MAM­MAN OM LI­VET EF­TER SO­NEN

Det har gått drygt två må­na­der se­dan hen­nes sö­ner be­sköts på öp­pen ga­ta i Akal­la. Ro­bin Si­ni­sa­lo, nyss fyll­da 15, dog. Da­gen vi ses vär­mer vår­so­len. Det är förs­ta da­gen med hopp om som­mar.

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Ida Nil­sing ida.nil­sing@di­rekt­press.se

Ro­bins sto­re­bror blev all­var­ligt ska­dad men över­lev­de och är på bätt­rings­vä­gen.

– Men han är för­la­mad, så är det. Han kom­mer in­te kun­na hål­la på med thai­box­ning läng­re, i al­la fall in­te på den ni­vå som han själv vil­le, sä­ger Ca­ro­li­na Si­ni­sa­lo.

Det fanns en tid då hon läng­ta­de ef­ter so­len och le­dig­he­ten.

Vad ha­de du pla­ne­rat att gö­ra?

– Att re­sa! Bå­de jag och Ro­bin äls­kar Thai­land och vi ha­de tänkt åka dit.

Vad dröm­de Ro­bin mer om?

– Han var kär, ha­de träf­fat sin drömtjej och dröm­de om att gif­ta sig och skaf­fa barn.

Det är en så­dan sak som in­te al­la mam­mor skul­le ve­ta om sin 15-åri­ge son, men hon viss­te.

– Jag viss­te myc­ket men själv­klart in­te allt. Ing­en för­äl­der vet allt vad bar­nen gör.

De pra­ta­de ock­så om ga­tu­vål­det hem­ma, om al­la de unga Jär­va­bor som mist si­na liv den se­nas­te ti­den.

Ro­bin kän­de fle­ra av dem och han var emot våld och öns­ka­de att hans mam­ma skul­le age­ra.

– Han sa: Gör nå­got du mam­ma! Dig kom­mer de att lyss­na på.

Och hon har be­stämt sig för att hand­la, för Ro­bins

skull. Där­för har hon ställt upp i tv, och pra­tat med jour­na­lis­ter från kvälls­tid­ning­ar, lå­tit sig bli fo­tad, trots att hon in­te kän­ner sig be­kväm med si­tu­a­tio­nen.

– Jag kan ta sel­fi­es, men tyc­ker ab­so­lut in­te om att tit­ta in i nå­gon an­nans ka­me­ra,

men jag in­ser att jag mås­te om jag ska gö­ra det här.

En del tid­ning­ar har in­te ens brytt sig om att kon­tak­ta hen­ne.

– Min sys­ter såg mig i en finsk skval­ler­tid­ning när hon var hos fri­sö­ren. Det var min bild och en in­ter­vju

som de snott och över­satt till fins­ka, och så ru­bri­ken: ”Mam­man var i Ve­gas”.

På ef­ter­mid­da­gen tis­da­gen den 19 ja­nu­a­ri ha­de hon pre­cis an­länt till Las Ve­gas på bröl­lops­re­sa och hun­nit be­stäl­la in mat när styvso-

nen ring­de, och li­vet ställ­des på än­da.

Nu har det gått en li­ten tid se­dan den förs­ta choc­ken. Hon har star­tat en min­nes­fond i Ro­bins namn och pla­ne­rar för ma­ni­fes­ta­tio­ner och fö­re­läs­ning­ar.

– Jag ska åka runt och ha

fö­re­läs­ning­ar och få ut mitt bud­skap: Att det kan hän­da vem som helst.

Hon vill nå ung­do­mar­na, men även de vux­na.

– Det be­hövs vux­na som fak­tiskt på all­var bryr sig, in­te så­da­na som frå­gar hur bar­nen mår och sen vän­der

bort blic­ken när de sva­rar.

Hon tyc­ker ock­så att po­li­ti­ker­na ska få hö­ra hur dumt det är att skä­ra ner på för­sko­lor och sko­lor – och att ba­ra sät­ta in fler po­li­ser på ga­tor­na får sna­ra­re mot­satt ef­fekt, sä­ger hon.

– Jag har mai­lat po­li­ti­ker, men får ba­ra re­klam­svar till­ba­ka. Det stod nå­got om ”vill du bli med­lem i So­ci­al­de­mo­kra­ter­na”? Nej, jag vill in­te bli med­lem, jag vill ba­ra att de ska lä­sa vad jag skri­ver, men ta­lar man in­te ge­nom me­dia så lyss­nar de in­te!

– Och al­la des­sa va­pen, de mås­te bort från ga­tor­na! Jag har ock­så växt upp i Rin­ke­by, vi slogs, sen var det bra. Vi gick in­te runt och sköt varand­ra.

