När otrygg­he­ten smy­ger sig på

Trots att hon in­te själv va­rit ut­satt, finns det si­tu­a­tio­ner då hon kän­ner sig otrygg. – När jag slu­tar job­bet vid kl 20–22, då är det in­te ro­ligt att kom­ma hem när ung­do­mar­na står ut­an­för tun­nel­ba­nan, sä­ger Karin.

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Ida Nil­sing

Om det fanns ar­range­mang som många gick på då skul­le man bör­ja kän­na igen an­sik­te

na och då släp­per den där käns­lan av att unga i gäng ska an­fal­la en.

Karin, som egent­li­gen he­ter nå­got an­nat, har bott i Tens­ta i om­gång­ar, först på 1970- och 80-ta­len, och nu se­dan någ­ra år till­ba­ka. Ny­li­gen drab­ba­des en vä­nin­na till hen­ne av ett in­brotts­för­sök.

– Jag tog il­la vid mig när det hände min sju­ka vä­nin­na, hon som knappt har nå­got alls, sä­ger hon

Karin kän­ner sig be­svi­ken på po­li­sen då hon upp­le­ver att de in­te gör till­räck­ligt för att gri­pa de som bröt sig in, och hon öns­kar att den brotts­lig­het som drab­bar van­li­ga Tensta­bor skul­le upp­märk­sam­mas mer.

– Om vi som är helt för­svars­lö­sa drab­bas av brott, då hän­der ingen­ting! Och man ser in­te sär­skilt sto­ra ef­fek­ter av den ut­ö­ka­de po­lis­be­vak­ning­en. De är ju här på dag­tid, men det är ju på kväl­lar­na det skul­le be­hö­vas skydd.

När hon har job­bat sent och ska gå från tun­nel­ba­nan vid 20–22-ti­den kän­ner hon sig otrygg. Men hon har in­te va­rit ut­satt för nå­got själv, och grannge­men­ska­pen där hon bor ska­par trygg­het.

– Jag kän­ner mig skyd­dad av mi­na gran­nar, jag skul­le kun­na ringa på mitt i nat­ten.

I bo­stads­om­rå­det finns ock­så en per­son som all­tid går runt och ser att allt fun­ge­rar bra.

– Det är en stor trygg­het att nå­gon sä­ger ifrån och hål­ler koll om folk in­te är hem­ma.

Men den som sä­ger ifrån ris­ke­rar själv att bli ut­satt.

– Det finns folk som går om­kring och ho­tar and­ra för att de in­te får som de vill.

För att kom­ma åt brotts­lig­he­ten an­ser hon att det som kan fun­ge­ra är att ge­nom­fö­ra fler ak­ti­vi­te­ter rik­ta­de mot unga med syf­te att så ett frö och vi­sa på ett an­nat sätt att le­va.

– En del är det gans­ka synd om, jag tror att de har rå­kat ut för sa­ker i sin upp­växt och in­te bli­vit sed­da... Man mås­te kom­ma åt or­sa­ker­na och se vad de be­hö­ver i stäl­let. Jag skul­le gär­na gö­ra nå­got själv, men det känns som om vägen in är gans­ka lång.

Det krävs att nå­gon för­med­lar kontakten.

– Det bor­de fin­nas nå­gon som har kon­takt med de

unga och med stads­de­len, kanske kan man ska­pa som en pool med vux­na som kan stäl­la upp och hjäl­pa till med oli­ka sa­ker och ini­ti­a­tiv som kom­mer från de unga.

För hon tror att en del av hen­nes räds­lor kan för­kla­ras av att det finns en klyf­ta mel­lan ge­ne­ra­tio­ner­na.

– Om det fanns ar­range­mang som många gick på då skul­le man bör­ja kän­na igen an­sik­te­na och då släp­per den där käns­lan av att unga i gäng ska an­fal­la en. Jag är rädd för att jag in­te vet vil­ka som står där ut­an­för tun­nel­ba­nan på kväl­lar­na, det är en käns­la.

Vad tyc­ker du om över­vak­nings­ka­me­ror?

– Jag tyc­ker att det skul­le ska­pa myc­ket trygg­het, fram­för allt i cent­rum, på tun­nel­ba­ne­per­rong­en och i Hjuls­ta. I Hjuls­ta skul­le det verk­li­gen be­hö­vas, det går för li­te folk där om kväl­lar­na för att det ska kän­nas tryggt.

FOTO: MOSTPHOTOS

TRYGGT OCH OTRYGGT? Ef­ter de se­nas­te vec­kor­na och må­na­der­nas de­batt om brott, trygg­het, otrygg­het och ka­me­ror, där främst oli­ka po­li­ti­ker age­rar och tyc­ker, möt­te Ida Nil­sing en all­de­les van­lig Tensta­bo som be­rät­tar om hur hon kän­ner och vad hon tän­ker.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.