Brist på cy­ke­l­in­struk­tö­rer

Många Jär­va­bor vill lä­ra sig cyk­la – men det rå­der stor brist på in­struk­tö­rer. – Cyklar har vi lyc­kats skra­pa ihop, men in­struk­tö­rer sak­nas! Det är vår akil­les­häl, sä­ger Akal­la­bon Kristin Lid­bäck, vo­lon­tär in­om Cy­kel­främ­jan­det.

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Ida Nilsing

På en as­fal­te­rad skol­gård i Akal­la på­går just nu en kurs i cyk­ling för vux­na. Den är full­teck­nad. Fem­ton del­ta­ga­re och fy­ra in­struk­tö­rer träf­fas här ett par gång­er i vec­kan för att öva.

– De fles­ta lär sig så myc­ket att de kan fort­sät­ta att trä­na på egen hand, sä­ger Kristin Lid­bäck som ta­git ini­ti­a­tiv till att star­ta kur­sen.

Hon har ti­di­ga­re va­rit in­struk­tör för Cy­kel­främ­jan­det i Sol­na, men:

– Jag bor ju i Akal­la och tänk­te att här mås­te fin­nas ett be­hov.

Och be­ho­vet är stort. Pro­ble­met är att hit­ta in­struk­tö­rer.

– Det finns en enorm kö av an­mäl­da! Jag kan hål­la kur­ser, men in­te en­sam. Mi­ni­mum är fy­ra in­struk­tö­rer, men det är bra att va­ra 5–6 styc­ken på 15 del­ta­ga­re.

Folk drop­par in, fix­ar li­te med cyk­lar­na, och kör snabbt igång. Det gäl­ler att ta va­ra på ti­den. Me­to­den är

att an­vän­da sig av lå­ga cyklar och mon­te­ra bort tram­por­na. Och hem­lig­he­ten:

– Det hand­lar om mod, att ha li­te fart och vå­ga rul­la. När vi ser att det går bra att rul­la, sät­ter vi på tram­por­na, sä­ger Kristin Lid­bäck.

Skol­går­den är en per­fekt plats för trä­ning. Där finns bå­de flac­ka­re och li­te bran­ta­re ytor att öva på.

Vad be­hö­ver man kun­na för att bli in­struk­tör?

– Det är bra om man nå­gon gång i sitt liv har kun­nat cyk­la och att man har öga för att se var­för en per­son in­te hit­tar ba­lan­sen, men det är nå­got man lär sig, att se

fram­steg och kom­ma med tips och råd. Vil­jan att hjäl­pa folk att lä­ra sig cyk­la är det vik­ti­gas­te!

Kristin Lid­bäck ser gär­na att per­so­ner som bor i om­rå­det hör av sig.

– För­de­len med lo­ka­la in­struk­tö­rer är att de kan ter­räng­en och vägar­na, att de har lätt att ta sig till öv­nings­till­fäl­le­na.

Vill man bli in­struk­tör så får man gå en in­struk­törs­kurs på ett par tim­mar.

– Men vi är al­la vo­lon­tä­rer, så man får ing­et be­talt. Be­lö­ning­en är all den gläd­je man mö­ter hos dem som får chan­sen att lä­ra sig cyk­la.

Den här da­gen har hon säll­skap av tre and­ra in­struk­tö­rer, en av dem är Åke An­ders­son. Han sä­ger att han själv in­te ha­de cyk­lat på 30 år, men nå­gon­stans satt kun­ska­per­na i rygg­mär­gen.

Hur är det att va­ra in­struk­tör?

– Det är jät­te­kul och li­te job­bigt. Det vik­ti­gas­te är att pep­pa när den som ska lä­ra sig hål­ler på att tap­pa su­gen.

Många som vill lä­ra sig gör det för att de vill cyk­la med bar­nen el­ler in­om job­bet. Ett an­nat vik­tigt skäl är fri­he­ten som cyk­ling­en er­bju­der. Kan man cyk­la är det lät­ta­re att ta sig ut till al­la de cy­kel­vä­gar och ut­flykts­mål som finns på Jär­va­fäl­tet.

Kur­ser­na vän­der sig in­te till nå­gon sär­skild mål­grupp.

– Det är öp­pet för al­la! Men nu får vi sä­ga som det är till dem som ring­er och vill an­mä­la sig, att kön är jät­te­lång, sä­ger Kristin Lid­bäck.

Det hand­lar om mod, att ha li­te fart och vå­ga rul­la.

FOTO: IDA NILSING

VO­LON­TÄR. Kristin Lid­bäck från Akal­la är vo­lon­tär in­om Cy­kel­främ­jan­det och hu­vud­in­struk­tör för cy­kel­kur­sen i Akal­la.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.