Ska de pla­ne­ra­de ma­ni­fes­ta­tio­ner­na hål­las i Jär­va el­ler fram­för riks­dags­hu­set?

– Gär­na riks­dags­hu­set, i an­sik­tet på po­li­ti­ker­na! Men vi mås­te bli fler, så vi bör­jar i Jär­va.

Men ibland or­kar hon in­te, och syns hon i en tid­ning kal­ky­le­rar hon med att fler kom­mer att hö­ra av sig och då ska hon or­ka det ock­så.

– Jag vill kom­ma igång, men vet in­te vart jag ska få ener­gin.

Sam­ti­digt har hon märkt en tyd­lig skill­nad i me­di­as in­tres­se, i bör­jan var gen­sva­ret stort, men det av­tog snabbt.

– Det här mås­te skri­vas om he­la ti­den, för jag lo­var att det finns nå­got att skri­va om. Det tar in­te slut och hän­der ing­et då kom­mer det att bli vil­da väs­tern och det är in­te okej!

I en in­ter­vju med SVT i sam­band med den min­nes­stund som hon ar­ran­ge­ra­de för Ro­bin i Kis­ta för en tid se­dan, fick hon en frå­ga som ska­pa­de stor dis­kus­sion ef­teråt. Frå­gan var ” Vad har du som för­äl­der för an­svar för det som hände?” En ton­gi­van­de jour­na­list skrev på Facebook: ”En mam­ma i sitt livs dju­pas­te sorg. En av hen­nes sö­ner dog, den and­ra är på sjuk­hus, fort­fa­ran­de svårt ska­dad. Då frå­gar allt­så re­por­tern MAM­MAN om MAM­MANS an­svar.”

Vad tänk­te du själv om den frå­gan?

– Jag blev li­te för­vå­nad, och taj­ming­en kanske in­te var den bäs­ta, en tim­me fö­re min­nes­stun­den. Men jag blev in­te kränkt. Frå­gan är bra.

I själ­va ver­ket lig­ger frå­gan om för­äld­ra­an­svar hen­ne nä­ra hjär­tat.

– Det var en idi­ot som tyck­te att han ha­de rätt att skju­ta mi­na barn, den per­so­nen har ock­så en mam­ma, och man kan in­te sä­ga att man in­te vet vad bar­nen har för sig! Ing­en för­äl­der kan sä­ga att man in­te vet vad bar­nen gör, man har ett an­svar att ta re­da på det.

– Jag stic­ker in­te un­der stol med att min äld­re son ti­di­ga­re höll på med små­kri­mi­na­li­tet. Då frå­ga­de jag ho­nom he­la ti­den vart han va­rit. Men det hand­lar om att få ett för­tro­en­de, får man in­te det då är det näs­tan kört. Du kan tja­ta dig gul och blå, men lyss­nar du på di­na för­äld­rar då? Jag för­sök­te pra­ta, för­kla­ra och vi­sa re­spekt, men ald­rig nå­gon­sin i min vil­das­te fan­ta­si ha­de jag kun­nat tän­ka mig att det här skul­le hän­da, och även om man har be­gått brott så för­tjä­nar man in­te att dö. Vi har in­te döds­straff i det här lan­det.

Hon är in­te en­sam, runt om­kring hen­ne finns många fa­mil­je­med­lem­mar och vän­ner.

Tyc­ker du att folk har svårt att be­mö­ta dig där du be­fin­ner dig nu?

– Man mär­ker ibland att de in­te vet vad de ska sä­ga, då kom­mer det mest blaj. När man hör att ”li­vet går vi­da­re”, va­då li­vet går vi­da­re. Hur då?

Det be­hövs vux­na som fak­tiskt på all­var bryr sig.

När man hör att ”li­vet går vi­da­re”, va­då li­vet går vi­da­re. Hur då?

FOTO: IDA NIL­SING

GA­TU­VÅLD. För drygt två må­na­der se­dan för­lo­ra­de Ca­ro­li­na Si­ni­sa­lo so­nen Ro­bin sam­ti­digt som hen­nes äld­re son ska­da­des svårt när sö­ner­na be­sköts på öp­pen ga­ta i Akal­la. Nu vill mam­ma Ca­ro­li­na gö­ra allt hon kan för att be­käm­pa ga­tu­vål­det. Bil­den är ett montage.

KAMP. ”Jag kan ta sel­fi­es, men tyc­ker ab­so­lut in­te om att tit­ta in i nå­gon an­nans ka­me­ra, men jag in­ser att jag mås­te om jag ett montage.

FOTO: IDA NIL­SING

ska gö­ra det här.” sä­ger Ca­ro­li­na Si­ni­sa­lo, som vill gö­ra vad som står i hen­nes makt att be­käm­pa ga­tu­vål­det. Bil­den är

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.