Me­lo­dy: Det kun­de ha va­rit du

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Me­lo­dy Fars­hin Krö­ni­kör

Flyk­ting­frå­gan har in­te upp­märk­sam­mats som den görs i dag på länge. Med den be­folk­ning som via oli­ka vägar lyc­kats ta sig till Sve­ri­ge vill jag även på­min­na om vår roll som de­ras fram­ti­da gran­nar och vän­ner.

I Jär­va­om­rå­det har många av oss en an­knyt­ning till flyk­ting­ar. An­ting­en har du själv den bak­grun­den, är barn till flyk­ting­ar el­ler be­kant på an­nat vis. I min var­dag är jag främst i kret­sar­na av ti­di­ga­re flyk­ting­ar, och trots att jag är dot­ter till två så tog det tid in­nan jag för­stod den ful­la in­ne­bör­den av flykt och li­vet ef­ter.

Det var in­te för­rän en av mi­na go­da vän­ner i slu­tet av grund­sko­lan, en ny­an­länd tjej, plöts­ligt för­svann från sko­lan mitt i ter­mi­nen. Hon syn­tes in­te till nå­gon­stans. Tills jag möt­te hen­ne i Hus­bys tun­nel­ba­na över två år se­na­re, hal­tan­des. Hon ha­de änt­li­gen bli­vit be­vil­jad up­pe­hålls­till­stånd och ha­de kun­nat flyt­ta till­ba­ka, men ha­de be­hövt för­svin­na då hon lev­de som gömd. Un­der den pe­ri­o­den ha­de hen­nes knä­ska­da ta­gits till akut ni­vå och hon ope­re­ra­des i ett bad­kar. Nå­got som led­de till att ett per­ma­nent hal­tan­de blev hen­nes öde.

Det var in­te för­rän jag be­vitt­na­de mi­na kol­le­gor gri­pas av mi­gra­tions­po­lis un­der ar­bets­tid för att fö­ras direkt till flyg­plat­sen, ut­vi­sa­de i ar­bets­klä­der.

Det var in­te för­rän vår sex­å­ri­ga ny­an­län­da fa­mil­je­vän som bör­ja­de i sko­la i när­om­rå­det kom hem grå­tan­des över att inga av bar­nen vil­le le­ka med ho­nom för att han in­te kun­de språ­ket.

Året ef­ter kom en till ny­an­länd poj­ke, i ex­akt sam­ma si­tu­a­tion. Jag blev glad över att de två kun­de fin­na varand­ra. Men nu när han ha­de lärt sig svens­ka, så var han istäl­let med och re­ta­de ny­kom­ling­en.

Mil­jon­pro­gram­men bju­der på så många oli­ka livs­hi­sto­ri­er. In­föd­da svens­kar, ny­an­län­da, så kal­la­de et­nis­ka svens­kar, och de som levt i Sve­ri­ge i över tret­tio år. Al­la med oli­ka bak­grun­der och ut­ma­ning­ar.

In­om kort lär vi se fler ny­an­län­da i vå­ra bygg­na­der, och jag vill upp­munt­ra samt­li­ga Jär­va­bor till det jag vet att vi gör bäst, näm­li­gen att stäl­la upp för varand­ra.

Ge­nom grund­sko­lan fick jag fler och fler ny­an­län­da vän­ner, och ett ge­men­samt be­kym­mer var en­sam­he­ten. Många har läm­nat ett rikt so­ci­alt liv i hem­lan­det för ett nytt land med nytt språk och nya so­ci­a­la ko­der.

Ut­an­för­skap finns på många oli­ka ni­vå­er, och den är som mest på­tag­lig när den ex­klu­de­rar dig från he­la var­da­gen. Det är oac­cep­ta­belt att det­ta ens sker, och den ni­vå där vi kan bi­dra är att sö­ka kon­takt, in­led en vän­skap med din ny­bliv­na gran­ne, upp­märk­sam­ma ditt barn om si­tu­a­tio­nen.

Glöm ald­rig att det ha­de kun­nat va­ra du.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.