Påskön...........................................
”Statyerna på sluttningarna av Rano Raraku-kratern, varav de flesta är begravda upp till skuldrorna, ledde till att de kallades för stenhuvudena på Påskön.”
Mellan 1250 och 1500 f.Kr., samtidigt som deras ö troligen drabbades av utbredd spetälska, tog sig folket på Rapa Nui (den chilenska ö kallas oftast ”Påskön” efter dagen den upptäcktes av holländska upptäcktsresande) an ett omfattande och långsiktigt byggprojekt.
Med en tro på ett symbiotiskt förhållande mellan de levande och de döda tillverkade Rapa Nui-folket 887 stycken moai – jätteskulpturer som var mellan 2 och 20 meter höga och föreställde deras klanledares och förfäders ”levande ansikten”.
Tuff och basalt
De flesta av skulpturerna är utkarvade ur tuff, en mjuk stenart av sammanpressad vulkanisk aska. Andra tillverkades av hårdare material som basalt. De tillverkades inte på plats, vilket leder till en av de mest spännande frågorna om öbornas prestation. Skulpturerna tillverkades av skickliga hantverkare i ett stenbrott i Rano Rarakukratern som ligger på öns östra sida. De färdiga skulpturerna flyttades sedan för hand till sina slutgiltiga positioner, vanligen längs Rapa Nuis kust. Detaljerade studier av moai som har hittats nära vägar på ön antyder att de bokstavligen kan ha vandrat till sina respektive platser genom att ha gungats fram och tillbaka på ett kontrollerat sätt. På så vis kan de ha förflyttats upp till 100 meter per dag.
Väl på plats placerades moai på stenplattformar som kallas ahus, vända in från havet för att i all evighet kunna hålla ett öga på sina efterföljande.
Erosion och bevarande
Evigheten varade dessvärre inte speciellt länge. Bevis på de främsta tillverkningsplatserna antyder att eran upphörde abrupt. Flera skulpturer står kvar i ofärdigt skick. Det berodde förmodligen på att den en gång så frodiga ön blev av med alla sina
naturresurser, vilket ledde till Rapa Nuisamhällets kollaps. En period med inbördeskrig följde under 1700- och 1800talen, och man tror att de flesta statyerna vältes med ansiktet ner av Rapa Nuiinfödingar. Vid ett besök på ön av Royal Geographic Society 1868 rapporterades att ingen moai längre stod upp.
Bevarandeinsatser pågår för närvarande. Minst 50 moai har rest till stående position, antingen på ön eller så har de flyttats till museer runtom i världen. De flesta av de skulpturer som tillverkades av det mjuka materialet tuff har farit illa av erosion. Ön är nu utsedd till nationalpark och står på UNESCO:s världsarvslista. Arbete med att restaurera skulpturerna pågår för fullt.