Hom­mous­fär­gad flag­ga med per­sil­je­blad

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Me­lo­dy Fars­hin Krö­ni­kör

Ju­ni in­leds all­tid med vif­tan­de flag­gor. Stu­den­ter som jub­lan­de spring­er ut till ar­bets­lös­he­ten, och strax där­ef­ter kom­mer na­tio­nal­da­gen. Flag­gor har of­tast en stor per­son­lig an­knyt­ning till män­ni­skan, vis­sa iden­ti­fi­e­rar man sig med, and­ra kän­ner man knappt till. Med des­sa hög­ti­der kom­mer ock­så frå­gan om svensk­het, för­hål­lan­det till even­tu­ellt an­nat ur­sprungs­land och fos­ter­land.

Stu­dent­fla­ken fylls av he­la värl­dens flag­gor och hö­gerex­tre­ma fo­rum ko­kar när stu­den­ter spring­er ut med an­nat än den blå­gu­la flag­gan.

Den åter­kom­man­de de­bat­ten om ”vems” Sve­ri­ge är skil­jer sig inte myc­ket ifrån små­barn i en sand­lå­da som ki­vas om sam­ma spa­de.

Mitt eget flak vid stu­den­ten såg ut som en FN-kon­gress på ef­ter­fest i en last­bil med al­la dess flag­gor. Li­vet i di­aspo­ra, med ett an­nat hem­land än sitt fos­ter­land, väc­ker en di­rekt re­pre­sen­ta­ti­vi­tet. Ett ofri­vil­ligt am­bas­sa­dörs­skap för ett land som per­so­nen möj­li­gen har spen­de­rat ett halvt som­mar­lov i.

Jag är fullt med­ve­ten om vil­ka ka­te­go­ri­er jag re­pre­sen­te­rar i oli­ka rum, den en­da själv­val­da är min yr­kes­roll, res­ten har jag bli­vit till­de­lad. Ge­nom allt jag gör, om det så är att gå mot röd el­ler grön gub­be, så döms samt­li­ga ka­te­go­ri­er. Ty­piskt kvin­nor, ty­piskt för­orts­barn, ty­piskt in­vand­ra­re.

Må­hän­da att ing­en av oss på fla­ket ifrå­ga­sat­te tra­di­tio­nen kring flag­gor­na, men det var en omed­ve­tet po­si­tiv re­pre­sen­ta­ti­vi­tet, att den­na flag­gas bä­ra­re har av­kla­rat tolv års stu­di­er.

Den svens­ka flag­gan sym­bo­li­se­rar inte ba­ra mitt hem, ut­an även en stor del av min iden­ti­tet. Än­då så re­pre­sen­te­rar jag den en­dast vid be­sök i hem­lan­det. Inte ens när man är ut­om­lands i and­ra län­der så kö­per de ens svensk­het. Min långt ifrån blon­da hår­färg ska­par be­svi­kel­se hos var­je dör­rin­kas­ta­re. Men i hem­lan­det, där blir man per au­to­ma­tik en li­ka stark re­pre­sen­tant för Sve­ri­ge som al­la ABBA-med­lem­mar till­sam­mans.

Den en­da gång­en en flag­ga egent­li­gen kan upp­fat­tas som hot­full är be­ro­en­de på dess bä­ra­re. Var­je av­sän­da­re läm­nar det inte till mot­ta­ga­ren att av­gö­ra för­håll­nings­sätt, ut­an an­vän­der flag­gan som ett red­skap för att pa­tent­mar­ke­ra vad som är sitt och ab­so­lut inte ditt.

I min krets är fil­men indisk, ma­ten per­sisk, språ­ket svens­ka, mu­si­ken ni­ge­ri­ansk och dan­sen kur­disk. Den mest re­pre­sen­ta­ti­va flag­gan ha­de va­rit hom­mous­fär­gad med ett per­sil­je­blad i mit­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.