Keya de­bu­te­rar om en vec­ka

Den 27 no­vem­ber släpps Key­as förs­ta full­ängd­sal­bum ”Ny­an­ser av blå”. Det är dess­utom det förs­ta full­ängd­sal­bum som Ken Rings skiv­bo­lag, Ma­sa Mu­sic, ger ut. – Jag har vän­tat hur länge som helst på det här. Nu bör­jar jag bli stres­sad, sä­ger Keya.

Vi i Kista - - SIDAN 1 -

Jag är in­te en rap­pa­re, jag är en män­ni­ska.

Vi sit­ter i Hus­by bib­li­o­tek och pra­tar. Key­as te­le­fon ring­er. Han sva­rar: ”Jag gör en in­ter­vju. Jag för­sö­ker va­ra li­te all­var­lig.” – Det var Ken, sä­ger han. Sam­ta­let hand­lar om ett mail som han för­vän­tas sva­ra på (och in­te har sva­rat på än), och man kan näs­tan ana att det in­te för förs­ta gång­en det in­träf­far.

– Jag är en te­le­fon- och sms-per­son, men i den här bran­schen mås­te man mai­la.

Bran­schen stäl­ler si­na krav – och det gäl­ler in­te ba­ra hur man kom­mu­ni­ce­rar.

För Keya har mu­si­ken bli­vit ett ar­be­te, bå­de i stu­di­on och ut­an­för. Ut­rust­ning­en be­hö­ver va­ra på topp, så han har bli­vit upp­ma­nad att skaf­fa en ny da­tor och en ny te­le­fon. Till upp­gif­ten hör ock­så att gö­ra in­ter­vju­er och sy­nas i oli­ka sam­man­hang.

– Egent­li­gen är allt jag vill att gö­ra mu­sik med mi­na vän­ner. Men det fun­kar in­te så.

Bran­schen fun­kar på sitt sätt, men det gör även Keya.

Vän­ner­na, grab­bar­na, bror­sor­na ( som egent­li­gen är ku­si­ner), far­mor, mos­ter, mam­ma, lil­la­sys­ter. Det finns en röd tråd i det han pra­tar om: Män­ni­skor­na han har om­kring sig, som vär­nat och trott på ho­nom och som han vär­nar till­ba­ka.

– Jag är in­te en rap­pa­re, jag är en män­ni­ska.

I hans vi­de­or syns be­kan­ta an­sik­ten från Jär­va och de en­da två per­so­ner som gäs­tar ski­van är Si­mon Ma­tiwos från Hus­by, vin­na­re av SM i Po­etry slam och en av Key­as bäs­ta vän­ner, och Musta­fa Za­ta­ra från Rin­ke­by, en an­nan spo­ken word-ar­tist och vän.

Vän­ner­na är med, pre­cis som när de bör­ja­de gö­ra mu­sik till­sam­mans och kal­la­de sig ”Krab­ban”. I feb­ru­a­ri 2013 be­rät­ta­de Keya och Ro­jen Ro­sa Sen för Norra si­dan om pro­ces­sen:

”In­ne i stu­di­on bör­jar nå­gon hit­ta på en be­at. En an­nan bör­jar rap­pa. Folk bör­jar drop­pa in och plöts­ligt står kanske fem­ton per­so­ner in­ne i stu­di­on och gör mu­sik.

– Vi ha­de inga reg­ler. Ing­en som be­stäm­de. Al­la fick sä­ga sitt. Så är det fort­fa­ran­de. Det hand­lar om ge­men­skap, sä­ger Ro­jen.

– Det är som när vi um­gås. Al­la får va­ra med, sä­ger Keya.”

Och får man tro Keya, så är det nå­got sär­skilt med Hus­by.

– Al­la här kan så him­la myc­ket, även om man in­te vet nå­got om mu­sik, så har man

det i sig. Det är en del av jar­gong­en, det finns en stil, ett snack och ett tal som in­te finns nå­gon an­nan­stans, sät­tet som folk pra­tar på, smek­nam­nen...

Att den här tid­ning­en, ba­ra den här hös­ten, har skri­vit om hyl­la­de för­fat­ta­re, po­e­ter och rap­pa­re, med det ge­men­samt att de bor och ver­kar i Hus­by, ta­lar för att han är nå­got på spå­ren. Kanske kan man läg­ga till vil­jan att be­rät­ta and­ra histo­ri­er om Hus­by än de som bli­vit mest kän­da.

– Upp­lopp, jag får all­tid den frå­gan. Upp­lop­pen hän­de i tre da­gar, men de re­s­te­ran­de 362? Det är ing­en som vill ve­ta vad som hän­de då. Pro­ble­men som finns här är en del av var­da­gen, men det finns ju så många and­ra de­lar av var­da­gen, sä­ger Keya.

Det är svårt att in­te kom­ma in på sam­hälls­frå­gor och Keya gör det of­ta själv. Han vi­sar tyd­ligt att han vill va­ra med och ta an­svar för sam­häl­let och för de ung­as fram­tid, och gör det i prak­ti­ken i sitt ar­be­te med unga, bland an­nat som lä­ra­re på Frys­hu­set. Sam­ti­digt finns det and­ra sa­ker som han har släppt.

– Jag är in­te skyl­dig nå­gon nå­got, och jag har släppt sa­ker som gjor­de mig arg. Det fanns en pe­ri­od i mitt liv där jag strä­va­de ef­ter att få folk gla­da; att få al­la att de­la min vi­sion, men som det bru­kar sä­gas, ”man kan ta häs­ten till vat­ten­hå­let, men man kan in­te tvinga den att dric­ka”.

Trots att han sä­ger att han bör­jar bli stres­sad, ut­strå­lar han ett lugn.

Han be­rät­tar om en re­sa han gjor­de i som­ras. En an­nan av hans närms­ta vän­ner, Rachid Ag­har­bi, tog med ho­nom till Ma­roc­ko, till sin släkt och si­na vän­ner.

– Jag hit­ta­de ett lugn där. Där fanns folk som in­te ha­de en kro­na i sin fic­ka, men de är gla­da att le­va. Man ska upp­skat­ta li­vet ba­ra. Ida Nil­sing

FOTO: IDA NIL­SING

FRAM­ÅT. Den 27 no­vem­ber släpps Key­as förs­ta full­ängd­sal­bum ”Ny­an­ser av blå”, och vän­ner­na från Jär­va har han haft med sig i he­la pro­ces­sen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.