Me­lo­dy om för­e­nings­ar­be­te och räds­lor

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Me­lo­dy Fars­hin Krönikör

På and­ra si­dan Väs­te­rort, i Häs­sel­by, finns mö­tes­plat­sen Am­bas­sa­den, en verk­sam­het som ar­be­tar med att stär­ka ung­as för­ut­sätt­ning­ar till del­ak­tig­het och or­ga­ni­se­ring i det de­mo­kra­tis­ka ci­vil­sam­häl­let. Här or­ga­ni­se­ras ung­do­mar ut­i­från si­na eg­na be­hov, med hjälp­me­del att star­ta eg­na för­e­ning­ar och verk­sam­he­ter. En plats där ung­do­mar får me­del att ver­ka för sig själ­va helt en­kelt.

Ryk­tet om Am­bas­sa­dens verk­sam­het spred sig li­ka snabbt som det väx­te och allt fler ung­do­mar bör­ja­de an­slu­ta sig. Det är otro­ligt hur verk­sam­he­ter som kom­mer från den di­rek­ta ef­ter­frå­gan un­der­i­från väx­er så snabbt. I den lil­la lo­ka­len som de lyc­kats ska­pa till sin fy­sis­ka platt­form via den lo­ka­la hy­res­gäst­för­e­ning­en, träng­des fler ung­do­mar än vad det gör på de fles­ta an­lägg­ning­ar med sats­ning­ar ovan­i­från.

Lo­kal­sam­häl­let fick age­ra ut­i­från vad man självt öns­ka­de, i stäl­let för vad högt upp­sat­ta tjäns­te­män an­ser va­ra pas­san­de för målgruppen. Men det finns tyd­li­gen någon­ting skräm­man­de med att målgruppen blir sin egen ak­tör. Det finns nå­got skräm­man­de med ung­do­mar i grupp. Det finns nå­got skräm­man­de med ökad med­ve­ten­het.

Fals­ka an­kla­gel­ser rik­ta­de på per­son­ni­vå och en bit­ter­het gente­mot verk­sam­he­tens till­växt gjor­de ung­doms­verk­sam­he­ten till en su­spekt kri­mi­na­li­tet ut­an någ­ra som helst grun­der att be­vi­sa på­stå­en­det.

Ryk­ten sprids och fal­ler väl ut i ett sam­häl­le som re­dan de­mo­ni­se­rar målgruppen. Lo­ka­len ryck­tes ifrån ung­do­mar­na med ett bytt lås för att i stäl­let stå tom. Det­ta på be­gä­ran av hy­res­gäst­för­e­ning­en i Väl­ling­by – som även kup­pa­de årsmö­tet emot de ung­do­mar som valt att en­ga­ge­ra sig. Det­ta ge­nom att gö­ra en re­kry­te­ring rik­tad mot nya med­lem­mar över tret­tio år, och dis­kus­sio­nen om am­bas­sa­dens in­fly­tan­de lyc­ka­des bli en in­vand­rings­frå­ga.

Det­ta från sam­ma or­ga­ni­sa­tion som på­står sig vär­de­ra mång­fald.

Vi har sett lik­nan­de sce­na­ri­er ske i så många av vå­ra för­or­ter. Nam­nin­sam­ling­ar och för­e­nings­ar­be­te vars ar­betsin­sats spills för­gä­ves just för vil­ka som är bakom ar­be­tet. För­e­nings­for­ma­lia och med­bor­gar­på­ver­kan är re­dan så pass då­ligt struk­tu­re­rad som den är idag att den kom­pli­ce­rar det för många in­vå­na­re. Men till och med när så kal­lat kor­rekt for­ma­lis­tiskt språk och me­to­der an­vänds så ytt­rar sig ner­vo­si­te­ten sig i ex­klu­de­ran­de. An­ta­let gång­er som vi har fått se or­ga­ni­sa­tio­ner på gräs­rots­ni­vå ter­ror­stämp­las och be­grän­sas för att de bör­jar växa. Om kraf­ter som vux­it fram ur ide­ellt ar­be­te kon­kur­re­rar ut be­fint­li­ga stor­sats­ning­ar så kan det ba­ra ty­da på att det in­te gjorts rätt hit­tills.

Men den­na typ av or­ga­ni­se­ring går in­te obe­märkt för­bi. Trots al­la mot­gång­ar och mot­hugg är det­ta ska­pan­de av histo­ria. Tå­la­mo­det tes­tas och be­und­ras.

Trots al­la mot­gång­ar och mot­hugg är det­ta ska­pan­de ut­av histo­ria.

FOTO: MOSTPHOTOS

RÖT­TER. Me­lo­dy Fars­hin skri­ver om det som väx­er fram un­der­i­från, som en mot­sats till det som be­ordras ovan­i­från.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.