10 AV PATRICK MOORES FA­VO­RIT- FÖRETEELSER

Vetenskapens topp 10 - - Rymden -

Patrick Mo­o­re var en myc­ket om­tyckt brit­tisk ama­tö­rast­ro­nom som spred sin kun­skap om rym­den ge­nom radio, tv och böc­ker.

Krabb­ne­bu­lo­san

Den är var­ken li­ka spek­ta­ku­lär som en full­stän­dig sol­för­mör­kel­se el­ler li­ka vac­ker som Sa­tur­nus, men dess be­ty­del­se för ast­ro­no­mer­na kan in­te över­skat­tas. Krabb­ne­bu­lo­san 6 300 ljusår från oss trä­der fram svagt på him­len. Dess nu­va­ran­de di­a­me­ter är 11 ljusår, men den ex­pan­de­rar med en takt på över 1 500 km/s.

Sa­tur­nus ring­ar

Sa­tur­nus ring­ar upp­täck­tes av Ga­li­leo Ga­li­lei 1610. En gång i ti­den trod­de man att de var ski­vor av fast el­ler fly­tan­de ma­te­ria, men i själ­va ver­ket be­står de av is­styc­ken som kret­sar runt Sa­tur­nus som små dvärg­må­nar. He­la ring­sy­ste­met har en di­a­me­ter på

272 000 km, men själ­va ring­ar­na är väl­digt tun­na – högst en kilo­me­ter.

Full­stän­dig sol­för­mör­kel­se

Det finns ing­et an­nat na­tur­fe­no­men som kan mä­ta sig med en full­stän­dig sol­för­mör­kel­se – och vi är den en­da pla­ne­ten i vår ga­lax som kan se dem. När må­nen täc­ker det sista av so­len mörk­nar him­len, pla­ne­ter och starkt ly­san­de stjär­nor trä­der fram och sol­ko­ro­nan blir syn­lig, ibland till­sam­mans med rö­da gas- och plas­ma­moln.

Me­tan­regn

Må­nen Ti­tan har en tät at­mo­sfär och be­står främst av kvä­ve och me­tan, men länge viss­te man in­te om det fanns sjö­ar el­ler hav på dess yta. Nu har rymd­far­kos­ten Cas­si­nis rymd­sond skic­kat radar­bil­der som vi­sar vad som knap­past kan va­ra nå­got an­nat än me­tansjö­ar – och fly­tan­de me­tan som reg­nar ner på måny­tan.

En­ce­la­dus is­gejs­rar

Sa­tur­nus is­må­ne En­ce­la­dus är ba­ra drygt 1 000 km i di­a­me­ter. Men här på­går ak­ti­vi­tet; Cas­si­nis rymd­sond har upp­täckt is­gejs­rar där ånga py­ser upp från den isi­ga ytan vid må­nens syd­pol. Det kan va­ra ett tec­ken på att det finns vat­ten strax un­der ytan.

Su­per­vul­ka­nen

Pe­le är för­mod­li­gen den mest spek­ta­ku­lä­ra vul­ka­nen på Ju­pi­ters må­ne Io. Den rö­da ring­en har bil­dats av sva­vel som fal­lit ner från Pe­les rök­pe­la­re och har nu en di­a­me­ter på över 1 300 km. La­van är minst sagt het och tem­pe­ra­tu­rer på över 1 000 °C har upp­mätts. Fors­ka­re tror att vul­ka­nen Pe­les kit­tel­for­ma­de för­djup­ning är fylld med fly­tan­de la­va täckt av en skor­pa som fly­ter på ytan.

Sol­ut­brott

Stän­di­ga ex­plo­sio­ner på so­len gör att enor­ma mäng­der ma­te­ria slung­as ut från ko­ro­nan, främst i form m av jo­ni­se­ra­de ga­ser. Par­tik­lar­na rör sig i över 480 km/s. . När de når jor­den kan de pres­sa sam­man vår mag­ne­to­sfär och stö­ra ra­di­o­kom­mu­ni­ka­tio­nen.

”Ös­ter­ha­vet” på må­nen

Jag upp­täck­te det 900 km bre­da slätt­om­rå­det på må­nen 1948 och kal­la­de det Ma­re Ori­en­ta­le, Ös­ter­ha­vet. Men 1961 kas­ta­de In­ter­na­tio­nel­la ast­ro­no­mis­ka uni­o­nen om ös­ter och väs­ter på må­nen, så nu är det ett Väs­ter­hav. Fast ”Ma­re” på må­nen är egent­li­gen ing­et hav, ut­an ba­ra ett mörkt, slätt om­rå­de.

Stjär­nor­nas stjär­na

Eta Ca­ri­nae är en fängs­lan­de stjär­na vars ljus­styr­ka väx­lar. Den är in­sta­bil och för­vän­tas så små­ning­om ex­plo­de­ra som en super­no­va el­ler hy­per­no­va (en ex­tremt ener­gi­rik super­no­va). Det blir ett fan­tas­tiskt skå­de­spel, även från vårt av­stånd på över 7 000 ljusår.

Spek­ta­ku­lärt stjärn­klus­ter

Ome­ga Cen­tau­ri är den star­kast ly­san­de klot­for­mi­ga stjärn­ho­pen i vår ga­lax. Den finns 17 000 ljusår bort och är lätt att se med blot­ta ögat – och en ena­stå­en­de syn i ki­ka­re el­ler te­leskop en stjärn­klar natt. Stjärn­ho­pen in­ne­hål­ler enormt många stjär­nor, kanske he­la 10 mil­jo­ner.

Krabb­ne­bu­lo­san ex­an­de­rar 1 500 km per se­kund.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.