Naturens kapprustning
När man tänker på stridande arter och förhållandet mellan rovdjur och byte är deras vapen och motåtgärder som gift, klor, hastighet och styrka sammanbunda genom samutveckling.
Det evolutionära förhållandet är särskilt tydligt i samspelet mellan rovdjur och byte. När rovdjuret utvecklar nya sätt att fånga, döda och äta sitt byte på, utvecklar bytet nya vapen eller tekniker för att hålla rovdjuret på avstånd. Ett av många exempel på evolutionär kapprustning är den vårtskinnade salamandern och strumpebandssnoken. Salamandern skulle egentligen inte ha en chans mot ormen, men den har utvecklat ett extremt kraftigt gift som med enkelhet dödar rovdjur.
Men ormen har i sin tur utvecklat olika grader av immunitet mot giftet, vilket gör att den ändå kan äta salamandern. På så vis tvingar ormen salamandern att utveckla ett ännu effektivare gift för att överleva. Ormen måste då i sin tur utveckla en ännu högre grad av immunitet för att överleva som art – en ond cirkel som ständigt pågår.
När det handlar om att äta eller ätas är evolutionen nyckeln till överlevnad.