Mix­a­de svens­kar som re­sur­ser

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Me­lo­dy Fars­hin Krö­ni­kör

Vi har länge va­rit med­vet­na om upp­del­ning­en mel­lan in­nerstad och yt­terstad. En ex­klu­de­ring då du in­te kän­ner dig hem­ma ba­ra någ­ra sta­tio­ner bort, men en in­klu­de­ring då mil­jon­pro­gram­mens barn di­rekt kan sö­ka sig till varand­ra och för­stå varand­ra, även om det så är i ett an­nat land. Slut­sta­tio­ner­na har myc­ket ge­men­samt.

Vi så kal­la­de and­ra ge­ne­ra­tio­nens in­vand­ra­re, som of­tast in­te har vand­rat alls, står in­för nya ut­ma­ning­ar. Vi är den förs­ta ge­ne­ra­tio­nen med kom­plett språk och med vå­ra för­äld­rars ut­se­en­de. Om vi vi­ker oss el­ler står upp för oss själ­va i de ut­ma­ning­ar som sam­häl­let tar oss ige­nom skif­tar be­ro­en­de på per­son. Vi har de som blir de en­sta­ka ac­cep­te­ra­de spe­ci­al­fal­len, och vi har de som be­gär en för­änd­ring av nor­men. Med språ­kets tunga har vi för­må­nen att kun­na krä­va vå­ra rät­tig­he­ter, nå­got som vå­ra för­äld­rar in­te har kun­nat gö­ra.

I dag har vi fått en yt­ter­li­ga­re förs­ta ge­ne­ra­tion in­vand­ra­re, men des­sa är jämn­å­ri­ga med oss. De står in­för enor­ma ut­ma­ning­ar, och of­tast kom­mer de en­sam­ma ut­an fa­milj och stöd. De­ras liv i Sve­ri­ge kom­mer även in­ne­bä­ra ett stän­digt be­mö­tan­de av en grupp män­ni­skor som de kan iden­ti­fi­e­ra sig med till det ytt­re, men som se­pa­re­rat sig från dem.

Med den sto­ra mäng­den ny­an­län­da flyk­ting­ar har yt­ter­li­ga­re grup­pe­ring upp­stått. Fri­tids­går­dar­nas be­sö­ka­re byts ut, vis­sa rul­lar på som van­ligt, me­dan and­ra out­ta­lat har bli­vit till­håll en­dast för ny­an­län­da. Ti­di­ga­re dag­li­ga stam­gäs­ter drar sig un­dan, fastän många av dem är barn till ti­di­ga­re ge­ne­ra­tion flyk­ting­ar.

Bland af­ghans­ka vän­ner fram­för allt görs nu­me­ra en tyd­lig mar­ke­ring om när man kom till Sve­ri­ge vid de förs­ta mö­te­na, nå­got som in­te ifrå­ga­sat­tes på sam­ma sätt ti­di­ga­re. En omed­ve­ten pa­nik över att från­tas sitt störs­ta pri­vi­le­gi­um, näm­li­gen språ­ket.

Ing­en kan krä­va hur en per­son ska till­bringa sin fri­tid och i vil­ka kret­sar, gi­vet­vis finns språkskill­na­der, er­fa­ren­het och oli­ka men­ta­li­tet, pre­cis som vid al­la mö­ten. Ing­en sä­ger hel­ler att den ny­an­län­da ens vill upp­rätt­hål­la en re­la­tion till den eu­ro­pei­se­ra­de in­föd­da svens­ken med för­äld­rar­nas skal. Men da­gens ny­an­län­da är en del av Sve­ri­ges fram­tid – som vi de­lar till­sam­mans.

Hur många av oss har in­te han­te­rat mam­mas sam­tal med för­säk­rings­kas­san vid ni­o­års ål­der för att hon kän­de sig så pass osä­ker på sitt språk att hon be­gär­de hjälp av sitt barn? Hur många av oss då­va­ran­de ni­o­å­ring­ar re­ta­de in­te vå­ra för­äld­rars svens­ka och fick dem att kän­na sig säm­re. Hur många av oss som i dag bli­vit unga vux­na ång­rar det hand­lan­det?

Det är vik­tigt att vi har i åtan­ke att den­na, möj­li­gen au­to­ma­tis­ka, se­pa­ra­tion kan orsaka pro­blem vi öns­ka­de att vå­ra för­äld­rar ald­rig ha­de. De kom­mer att ha det tufft i Sve­ri­ge, det kan ing­en för­ne­ka, vi mås­te se till så att vi in­te blir en bi­dra­gan­de fak­tor till det. Det finns en hel ge­ne­ra­tion av mix­a­de svens­kar som de ska kun­na se och an­vän­da som si­na re­sur­ser, i stäl­let för att vi ska se­pa­re­ra oss som eli­ten över.

Gi­vet­vis bär he­la sam­häl­let ett an­svar, men vi som haft flyk­tens spår i vå­ra hem bär en myc­ket vik­tig roll i hur de ny­an­län­das liv kom­mer att se ut när de in­te läng­re är ny­an­län­da. Låt oss de­la med oss av al­la kun­ska­per vi har kring rät­tig­he­ter.

NY­AN­LÄN­DA. ”Gi­vet­vis bär he­la sam­häl­let ett an­svar, men vi som haft flyk­tens spår i vå­ra hem bär en myc­ket vik­tig roll i hur de ny­an­län­das liv kom­mer att se ut när de in­te läng­re är ny­an­län­da”, skri­ver Me­lo­dy Fars­hin.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.