De två se­nas­te må­na­der­na har vå­ra om­rå­den för­lo­rat fem liv.

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Me­lo­dy Fars­hin Krönikör

De två se­nas­te må­na­der­na har vå­ra om­rå­den för­lo­rat fem liv. Kor­ta no­ti­ser som plop­pat upp vec­ko­vis om min­derå­ri­ga poj­kar som in­te läng­re finns bland oss. Da­gen ef­ter har Sve­ri­ge gått vi­da­re. När off­ret var en brin­nan­de bil blev det en världs­ny­het, vad or­sa­kar tyst­na­den nu? Är det ma­te­ri­el­la hög­re vär­de­rat än vå­ra gran­nars liv?

Det finns ing­en ur­säkt som be­rät­ti­gar den­na pas­si­vi­tet.

Är det­ta ac­cep­te­rat som en för­ortskul­tur kanske, ska vi skyl­la oss själ­va? He­la mitt liv har spen­de­rats i sam­ma om­rå­de, nor­ma­li­se­rat våld till­hör in­te vår var­dag.

Vil­ka åt­gärds­pla­ner och fö­re­byg­gan­de pro­jekt ska pre­sen­te­ras nu? Inga alls gi­vet­vis, för vem kan ar­be­ta med en för­lo­rad mål­grupp av med­bor­ga­re? Unga ar­ga män från för­or­ten. De mest pro­ble­ma­ti­se­ra­de, dem vi hör om på ny­he­ter­na som li­gis­ter­na, de kri­mi­nel­la. Var­för ens läg­ga ned re­sur­ser på att öpp­na vägar för en så kal­lad hopp­lös grupp, när man i stäl­let ba­ra kan hop­pas på att ing­en ut­om­stå­en­de rå­kar dras in i det ge­nom att va­ra på fel plats vid fel till­fäl­le.

För var­je poj­kes liv som gått för­lo­rat des­sa vec­kor står en sör­jan­de fa­milj. Som tjej från för­or­ten är jag i det­ta fall främst oro­lig för mi­na brö­der. Vi väx­er upp så oli­ka, på både gott och ont.

Me­dan grab­bar­na möjligen är de som hörs och syns mest i om­rå­det, så är det ock­så den en­da platt­for­men där han är kung.

Jag för­ne­kar in­te hur be­grän­sa­de vi tje­jer är, men jag är in­te hel­ler blind för fak­tum att mi­na brö­der är ex­klu­de­ra­de från of­fent­li­ga plat­ser. Jag som kvin­na upp­fat­tas som för­tryckt, me­dan min bror upp­fat­tas som hot­full, det för­bi­ses att både han och jag ge­men­samt ock­så är för­tryck­ta av nor­men.

Ba­ra det fak­tum att ung­doms­ti­den är så myc­ket läng­re i vå­ra om­rå­den. Vi kom­mer in i sam­häl­let så myc­ket se­na­re på grund av stig­ma­ti­se­ring­en, vil­ket för­skju­ter möj­lig­he­ten att flyt­ta hem­i­från, få ett jobb och stå på eg­na ben.

And­ra er­bjud­na kar­riä­rer kan loc­ka när plån­bo­ken är tom.

En de­struk­tiv livs­stil är in­te fram­tids­vi­sio­ner­na hos ett barn, de for­mas nå­gon­stans på vägen. Jag som tjej tving­as ex­em­pel­vis in­te till att ac­cep­te­ra en själv­bild av mig själv som kri­mi­nell, men ma­jo­ri­te­ten av mi­na brö­der gör det.

Så var­för finns det in­te fler ini­ti­a­tiv en­dast för kil­lar? Det är fullt ac­cep­te­rat med sa­ker som tjej­verk­sam­het, tjej­pro­fil och fe­mi­nis­tisk ar­ki­tek­tur, nå­got som jag än­nu in­te rik­tigt be­gri­pit mig på. Vad spe­lar det för roll om jag går på en kurs för att stär­ka kvin­nor, när nor­men än­då sät­ter stan­dar­den? Det ökar he­la sam­häl­lets trygg­het, jäm­ställd­het och rätt­vi­sa om samt­li­ga får hjäl­pen att ar­be­ta med sig själ­va och ut­veck­las i stäl­let för att lå­ta bris­ten på möj­lig­he­ter av­gö­ra det.

Må ni vi­la i frid.

Jag som tjej tving­as ex­em­pel­vis in­te till att ac­cep­te­ra en själv­bild av mig själv som kri­mi­nell, men ma­jo­ri­te­ten av mi­na brö­der gör det.

Me­lo­dy Fars­hin

Krönikör

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.