Kina på jakt efter globalt ledarskap

Kina är idag världens största marknad med en ekonomi som har åttafaldigats på 20 år. Landet har de senaste åren satsat medvetet på infrastruktur, utbildning, forskning, teknologi och innovation. Enligt det kinesiska kommunistpartiets strategidokument Made in China 2025, siktar Kina på att bli världsledande inom ett antal teknologier, inte minst kunskapsintensiv produktion av varor och tjänster, samt på att skapa en oberoende försvarsindustri.

Genom WTO-medlemskapet har Kina fått tillträde till globala marknader. Genom handeln har ekonomin utvecklats och miljoner kineser har lyfts ur fattigdom. Men resten av världen har inte gynnats på motsvarande sätt. Att göra affärer i Kina idag är allt svårare, marknaderna är inte öppna för utländska företag. Samtidigt pumpar Kina in stöd till statsägda och -kontrollerade företag, något som skapar obalanser på internationella marknader och leder till dumping. Denna dumping är upphovet till hela stålkrisen, det finns en kraftig överproduktion globalt av stål men också av aluminium och cement. Vidare har Kina diskriminerande regler för utländska företag som etablerar sig i landet, det råder en brist på öppenhet kring inhemska lagar som berör handel och dessa rapporteras inte till WTO. Det kan vara svårt för utländska företag att få tillstånd och licenser inom de sektorer som Kina har bestämt ska prioriteras i landets ekonomiska utveckling. Kina söker ett globalt ledarskap och vill etablera sig som en världsledande stormakt inom en rad områden. Gentemot utvecklingsländer i framför allt Afrika förespråkar man en alternativ samhällsmodell till den västerländska. Kinas Belt and Road- initiativ handlar

i stor utsträckning om ekonomisk integration. Det är också ett sätt för Kina att skapa institutionella och politiska verktyg som möjliggör en omorganisering av globala värdekedjor och att utforma nya ekonomiska regler, mer anpassade till Kinas behov. Dessutom vill man få avsättning för produkter som Kina har ett stort överskott på däribland stål och cement.

Situationen för de mänskliga rättigheterna har kraftigt försämrats. Kina har en annan syn på det vi i väst betraktar som universella mänskliga rättigheter och är i grund och botten en auktoritär supermakt där allt mer av makten centraliseras kring president Xi Jinping.

Kinas Belt and Road

Belt- and Road-initiativet lanserades av president Xi Jinping i oktober 2013 i samband med en konferens i Kazakstan. Det ambitiösa infrastrukturprojekt involverar länder i Asien, Europa och Afrika. Det kallas ibland den nya sidenvägen och är tänkt att frammana bilden av den historiska mytomspunna Sidenvägen, fast med dagens högteknologiska kapacitet. Vatten- och landburna transporter ska länka ihop världen på ett nytt sätt.

De kinesiska till synes generösa satsningarna kommer till ett stundtals mycket högt pris. Kinesiska investeringar i infrastruktur i Djibouti har lett till att det har en skuld till Kina på motsvarande drygt 70 procent av BNP. För Montenegro handlar det om 83 procent. Sri Lanka kunde inte betala av sina lån till Kina för hamnen i Hambantota och har därför tvingats att hyra ut den till Kina medan Tadzjikistan har varit tvungen att ge bort en bit land till Kina i utbyte med skuldnedskrivning.

Ett 70-tal länder ställde, efter investeringar, mutor och andra lockbeten, upp på Kinas variant på mänskliga rättigheter genom att underteckna en kinesisk deklaration 2017 ( Beijing Declaration of Human Rights).