Vetenskapens Guide Till Vår Planets Framtid
Molnjägaren
Om vi kommer på hur vi ska påverka vädret kan vi bromsa klimatförändringarna. Anna Possner försöker räkna ut vad konsekvenserna kan bli.
Vi ser moln nästan varje dag, men det finns mycket vi inte vet om dem. Till och med för meteorologer är deras funktionssätt till viss del höljt i ett töcken. Däremot vet vi att de spelar en viktig roll för att reglera temperaturen här på jorden. Dels reflekterar molnen bort en del av strålningen från solen, dels fungerar de som en filt som stänger värmen inne. En del moln är så bra på att reflektera strålning att möjligheten att ”turboladda” dem genom att göra dem ännu ljusare och vitare har föreslagits som en metod för att motverka den globala uppvärmningen (se sidan 63).
Det är en tanke som atmosfärforskaren Anna Possner är väl bekant med. Hennes forskning vid Carnegie Institution for Science i Stanford i Kalifornien ska svara på frågan om huruvida det verkligen kan fungera. Hon deltar i Marine Cloud Brightening Project, ett initiativ som samlar molnexperter från USA och Storbritannien och pensionerade ingenjörer från Silicon Valley. Tillsammans försöker de ta reda på om man genom att spruta in små droppar havsvatten i molnen kan göra dem tillräckligt ljusa för att kyla ner planeten – utan några allvarliga bieffekter.
Possner experimenterar med moln för att se vad som händer när hon injicerar havsvatten i dem. Men hennes moln består bara av siffror – de är numeriska representationer som skapats av algoritmer som ska efterlikna systemen i atmosfären. Modellerna är så komplexa att de bara kan köras på superdatorer, som de som finns på National Center for Atmospheric Research i Wyoming.
” Man kör sina simuleringar och får filer som oftast är fyrdimensionella – med tid och tredimensionell rymd och olika fält som temperatur, tryck, absorption och reflektivitet”, säger Possner.
Det var Possners doktorandarbete vid ETH Zürich i Schweiz som blev startskottet på metoden att göra moln ljusare. Hon studerade fartygsspår – sjöfartens motsvarighet till kondensationsstrimmorna efter flygplan; de smala ränder av ljusare moln som bildas där fartyg sprutar ut pyttesmå partiklar, till exempel sulfater, med sina avgaser. Vattenånga i atmosfären kondenserar runt partiklarna, och det gör att molnen reflekterar mer ljus. Det är precis samma princip som används för att ljusa upp moln, bortsett från att partiklarna då kommer från saltvatten.
I likhet med de flesta former av geoengineering är även den här metoden kontroversiell. Främst handlar oron om att vädermanipulation kan få oförutsedda konsekvenser som kan förvärra situationen. Den osäkerheten gör det svårt att hitta finansiering till forskningen. Den gör också att unga atmosfärforskare som 30- åriga Possner tvekar att delta.
”Jag är egentligen varken för eller emot metoden. Forskningen är precis i startskedet. Det här är en idé som diskuteras, och om människor väntar sig att forskarsamfundet ska kunna göra ett kvalificerat uttalande om metodens möjligheter och begränsningar så behövs samordnad forskning.”
Possners virtuella moln ska underlätta planeringen av nästa fas i projektet, då havsvatten ska sprutas in i verkliga moln istället för i virtuella. Planen är att först genomföra experiment på land vid Moss Landing på Kaliforniens kust, innan försöken fortsätter till havs. Exakt när det blir beror på finansieringen.
”Om man vill veta ifall det kan fungera måste man testa det i verkligheten”, säger Possner. ”Fördelen med att använda havsvatten är att man kan pröva tekniken i liten skala utan långsiktiga effekter. Havssalt lämnar atmosfären snabbt och man sprutar inte ut något som inte redan finns där.”
”Kan man genom att spruta in små droppar havsvatten i moln göra dem tillräckligt ljusa för att kyla ner planeten – utan några allvarliga bieffekter?”