­mi och and­ra äm­nen. Allt kän­des bra, han och de and­ra flyk­ting­ar­na pra­ta­de svens­ka med varand­ra och på bo­en­det fick Adam lä­ra sig sa­ker som mat­lag­ning och städ­ning.

Men två da­gar in­nan han skul­le fyl­la 18, det var en fre­dag i maj, kom­mer be­ske­det: På mån­dag flyt­tas du från bo­en­det Vår­ljus i Val­len­tu­na till en flyk­ting­för­lägg­ning i Kram­fors.

– Det var som en mar­dröm, sä­ger Adam.

Vi sit­ter i ett li­tet rum och pra­tar, och Adam ler ibland, tit­tar ner ibland. Men när jag frå­gar hur han kän­de in­för att flyt­ta till­ba­ka till Val­len­tu­na kom­mer tå­rar­na. Adam kan in­te sva­ra. Vi tar en pa­us.

Skri­kan­de tyst­nad

Åter till bör­jan av som­ma­ren. Adams bas­ketträ­na­re, Ves­na Sta­ni­sic, und­rar var­för in­te Adam kom­mer till bas­ke­ten. Av en slump får hon ve­ta att han finns i Kram­fors, och hon ringer upp ho­nom.

– Adam är all­tid glad – men nu var han tyst. För mig som kän­ner ho­nom upp­fat­ta­de jag det som ett skrik, tyst­na­den var ett skrik, sä­ger Ves­na.

Hon kom själv som flyk­ting från det for­na Ju­go­sla­vi­en på 90-ta­let, och fast­na­de i tre år på en flyk­ting­för­lägg­ning. Hon viss­te hur det kän­des.

– Ute i sko­gar­na bryts man ner ef­ter all kamp.

Ves­na skic­ka­de tåg­bil­jet­ter till Adam. Kom till­ba­ka, löd upp­ma­ning­en.

Nu bor han hem­ma hos fa­mil­jen Sta­ni­sic, i så kal­lat eget bo­en­de. Han bor med Ves­na, hen­nes man och yngs­ta so­nen som är 21.

– I som­mar ska vi åka till Mal­mö och fi­ra min älds­ta son som fyl­ler 30, he­la fa­mil­jen. Och Adam är en del av fa­mil­jen nu, sä­ger Ves­na och kra­mar om Adams ax­lar. Adam ler och sä­ger: – När jag får up­pe­hålls­till­stånd ska jag job­ba så hårt att du ald­rig be­hö­ver job­ba mer.

– Men jag tyc­ker om att job­ba, sä­ger Ves­na som är kul­tur­pro­du­cent i kom­mu­nen.

Kamp för up­pe­hålls­till­stånd

Apro­på up­pe­hålls­till­stånd så har Adam fått avslag, men över­kla­gat. Pro­ble­met lig­ger i att styr­ka hans iden­ti­tet. Adam läm­na­des på ett barn­hem som späd­barn och ad­op­te­ra­des som fy­ra­å­ring.

Allt var bra tills frun i hem­met dog. Då bör­ja­de mar­dröm­men, bland an­nat i form av miss­han­del av styv­pap­pan, en po­lis. Är­ren syns än. När Adam rym­de hem­i­från od­la­de han skägg – och ri­ta­de skägg med en pen­na – för att se äld­re ut och för att und­gå upp­täckt. Rädd för att i Su­dan bli miss­hand­lad av po­li­sen som hem­lös.

– Jag tvät­ta­de mi­na klä­der i Ni­len för att det in­te skul­le se ut som att jag var hem­lös, be­rät­tar Adam.

– Att le­va ga­tu­liv i Su­dan är otro­ligt far­ligt. Det slu­tar of­ta med traf­fic­king, sla­ve­ri och till slut dö­den, sä­ger Ves­na.

Så små­ning­om gav Adam sig allt­så iväg med flyk­ting­s­mugg­la­res hjälp av mot Li­by­en.

Adams go­de man ha­de in­te hit­tat nå­got sätt att styr­ka iden­ti­te­ten. Men Ves­na tänk­te in­te ge upp. I två vec­kor ring­de hon kon­stant sam­tal.

– Och så hit­ta­de jag barn­hem­met, sä­ger Ves­na och tar upp te­le­fo­nen.

Hon vi­sar ett do­ku­ment som be­vi-

FA­MILJ. Adam Ab­dul­rah­man kallar Ves­na Sta­ni­sic för mam­ma.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.