Hur stoppar vi massdöden?

I naturen är det mycket som pekar på att vi står inför ett nytt massutdöende – och den här gången är det inte en meteorit som bär skulden, utan vi människor. Arbetet för att försöka rädda de hotade arterna pågår för fullt.

Över hela världen sågar vi människor av grenar från livets träd. Sedan den senaste istidens slut för cirka 10 000 år sedan har artutdöendet bland växter, däggdjur, fåglar, insekter, groddjur och kräldjur ökat explosionsartat. Enligt en uppskattning försvinner 140 000 arter varje år. Det är ett problem – inte bara för arterna som dör ut, utan även för oss människor. Vi är beroende av artrikedomen för att kunna få mat, rent vatten, kläder och luft att andas.

År 2009 tog Stockholm Resilience Centre med förlust av biologisk mångfald på listan över gränser som inte kan överskridas utan att jorden drabbas av oåterkalleliga miljöförändringar (andra gränser gäller ozonlagret i stratosfären, mängden koldioxid i atmosfären och försurning av haven). Utan jordens biologiska mångfald skulle vi människor inte finnas. Och även de mest försiktiga prognoserna för artförlusten borde få varningsklockorna att ringa.

De senaste beräkningarna kommer från en grupp biologer som leds av Paul Ehrlich vid Stanforduniversitet i USA och Gerardo Ceballos från National Autonomous University of Mexico. De visar att jorden befinner sig i början av ett massutdöende som blir minst lika omfattandesom

det som dödade dinosaurierna och kanske lika stort som de fem största massutdöendena i planetens historia.

”Vi är inte där riktigt än, men vi kan utan tvekan komma dit inom ett århundrade”, säger Ehrlich.

I sin rapport utgår de båda forskarna från ett bästascenario där arter räknas som utdöda endast om vi faktiskt dokumenterat deras undergång och där den "normala” utdöendetakten innan vi människor dök upp satts ungefär dubbelt så högt som i tidigare beräkningar. Vad visar då beräkningarna med dessa utgångspunkter?

” Trots de konservativa siffrorna ser vi att artutdöendet går tiotals eller hundratals gånger snabbare idag än under perioder utan massutdöenden”, förklarar Ehrlich. ”Vi ser med andra ord mycket tydliga tecken på att vi är på väg in i en sjätte massdöd.”

Nämnas bör dock att Ehrlich tidigare har haft fel när han kommit med domedagsprofetior om hur människans framfart skadar miljön. I boken The population bomb från 1968 spred han den oro för jordens stigande befolkning som forskare hyst i decennier till breda grupper och förutspådde massvält, sjukdomar och ökande social oro världen över. Några år senare förutspådde han

att Storbritannien år 2000 bara skulle vara en liten grupp fattiga öar. Tack vare den gröna revolutionen var det många av hans farhågor som aldrig infriades. Ehrlich har senare medgett att samhället visade sig vara tåligare än vad han hade räknat med.

Därför får man ha förståelse för dem som tar Ehrlichs förutsägelser med en nypa salt. Men han är inte den enda forskaren som är skrämd av hur snabbt den biologiska mångfalden minskar. År 2011 beskrev en grupp biologer ledd av Anthony Barnosky (en av dem som Ehrlich samarbetade med för sin senaste artikel) den pågående massdöden i en artikel som publicerades i tidskriften Nature, där de påpekade att utdöendet nu går snabbare än vad man skulle förvänta sig med tanke på tidigare fossilfynd. År 2015 rapporterade en grupp ledd av Tim Newbold från FN:s miljöprogram att människan är direkt ansvarig för 13 procent av fallen av artdöd. Ehrlich säger att hans resultat bara bekräftar det som praktiskt taget alla forskare redan vet.

NATUR PÅ LAGER

Ungefär vid den tid då Ehrlich gjorde sina dystra förutsägelser om befolkningsexplosionens konsekvenser vaknade en ny miljörörelse runt om i världen. Earth Day anordnades för första gången 1970 och Greenpeace grundades året därpå. Över hela världen började olika småskaliga och underfinansierade naturskyddsorganisationer sluta sig samman i ett större nätverk för att bevara världens djur och växter.

År 1992 undertecknade 168 länder FN: s konvention om biologisk mångfald och bekräftade därmed att bevarandet av den biologiska mångfalden är ” en gemensam angelägenhet för mänskligheten”. I många länder blev konventionen även

”Vi ser mycket tydliga tecken på att vi är på väg in i en sjätte massdöd.” Paul Ehrlich, Stanford University

startskottet för ny lagstiftning som ska skydda den biologiska mångfalden, och den är ett viktigt dokument för naturskydd och hållbar utveckling. Ett stort projekt som bygger på konventionen är Globala strategin för bevarande av växter, som omfattar 16 ambitiösa mål för att förstå och bevara växternas biologiska mångfald.

Ett annat exempel är ett avtal som trädde i kraft 2004 med målet att garantera en trygg livsmedelsförsörjning genom bevarande och hållbar användning av världens växter. I avtalet efterlyste man en särskild organisation som skulle säkra den mångfald av odlade grödor som krävs för livsmedel och jordbruk. Global Crop Diversity Trust inrättades i Tyskland och finansierar ett nätverk av genbanker där frön och annat genetiskt material kan bevaras i tiotals eller till och med hundratals år.

” Vi arbetar med odlad mångfald över hela världen för att bevara grödorna och se till att de alltid kommer att vara tillgängliga för bönder, växtförädlare och forskare”, förklarar Brian Lainoff från Crop Trust. ”Det är viktigt att bevara här mångfalden för framtiden, så att forskare och växtföräldare kan utveckla grödor som klarar högre temperaturer, torrare klimat och nya sjukdomar och skadedjur. Utan mångfalden har vi inte byggstenarna vi behöver till jordbruket.”

