KRÖNIKA Vå­ga de­la med er av era tan­kar och åsik­ter

Vi i Kista - - KULTUR -

VOm man in­te vå­gar gö­ra sin röst hörd så kan man för­sö­ka vå­ga gö­ra si­na ord läs­ta.

isst har vi al­la nå­gon li­ten skri­varsjäl i oss som vill skri­va av sig li­te då och då. Vi vill de­la med oss av vå­ra tan­kar och åsik­ter. Jag gil­lar att skri­va vad jag tyc­ker och tän­ker om så­dant som jag ver­balt skul­le ha li­te svårt att ut­tryc­ka. När jag vill för­med­la ett bud­skap el­ler en åsikt kring ett käns­ligt äm­ne så kän­ner jag att det är enkla­re att gö­ra det skrift­ligt. Jag vill skri­va det jag har att sä­ga om ett käns­ligt äm­ne ur ett per­spek­tiv som in­te upp­fat­tas ag­gres­sivt el­ler för­o­läm­pan­de. Jag vill in­te för­o­läm­pa nå­gon med mi­na tex­ter, jag vill få folk att tän­ka. Där­för skri­ver jag. Jag skri­ver för att jag vill få män­ni­skor att se sa­ker och ting ur oli­ka per­spek­tiv och in­te ba­ra ur sitt eget per­spek­tiv.

Ty­värr så skri­ver jag in­te så myc­ket, främst för att plug­get tar över, och jag kän­ner in­te att jag har den tid som be­hövs för att skri­va ner mi­na tan­kar, men det finns nog en för­del med det. Jag ser mer av min om­värld, jag lär mig mer, jag får fler tan­kar och åsik­ter, och mi­na tan­kar får ”jä­sa” ett tag, se­dan när ti­den pas­sar så skri­ver jag ner dem.

När Tens­ta konst­halls text­täv­ling sat­te igång så blev jag mo­ti­ve­rad att ta tag i tan­gent­bor­det och skri­va av mig. Jag har del­ta­git i täv­ling­en sen 2014 och tyc­ker det är kul att det finns en så­dan tävling som upp­ma­nar ung­do­mar att skri­va. Det kanske le­der till att man hit­tar sin skri­varsjäl, den de­len av oss som vill ut­tryc­ka sig skrift­ligt, på oli­ka sätt, med en gräns­lös fan­ta­si, för att det kan kän­nas be­kvä­ma­re än att gö­ra det munt­ligt.

Jag har fun­de­rat på att del­ta i täv­ling­en igen trots att jag vann för­ra året. Jag har sam­lat på mig en del käns­lor, tan­kar och åsik­ter som jag vill för­med­la på mitt eget sätt. Att vin­na hjälp­te mig att in­se att jag bor­de fort­sät­ta job­ba på min skri­var­stil och ut­veck­la den. Den är in­te helt sta­bil än­nu, men jag kän­ner att hu­vud­dra­gen är att skri­va nå­got ur en be­rät­tar­röst som man in­te är van vid att lä­sa ur.

Det är in­te all­tid man har själv­för­tro­en­det att de­la med sig av det man skri­vit. Själv vå­ga­de jag in­te lå­ta and­ra lä­sa min text förutom mi­na sys­kon. Mi­na sys­kon sä­ger vad de tyc­ker till mig, och för­skö­nar in­te san­ning­en. Ibland kan det va­ra svårt att hö­ra san­ning­en om det man skri­vit, men de är mi­na sys­kon så det känns lät­ta­re för mig att hö­ra de­ras åsikt. När de fick lä­sa min text så sa de ”den är helt okej”. Jag lät in­te mi­na vän­ner lä­sa min text för­rän jag fick re­da på att jag vun­nit. Jag vå­ga­de in­te, jag var li­te osä­ker på min text och jag vil­le in­te sät­ta dem i en si­tu­a­tion som får dem att in­te kun­na va­ra helt är­li­ga med mig. Det tar nog ett tag in­nan man har till­räck­ligt bra själv­för­tro­en­de för det man skri­ver. Jag hop­pas fle­ra ung­do­mar tar sig ti­den att skri­va ner si­na tan­kar och åsik­ter och hit­tar sitt eget sätt att för­med­la sitt bud­skap, sin egen skri­var­stil. Vå­ga ut­tryc­ka er skrift­ligt, vå­ga ex­pe­ri­men­te­ra med ord och ut­tryck, vå­ga de­la med er av era tan­kar och åsik­ter. Om man in­te vå­gar gö­ra sin röst hörd så kan man för­sö­ka vå­ga gö­ra si­na ord läs­ta.

Marianne Al-Gho­ra­bi

Krönikör

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.