Me­lo­dy ty­värr in­te choc­kad

Vi i Kista - - SIDAN 1 -

Över­allt hör och lä­ser jag om att det är en hemsk tid för Sve­ri­ge, att lan­det har bli­vit in­fek­te­rat och sjukt, folk ut­tryc­ker sin be­svi­kel­se med oli­ka formuleringar. Brän­da asyl­bo­en­den och hat­brott med svärd rik­tat mot bru­na krop­par är in­te ac­cep­ta­belt. Det är en skam.

Jag skul­le in­te for­mu­le­ra det som att lan­det har drab­bats av en plöts­lig sjuk­dom, vi har levt i en sjuk till­va­ro länge, som har tillå­tits växa yt­ter­li­ga­re och fött si­na kon­se­kven­ser. Det­ta bör in­te klas­sas som en chock, det­ta är en skam.

Hän­del­ser­na be­skrivs som tra­gis­ka, trå­ki­ga och hems­ka. Visst stäm­mer det, men sam­ti­digt sägs det att ”det­ta är sa­ker som in­te får ske”, well guess what, det sker. Fle­ra da­gar i rad, gång på gång.

Choc­ken grun­dar sig i för­ne­kan­det av ra­sism bå­de som ex­i­ste­ran­de upp­fatt­ning om­kring oss men ock­så som struk­tur för mar­gi­na­li­se­ran­de av män­ni­skor.

Choc­ken grun­dar sig i för­ne­kan­det av makt­hi­e­rar­ki och raspri­vi­le­gi­um.

Choc­ken grun­dar sig i blun­dan­det för dis­kri­mi­ne­ring och att för­ne­ka dess på­ver­kan på män­ni­skors liv.

Choc­ken lig­ger hos den per­son som slup­pit be­hö­va an­mä­la hat­brott ef­ter hat­brott för att se­dan få samt­li­ga fall ned­lag­da. Jag blir in­te choc­kad, då jag ser ra­sis­ter i vår riks­dag, maktin­ne- ha­va­re och re­pre­sen­tan­ter av vårt land som vär­de­rar vå­ra liv ba­se­ra­de på hud­färg.

Jag blir in­te choc­kad, över att at­ten­ta­tet hän­de i just Kro­no­går­den, då jag le­ver i struk­tu­rell ra­sism till var­dags.

Jag bli in­te choc­kad, över att hö­ra mor­den klas­sas som ett ”van­sin­nes­dåd” då jag vet att han ha­de klas­sats som terrorist om han bar si­na of­fers hud­färg.

Jag blir in­te choc­kad, när brin­nan­de bi­lar i Hus­by väck­te stör­re me­di­a­ka­os än 22 brän­da asyl­bo­en­den, då jag fat­tat att pro­ble­ma­ti­se­ran­det av så kal­la­de ”unga ar­ga män från för­or­ten” är saf­ti­ga­re läs­ning än flyk­ting­ar­nas öden.

Många le­ver i en il­lu­sion av att vi le­ver i en kom­ba­ja­ma­lo-värld där al­la hål­ler hand och sjung­er ”we shall over­come”.

Vår till­va­ro är in­te jäm­ställd. Vå­ra krop­par står in­te in­för sam­ma möj­lig­he­ter och så länge det in­te er­känns så kan det in­te hel­ler be­ar­be­tas. Hur många fler fall ska Sve­ri­ge tillå­ta fö­das in­nan vi in­gri­per?

Me­lo­dy Fars­hin

Krö­ni­kör

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.