”Utan mångfalden har vi inte byggstenarna vi behöver till jordbruket.” Brian Lainoff, Crop Trust

NATURENS FORT KNOX

Crop Trust samarbetar både med genbanker för hela länder och sådana som är inriktade på en viss gröda, till exempel International Rice Research Institute på Filippinerna. Men organisationen har även sin egen genbank, den globala fröbanken på Svalbard. Domedagsvalvet, som det ibland kallas, ligger insprängt i berget på en karg ö bara 1 300 km från Nordpolen, där solen inte ens går upp under fyra av årets månader.

”Fröbanken på Svalbard är en säkerhetskopia av världens genbanker”, säger Roland von Bothmer från Nordic Genetic Resource Center, som sköter anläggningen.

På hyllorna i valvet på Svalbard finns fröer från 5 103 arter och 232 länder, bland dem flera som inte finns längre, exempelvis Jugoslavien. Svalbard valdes därför att platsen är geologiskt stabil och därför att den frusna marken gör det lättare att kyla fröna till rätt förvaringstemperatur. Det isolerade läget minskar också risken

för sabotage och ingången ligger 130 meter över havet, vilket gör att den är skyddad från stigande havsnivåer även om isen vid båda polerna smälter.

Den globala genbanken fördelar sina fröer på tre platser: sin ”hemmabank”, en andra bank i ett annat land och Svalbard, där bara den organisation som har lämnat in fröerna kan komma åt dem. Uttag är för övrigt sällsynt.

Men även om valvet har sprängts in i den frusna berggrunden på Svalbard och har byggts för att stå kvar i många sekler, eller till och med millennier, så är dess ekonomiska läge betydligt mindre stabilt. Vissa är skeptiska till nyttan med projektet och menar att pengarna det kostar att sköta fröbanken istället borde användas till att bevara grödor i sina naturliga livsmiljöer. Driften finansieras av norska staten – som av politiska skäl bara kan garantera stöd för en mandatperiod åt gången – och Crop Trust, som är beroende av donationer från ideella organisationer och stater runt om i världen.

NOAS ARK 2

Det är inte bara fröer som förvaras i genbanker. Även djurrikets mångfald frysförvaras på tiotalet platser runt om i världen. San Diego Zoo var bland de första som började kryoförvara djur i flytande kväve. 8 400 exemplar av över 800 arter har frysts ner där sedan 1976. Materialet kan sparas hur länge som helst och användas till konstgjord befruktning eller för att klona djur i framtiden.

Amerikanska Fish & Wildlife Service har använt 20 år gamla illerspermier för att förbättra den genetiska mångfalden hos en krympande population av svartfotad iller. Den svartfotade illern var förr vanlig på prärien i Nordamerika, men i början av 1980- talet hade den intensiva jakten lett till att arten var allvarligt utrotningshotad. För att rädda den samlade man in de sista 24 illrarna. Sex av dem dog, men tack vare ett framgångsrikt avelsprogram kunde de resterande 18 återetablera beståndet igen och öka till många

hundra. Den begränsade genpoolen skapade dock problem med inavel. År 2008 plockade forskarna därför fram de frysta spermier som lagts undan två decennier tidigare. Sedan dess har tecknen på inavel minskat med 5,8 procent.

Skyddet av den biologiska mångfalden i djurriket sker dock främst i världens naturreservat. Det finns tiotusentals reservat runt om i världen, och de skyddade områdena gör det möjligt att bevara ekologiska processer som har haft svårt att klara människans påverkan. En rad fallstudier har visat att de skyddade områdena har positiv effekt på växt- och djurlivet, men många miljöforskare anser att de inte räcker för att bekämpa den omfattande förlust av biologisk mångfald som pågår. Mark Steer vid University of the West of England är en av dem.

”Naturreservaten är jätteviktiga för att de hjälper vissa sällsynta arter att överleva i fientliga miljöer, men vårt nuvarande system med skyddade områden är otillräckligt om vi vill bevara och öka mångfalden”, säger han. ”Om vi inte kan se till att landskapet i stort präglas av djur- och växtvänliga livsmiljöer och möjliggör vidsträckta och motståndskraftiga ekosystem, så kommer vi att fortsätta se arter försvinna.”

En del länder arbetar redan på att stärka förutsättningarna för sådana livsmiljöer. Särskilda naturkorridorer låter växter och djur migrera mellan olika naturområden. På så sätt kan isolerade bestånd mötas och hitta de resurser de behöver för att överleva. Europas gröna bälte är ett ambitiöst projekt som har omvandlat den forna gränsen mellan Öst- och Västeuropa till en grön korridor som löper från Europas nordligaste punkt och genom mer än 20 länder innan den till sist når Medelhavet.

Men det vi har åstadkommit hittills är långtifrån tillräckligt för att hejda massutdöendet. Det behövs fler nationalparker, naturkorridorer och fröbanker om inte arterna ska fortsätta att dö ut fortare än vi hinner rädda dem.

Tio år efter invigningen av fröbanken på Svalbard anser förespråkarna dock att den fyller en viktig funktion. I valvet förvaras mer än en miljon frön, bland annat uppskattningsvis 40 procent av alla världens jordbruksgrödor. I samband med tioårsjubileet i februari i år lämnades över 60 000 nya fröprover från ett tjugotal genbanker till valvet. Projekt som detta ger hopp för framtiden. Och kanske, kanske kan vi bromsa artdöden och en dag stoppa den helt.

På Svalbard finns nedfrysta fröer från hela världen.

Fröerna på Svalbard förvaras i en noggrant kontrollerad miljö.

San Diego Zoo har celler från över 8 000 djur av 800 olika arter.