Var vi ham­nar när vi dör

Vi i Kista - - HEJ KISTA - Re­por­ter Ul­ri­ca Andersson

Min mor­far är be­gravd på en kyr­ko­gård ut­an­för Lin­kö­ping. Han dog när jag var fem år och jag har mest ett min­ne av ho­nom när vi ploc­ka­de lil­je­kon­val­jer i bör­jan av 1980-ta­let. Jag minns tyd­li­ga­re hur jag och mor­mor har åkt till kyr­ko­går­den för att skö­ta om gra­ven; plan­te­ra blom­mor och krat­ta grus­gång­ar­na pryd­li­ga. Nu lig­ger hon själv i sam­ma grav se­dan drygt ett de­cen­ni­um.

Någ­ra me­ter bort lig­ger hen­nes för­äld­rar. Mor­mors pap­pa blev påkörd av en bil 1949, in­te långt där­i­från, på gam­la Rik­set­tan. Hen­nes mam­ma sköt­te om gra­ven när hon fick en hjär­tin­farkt, 15 år se­na­re. Mor­mor har be­rät­tat det­ta för mig när vi va­rit på kyr­ko­går­den. Med den sto­ra in­flytt­ning­en till Stock­holm tar be­grav­nings­plat­ser­na slut. Ju fler män­ni­skor, desto fler dö­da. Nå­got som skul­le kun­na sä­ga sig självt.

Än­då får de bo­en­de i Jär­va åka ut till än den ena för­or­ten, än den and­ra för att häl­sa på si­na dö­da fa­mil­je­med­lem­mar och släk­ting­ar. Istäl­let för att ha en och sam­ma plats att åka till och min­nas.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.